Sitter vid köksbordet och funderar medan jag äter frukost. Barnen leker snällt i rummet intill och allt är, i alla fall just nu, lugnt.
Jag är trött. På grund av sjukdom i personalstyrkan så fick jag rycka in och jobba extra. Räknade ut jag jobbade 24 timmar på en 36-timmarsperiod. Själva jobbandet var inga problem tack vare trevliga arbetskamrater och mysiga patienter, men nu känns det i kroppen.
Sitter och försöker andas medvetet in i alla spända och trötta muskler för att få dem att slappna av. Kanske hinner och orkar jag göra lite yoga innan nästa arbetspass börjar om några timmar. Kanske inte. Det är ok också. Varje andetag kan vara en del av min yoga oavsett om det sker på mattan eller inte.
Tröttheten finns där, både i kroppen och i knoppen. Jag låter den få finnas. Jag lägger ingen kraft på att pressa undan den utan fokuserar på andningen. Andas in kraft, andas ut trötthet. Andas in glädje, andas ut negativitet. Iakttar de tankar som dyker upp, noterar dem och släpper taget. Är här och nu med allt vad det innebär. Det som kommer tar jag hand om när det har trätt in i mitt Nu. Jag oroar mig inte, utan slappnar av. Allt är bra.
Så brukar det vara för mig också, när man jobbar sådär intensivt; det funkar bra så länge det pågår, jag känner mig till och med riktigt pigg. Räkningen kommer dock efteråt, och då är jag extra trött ett tag (beroende på hur länge och hur intensivt jag jobbat). Jag tror också att det bästa i det läget är just att lyssna på kroppen, ta det lugnt (så gott det går), och acceptera att det inte alls är konstigt att den reagerar som den gör, oavsett hur länge det håller i sig... Kram!
SvaraRadera