Jag tänkte att jag skulle skriva av mig lite för jag har en jobbig dag. Det brukar alltid kännas bättre när jag har gjort det (fast förr skrev jag i en dagbok, inte på nätet, men det kanske finns någon där ute som gått igenom något liknande och har några råd att ge).
Mitt yngsta barn får sådana fruktansvärda vredesutbrott och de riktar sig bara mot mig (i alla fall sedan jag började jobba). När jag inte är hemma så är det tydligen inga problem, men det startar direkt när jag kommer hem.
Det är skrik och vrål, leksaker och böcker och mat som kastas (och blir förstörda). Barnet slår sig själv, mig eller sitt syskon, river sitt hår och rullar runt på golvet.
Utbrotten pågår mest hela dagarna, ibland med bara fem minuters mellanrum förutom när man kan avleda med lite barnprogram på teve. Fast det är inte alltid det fungerar heller. Och så får jag så fruktansvärt dåligt samvete för jag har ju läst om att teve inte är bra.
Det här har pågått i över ett år nu, förutom att det var en lite lugnare period i våras. Ibland beror utbrotten på trötthet eller syskongräl, men för det mesta förstår vi inte alls varför. De bara kommer, även när allt är som det ska.
Vi har varit på läkarbesök på BVC och de säger att allt är ok, att det bara är ett starkt temperament och trotsåldern. Men hur vi ska hantera det hade de inga svar på. Vi har provat lite olika strategier, men inget har hjälpt.
Samtidigt är mitt barn helt underbart i vanliga fall; smart, charmig och kelig.
Idag har det varit hemskt. Jag har inte klarat av att hålla mig lugn utan har blivit irriterad och skrikit tillbaka, blivit ett ilsket barn själv. Nu sitter ångesten som en knut i bröstet och jag kan knappt andas. Jag fattar inte hur jag ska orka mer. Känner mig misslyckad som inte kan lösa det (fast det kanske inte går att lösa, utan måste bara härdas ut - all things must pass) eller hantera det bättre. Jag älskar ju mina barn något enormt och vill ge dem en bra start i livet. Är bara så fruktansvärt trött. Ber om ursäkt om jag låter gnällig, men det är så tråkigt att det alltid är bråk och skrik hemma.
Vi vände oss ett tag till familjecentralen i gula villan. Linus tyckte inte alls om dagis som liten. Sen var han väldigt rädd av sig stundvis. Tyckte de var väldigt gulliga där inne. När vi sökte dit var mitt mamma-självförtoende helt borta nästan. Det var väldigt skönt att bara sitta ner å berätta hur vi hade det hemma. Dom kom med råd osv. Ring vet jag, du har inget att förlora!
SvaraRaderaKram Ida
Ps. Har du frågor eller så får du gärna skicka ett mejl på facebook.
Tack för ditt stöd Ida! Så snällt! Skönt att det blev bättre för er och för Linus. Har varit kontakt med gula villan via telefon i våras, men det var svårigheter för mig att ta mig dit utan barnen. Dessutom är min man väldigt anti till det. Så jag vet inte, men de var väldigt gulliga. Kram!
SvaraRadera