En nystart...

Tanken var att jag skulle lägga ner bloggandet helt, men efter ett besök på biblioteket så bestämde jag mig för att istället skriva enbart om böcker.

Så om ni vill följa min läsresa så finns jag i fortsättningen på Boksmurfen!

The end!

Jag har funderat länge på detta och nu har jag beslutat mig för att sluta blogga. Det är dags nu. All things must pass...

Bye, bye love

En anledning till att det har känts tungt är att löparknät har återkommit med full styrka. Premiärlöpningen gick ju så bra och jag kände att nu, nu var det äntligen bra, men bara några timmar efter att jag skrivit om det här så började knät värka igen.

Igår fick jag en kortisoninjektion i det inflammerade området och läkaren sa det som jag länge misstänkt: jag bör nog hitta ett alternativt sätt att träna.
Det känns som jag har provat det mesta och det har ändå inte gått över. Kortisonet är sista utvägen (om man inte väljer att operera, men det känns inte lockande) och jag förväntar mig inga underverk. Men jag vill att det ska bli så bra att jag slipper ha ont när jag går promenader. Jag kan nöja mig med det.

Det är inte så lite sorgligt. Jag har varit löpare sedan tonåren och det är ju så underbart skönt att springa. Men går det inte så går det inte. Tyvärr.

Helt plötsligt...

...så blev allt så väldigt tungt. Jag såg fram emot att arbeta på en medicinavdelning när min avdelning sommarstänger och så kom beskedet att flera av oss måste gå inom allmänpsykiatrin istället.

Jag är den sjuksköterska som har varit där mest och misstänker att jag kommer beordras dit. Att jag blivit lovad att få gå på medicin eller att jag mår dåligt av klientelet på allmänpsyk kommer det troligtvis inte tas någon hänsyn till. Suck! Jag vet att jag målar fan på väggen, men jag har flera kollegor som kämpat mot detta tidigare år och förlorat.

Och det tråkigaste av allt är att på min avdelning, som är så mysig och där vi har ett sånt skönt gäng, så pratar fler och fler om att söka sig någon annanstans. Dessutom är det krångel med semestrarna och jag kommer inte få något ledigt tillsammans med maken. Har jag riktig otur så får jag inte ledigt så jag kan åka till Elfenbenskusten.

Så det kanske inte är så konstigt att hetsätandet kom tillbaka med full kraft och att jag känner mig ledsen och trött. Orkar inte ens med det som jag vet är bra för mig.
Men det finns trots allt ljuspunkter: som alla bra böcker som väntar på mig. Idag blir det bokrean med barnen vilket vi tycker är lika kul alla tre. Och i eftermiddag blir det fika med M och bokprat. Jag tror jag flyr från verkligheten och bosätter mig i en bok istället (jag väljer underbara Förnuft och känsla).

Vad triggar hetsätningen?

En hets- eller tröstätningsattack kommer ju inte som en blixt från klar himmel även om det ibland kan kännas så. Eftersom jag är en mästare på att lura mig själv på det sättet så har jag funderat en hel del på vilka mina svaga punkter är och vad det är som kan trigga en hets- eller tröstätningsomgång. Här kommer vad jag kommit fram till hittills och ofta är det nog ett samspel mellan en eller flera.

+ Trötthet.

+ Nedstämdhet. Får en att längta efter snabba kolhydrater som ger en sockerkick och stimulerar serotoninproduktionen (det kallas inte för comfort-food för inte - kroppen vet vad den behöver för att få fart på signalsubstanserna).

+ Tristess/ensamhet.

  + Självdestruktivitet. Man straffar sig med maten för man känner sig värdelös.

+ Att man inte är i synk med sina känslor. Egentligen är man kanske jätteledsen, men det har man inte kontakt utan man känner sig bara avstängd. Känslorna får sitt utlopp genom ätande. Efteråt så brukar man förstå: jaså, det var så det var, det var därför.

+ Pms. Under denna period blir det extra svårt, iallafall för mig.

+ Hunger/lågt blodsocker. Det ät lätt att försöka kompensera tidigare hetsätningsejourer genom att äta för lite, men det brukar leda till en ny, hungerinducerad, attack. Knepet är att äta regelbundna måltider, även om det känns svårt.

+ Stress. Man flyr in i ätandet för att ventilera.

+ (O)vanans makt. Om man hetsätit mycket under en period så är det svårt att bryta detta och det är lätt att det fortsätter av bara farten.

+ Vid vissa tidpunkter på dygnet kan man vara särskilt sårbar. För mig är det kvällarna, men många är nattätare.

En intention

"Whatever you are doing, take the attitude of wanting it directly or indirectly to benefit others. Take the attitude of wanting it to increase your experience of kinship with your fellow beings."

 Pema Chödrön

Bryan Adams...

...är väldigt känd för sin musik, men vad som är mindre känt är att han varit vegan ända sedan 1989! Han brukar inte prata så mycket om sin övertygelse i intervjuer, men genom att visa på fördelarna med att äta grönt har han fått sin mamma, bror och bandmedlemmar att bli vegetarianer.

Han upplever att vegankosten gjort honom hälsosammare och hjälpt honom att bota flera allergier som han trodde var kroniska. Dessutom har han aldrig haft några viktproblem och har massor av energi, mer än de flesta han känner.

Bryan har uttalat sig mot alla former av grymhet mot djur som factory farming, att hålla djur i små burar (inklusive burhöns), zoos, cirkusar och rodeos. När han fick frågan om vilken sorts exploatering av djur som han finner mest störande svarade han:

  "Supermarkets. It's too easy for people to just pick up a piece of meat and have no idea that it was a living animal at one time." 

Han har varit aktiv för Southern Ocean Whale Sanctuary och samarbetat med Peta mot päls.
Här kan du läsa om Bryans favoritmat och vad man hittar i hans shoppingkorg (ignorera författarens fördomsfulla kommentarer i slutet).

 

 "If you love animals; don't eat them." -- Bryan Adams

Och så en klassiker och personlig favorit (Waking up the neighbours-cd var en av de första cd-skivorna jag fick):

Visdom från Pema

"The three difficulties 
(or the three difficult practices) are:

    1. to recognize your neurosis as neurosis, 

    2. then not to do the habitual thing, but
       to do something different to interrupt
       the neurotic habit, and 

    3. to make this practice a way of life." 

Pema Chödrön

Det är en gris på dagis

Detta är en bok som blivit en stor favorit hos Lilla Vännen som är 3,5 år och jag tror att den passar de yngre barnen bäst (5,5-åringen var inte lika förtjust). Hen skrattar gott åt den söta historien om världens ensammaste gris som rymmer från sin inhägnad för att få leka med barnen på dagis. Sedan får barnen ett väldigt sjå med att försöka gömma grisen för fröknarna, vilket gör den lite lagom spännande. Grisen får delta i lekar, sångstund, lunch och vila och har en väldigt spännande dag innan han upptäcks och får gå hem igen. Men jag kan avslöja att det blir ett lyckligt slut ändå.

Även jag tyckte om den här boken och kanske speciellt för att den berättades utifrån grisens perspektiv samt skildrade grisens känslor och barnens omtanke om honom på ett väldigt fint sätt. Illustrationerna tyckte jag var jättesöta!

Boken är helt ok utifrån ett djurrättsperspektiv, vilket är ett filter hos mig som inte många böcker om bondgårdsdjur klarar av att ta sig igenom (speciellt inte de som påstår sig vara realistiska för de visar upp en fullständigt romantiserad bild av verksamheten. Jag har hittills inte stött på en enda som haft med en bild på slaktbilen).

Det är en gris på dagis är skriven av Johanna Thydell och illustrerad av Charlotte Ramel. Jag hoppas att det kommer fler böcker från dem.
Kan tillägga att den finns med på Adlibris bokrea, men annars hittar du den säkert på ditt bibliotek.

Yogaakrobatik

Inspirerande, vackert och lekfullt!

Rökare i busskön!

Nu när det är mycket snö och is låter jag min trogna cykel vila och så tar jag bussen istället. Det fungerar väldigt bra förutom när man jobbar helg (då går knappt några bussar).
Men varje vardag som jag arbetar möts jag av detta: samma människa (som troligtvis arbetar någonstans på sjukhuset eftersom hen åker samma tider som jag) som står och röker intill busskuren. Utanför sjukhusets huvudentré! I den rökfria zonen!!

Det gör mig fullkomligt vansinnig! Och det som retar mig ännu mer att jag är så mesig att jag inte vågar säga ifrån. Istället står jag i cigarettröken och kastar irriterade blickar på henom. Värst är det när det är barn där, troligtvis på väg hem från BVC, som sitter fastspända i sina vagnar och tvingas andas in alla gifterna.

Men jag tycker faktiskt att om man arbetar på ett sjukhus, eller är läskunnig (det är ju faktiskt manshöga upplysta pelare som förkunnar rökfri zon överallt), borde fatta att man inte gör så. Man utsätter inte andra för cigarettrök!
Nog för att rökning försämrar hjärta och kärl och leder till sämre syreupptag, men några steg åt sidan borde hen väl ändå orka ta så att alla slipper stå där i stanken.
Skämmes, rökare!!

I mitt nästa inlägg tänker jag gnälla om de som har massor av parfym på sig på bussen... Jag har massor av irritation som måste få utlopp någonstans.

Döda flickors dans

Döda flickors dans, som släpps som pocket i dagarna, är uppföljaren till Glashuset och tar vid precis där den sistnämnda boken slutade. Man kastas verkligen rakt in i handlingen och tempot är högt direkt.
Rachel Caine lägger på ett snyggt sätt in bakgrundsinformation i den löpande handlingen utan att det känns som om man får en stel resumé om varje karaktär och tidigare händelser. Hon är verkligen en duktig författare!
Vi får följa Claire, Shane, Eve och Michael under några dagar i Morganville då de för en oviss kamp mot klockan för att hinna rädda sina liv. Och man inte längre kan ta för givet vem som är vän och vem som är fiende. 
Ännu en sträckläsarbok!

Premiär!

Igår var jag ute och sprang! Om man nu kan kalla det långamma och mycket försiktiga skumpande framåt som jag ägnade mig åt för att springa. Det var tungt i benen, men konditionen var oväntat bra. Och knät kändes bra då och känns fortfarande bra idag!!! Så fruktansvärt skönt! Jag hoppas verkligen att det här skadeeländet är över nu för jag har inte sprungit sedan i slutet av juni. Jag börjar genast fantisera om långa löpturer i skogarna runt stugan. Och kanske, kanske kan det bli lite tävlingar i sommar, om turen håller i sig.

Men det är verkligen fantastiskt vad bra man mår, i både kropp och själ, när man rör sig regelbundet. Bara den lilla korta morgonyoga som jag börjat med gör en otrolig skillnad.
Det är som en sjukgymnast jag mötte i jobbet en gång sa: Om det gick att få träningens effekter i pillerform så skulle det vara världens mest sålda läkemedel.
Fast då skulle man ju gå miste om allt det roliga skumpandet och flåsandet och det är ju en del av utmaningen.

Hjärtat i fokus

Idag tycks allt handla om hjärtan på olika sätt och i linje med detta så började jag dagen med att lämna blod (bli blodgivare du med om du har möjlighet). Dessutom vill jag tipsa om ännu en studie som visar på hälsofördelarna med att vara vegetarian eller vegan. En brittisk studie har visat att vegetarianer löper 30% mindre risk att drabbas av hjärtsjukdomar jämfört med de som äter fisk och kött. Vegomat är i allra högsta grad kärleksfull - mot jorden, djuren och den egna kroppen.

Med det sagt ska jag luta mig tillbaka och njuta av min hemkörda rödbetsäpplejuice (med en aning färsk ingefära i). Överraskande gott!

Stoppa Li Yans avrättning!

Veckans vädjande hos Amnesty gäller kinesiska Li Yan, 41 år, som dömdes till döden 2011 för att hon mördat sin man.

De hade varit gifta i två år och hon hade under den tiden utsatts för mycket svår fysisk och emotionell misshandel. Bland annat så högg han av en av hennes fingrar, brännmärkte hennes i ansiktet med cigaretter och tvingade henne stå tunnklädd på balkongen i flera timmar då det var sträng kyla. Vid ett tillfälle tvingades hon uppsöka sjukhus för att få vård.

Trots att hon anmälde misshandeln till både sociala myndigheter och polis ett flertal gånger samt att de sistnämnda dokumenterade hennes skador vid ett tillfälle så hände inget. Hon fick ingen hjälp och inget beskydd.

"Hade de kinesiska myndigheterna skyddat Li, som de borde ha gjort, hade detta tragiska slut kunnat undvikas. Om Lis anmälningar mot mannen hade utretts hade mannen blivit åtalad och hon hade inte själv gripit till våld som enda utväg", säger Roseann Rife, chef för Amnesty Internationals avdelning för Östasien.

Under rättegången togs ingen hänsyn till misshandeln och nu har Högsta domstolen fastställt dödsdomen, vilket innebär att hon kan avrättas när som helst.

Bilden till vänster är från ett protestmöte utanför Högsta domstolen i Nanning, Guangxi provinsen i Kina den 3 februari.

Gå in här, skriv under vädjandet och delta i den internationella kampanjen för att rädda Li Yans liv!

Min tatueringsresa

Här kommer ett collage över min sleeve som tog ungefär 1,5 år att göra från första till sista sittningen. Det var inte planerat att hela armen skulle bli täckt utan det hela började som en cover-up av stjärnan. Vissa gånger höll Vecmeister på i 4-5 timmar och andra gånger gick det på en timma. En gång gick maskinen sönder och jag fick gå därifrån med en halv lotus.

Alla motiven är valda för att de på något sätt förmedlar något som är viktigt för mig. Rosorna som är tatuerade har jag fotograferat själv och en av dem har jag även odlat i min trädgård. Citatet har jag skrivit om tidigare. Vilken som är min favorit växlar från dag till dag.

Eftersom jag blev vegan ungefär halvvägs in i sleeven så är ungefär häften gjort med det veganska bläcket Eternal Ink. Veganskt bläck innebär att glycerinet kommer från växter istället för djurs underhudsfett och att inte heller färgpigmenten är animaliska. Jag kan tillägga att min tatuerare var så nöjd med kvaliteten på och resultatet av de färgerna att han planerade att bara använda dem i fortsättningen. Till eftervård använde jag sedan H20cean.

Och än är min resa inte över (även om jag skrev det för någon månad sedan)...

Veganism saved my life

Nättidningen VegNews har en ny artikelserie som handlar om människor som besegrat eller tacklar svåra sjukdomstillstånd genom att börja äta vegankost.
Hittills har de skrivit om:

+ Natalie - metastaserande bröstcancer
+ Mark - kronisk fetma vilket gav tjugo följdsjukdomar
+ Judy - förstadiet till benskörhet
+ David - högt kolesterolvärde och tidiga tecken på hjärtsjukdom

Riktigt fantastiskt och inspirerande! Synd bara att veganmaten inte skyddar mot den fruktade calicin....

Glashuset

På omslaget av Rachel Caines bok Glashuset står ett citat av Charlaine Harris (som bland annat skrivit Sookie Stackhouse-serien): "En första klassens berättare". Och efter att ha sträckläst den här boken så kan jag inte annat än hålla med! Caine är verkligen otroligt duktig på att skriva och spänningen håller i sig ända till sista sidan. Nu längtar jag efter att få läsa fortsättningen! Och det finns mycket att se fram emot: serien består hittills av tretton böcker varav tre är översatta till svenska.

Glashuset handlar om den intelligenta 16-åringen Claire som börjar på college i Morganville med drömmar om att, så snart hennes föräldrar tillåter, förflyttas till ett Ivy League-college längre hemifrån. Tyvärr råkar hon av misstag genera elevhemmets populäraste tjej och hon skyr inga medel för att ge igen. Blåslagen börjar Claire leta efter ett annat boende och hamnar i det ståtliga Glashuset där hon lär känna Eve, Shane och Michael. Det visar sig snart att de inte är några vanliga 18-åringar och att Morganville definitivt inte är någon vanlig stad.

Rehabilitering

I ett ögonblick av högmod trodde jag att jag hade klarat mig från kräksjukan som däckade övriga familjen. Jag lekte till och med med tanken att ta en joggingtur (för knät känns ok!!) när illamåendet slog till med full kraft. Nu har de övriga symtomen försvunnit, men illamåendet och magsmärtorna kvarstår. Det känns som om magen på något sätt glömt bort både hunger och hur den sedan ska hantera det lilla som jag lyckas peta i mig. Fy bubblan, det här var inte kul!

Så idag blir det till att ägna sig åt långsam rehabilitering. Och ett sätt att göra det är att titta på Whale Wars på Animal Planet (de sänds på fredagar 21:55). Såg att det finns massor av avsnitt på youtube om du inte har tillgång till Animal.

Och varför vill Sea Shepherd rädda valarna? Lär dig mer här:

New Kadampa - NKT-IKBU

Kanske lite sent påkommet (men bättre sent än aldrig) så har jag gjort en bakgrundskoll på den organisation, New Kadampatraditionen (NKT-IKBU), som jag var på meditationsretreat hos i helgen. Alla var väldigt trevliga och öppna där men en del av de saker som jag hittade på nätet oroar mig. Jag vill betona att jag inte har någon möjligheten att kontrollera sanningshalten i det som jag hittat så jag vet inte om det verkligen är så eller om det är illvilliga rykten. Det är dock nog för att få mig att ana oråd och jag tänker inte ha någon fortsatt kontakt med dem.

NKT är tibetanska buddhister (mer info om tibetansk buddhism här), men har brutit med Dalai Lama över olika åsikter om tillbedjan av Dolgyal (Shugden). Denna tillbedjan sägs vara anledningen till att organisationens grundare Geshe Kelsang Gyatso blev utsparkad från sitt kloster.
Här kan ni läsa varför Dalai Lama anser att denna tradition är skadlig och här finns lite kommentarer på svenska. NKT uppfattar sig nu som offer för förföljelse och ägnar en hel del kraft åt att svartmåla Dalai Lama.

Det finns de, främst avhoppare, som säger att NKT är en sekt. Medlemmar uppmanas att inte läsa andra böcker än de som Geshe Kelsang Gyatso skrivit eller lyssna på föreläsningar från buddhister utanför den egna organisationen. Gör man det så kan man enligt NKT bli förvirrad. Och mycket riktigt sålde de enbart hans böcker och hade bara dem i deras läsebibliotek i Göteborg.

De säger att de vill göra buddhismen mer tillgänglig för västerlänningar, men varför inte ösa ur den bokskatt som finns? Jag tänker på västerlänningar som Jack Kornfield, familjen Levine, Pema Chödron, Tara Brach, Tenzin Palmo med flera som skrivit jättebra böcker om buddhism.
Och varför inte gå till källan, det vill säga de gamla buddhistiska texterna? Varför låta allt tolkas och filtreras genom en person? Denna person ska tydligen också vara föremål för en viss tillbedjan, vilket ger mig dåliga vibbar.

När vi frågade nunnorna om de hade mycket kontakt och utbyte med andra buddhistiska samfund i Sverige så svarade nunnorna att de inte hade det och lade sedan till att de hade så mycket att göra med sin egen organisation. De är inte medlemmar i nätverket Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd.

Deras nunnor och munkar ses inte som riktigt ordonerade/invigda då de bara följer tio löften (vilka vet jag inte, men det kanske är detsamma som de tio novislöften som andra buddhister avger).
Ett flertal högre ledare ska ha engagerat sig i "sexual misconduct" (vilket kan stå för vad som helst) med nunnor och lekkvinnor, vilket ledde till att de uteslöts. Man har inte haft någon information eller diskussion om detta utan ledningen har tystat ner det och medlemmarna sägs få veta detta via skvaller på organisationens festivaler.

Medlemmar sägs ha uppmanats att sluta sina jobb för att leva på statliga bidrag och sedan ägna sin tid åt att jobba för organisationen. Det ska även finnas de som pressats att överlämna kontrakten över sina lägenheter till organisationen och sedan blivit vräkta. 
När jag var i Gbg undrade jag över hur en liten religiös grupp hade råd med en trerumslägenhet i centrala Göteborg samt en nunna som var heltidsanställd och dessutom inte bodde i lägenheten (och alltså måste ha råd med ett annat boende på det hon får betalt). Dessutom har de ett center och en nunna i Stockholm också.

Det finns avhoppare som berättar om fysisk och psykisk misshandel och utfrysning av de som försöker föra fram en avvikande åsikt. Det tycks alltså inte finnas något rum för demokrati och dialog. Här kan ni se ett animerat brev från en avhoppad nunna riktat till Geshe Kelsang Gyatso.

Detta är en sida som sägs presentera fristående fakta om NKT.