Just nu läser jag Deepak Chopras bok Perfekt hälsa och den är otroligt intressant. Den handlar inte bara om vad man kan göra själv för att må bättre utan även en hel del om hur kroppen fungerar och då främst om hur själen, eller medvetandet, påverkar kroppens olika processer.
Inom ayurveda så räknar man med att sjukdomsprocessen består av sex steg, medan den västerländska medicinen först räknar det femte steget som sjukdom (det är när de fysiska symtomen kommer och är mätbara). Men enligt ayurveda så har alltså obalansen byggts upp enligt en längre tid innan det blivit ett sjukdomstillstånd.
Och jag tycker att det verkar vettigt. Ofta så känner man ju, om man inte helt förtränger kroppens signaler, att något håller på att hända eller att något inte står rätt till. Kanske söker man läkarvård utan att de kan hitta något som är direkt fel på en. En del får till och med höra att deras symtom är psykosomatiska, alltså att felet inte är i kroppen utan i sinnet eller känslorna (något en del läkare använder för att kunna avfärda patienter och som många därför blir väldigt upprörda över). Men om man ska se på hur kropp och själ hänger samman så kanske det i själva verket är så att många, eller kanske till och med de flesta, sjukdomar är just psykosomatiska? Chopra beskriver det så här:
"All otillfredsställelse måste faktiskt få sitt fysiska uttryck, eftersom alla våra tankar omvandlas till kemiska ämnen. När du är glad kommer kemiska ämnen i din hjärna att föras ut i hela kroppen och föra glädjen med sig till varje cell. När de tar emot budskapet, blir cellerna också "lyckliga"; de börjar alltså fungera mer effektivt genom att förändra sina egna kemiska processer. Om du är ledsen, å andra sidan, kommer det motsatta att ske. Din depression omkopplas kemiskt till varje cell i kroppen, får till exempel hjärtat att värka, och immunförsvaret att försvagas. Allt vi tänker och gör har sitt ursprung i den kvantmekaniska kroppen och kommer sedan upp till verklighetens yta."
Det är hög tid att allt som hör till själen eller psyket slutar vara så tabu. Titt som tätt stöter jag själv på patienter som somatiserar (kopplar hur de mår till fysiska sjukdomar eftersom det är så tabu att säga att man mår psykiskt dåligt; de är inte deprimerade utan har svårt att svälja, har ont, är förstoppade med mera) sina symtom trots att det är helt uppenbart att orsaken till de fysiska symtomen ligger just i deras psyke. De är ofta motvilliga till att behandlas för grundorsaken utan vill ha värkmedicin eller laxermedel istället. Deras fysiska symtom är riktiga, de upplever dem, men ofta ger de dem för stora proportioner. Och ett antal gånger har jag också sett att när depressionen behandlas så försvinner kroppens symtom. Kanske är de somatiska sjukdomssignalerna under en depression kroppens sätt att varna för att något är fel och att, om inget görs, så kommer kroppen ta skada? Det är en tanke bara.
Jag menar inte att man ska ta avstånd från den västerländska medicinen, men visst vore det en utveckling i rätt riktning att slå ihop de båda synsätten så att man kan förebygga sjukdomar innan de uppstår och medför lidande för personer? De ayurvediska tankarna om att stärka individen och att få balans är ju något som man kan tillämpa när som helst oavsett om man är frisk eller sjuk.
Det här sättet att se på sjukdomar ger oss kanske ett visst ansvar för de sjukdomar som vi utvecklar, vilket kan ses som hårt. Men det får absolut inte får användas för att fördöma någon utan bara som ett sätt att förstå hur allt hänger ihop. Däremot ger det oss en oerhörd makt att påverka vår hälsa och hur vi mår, vilket känns hoppfullt!
Jag avslutar med den här vackra körmusiken som är så häftigt inspelad! Det är fantastiskt vilken talang det finns här i världen och vilket redskap internet kan vara för att föra oss närmare varandra!
Namaste!
Inom ayurveda så räknar man med att sjukdomsprocessen består av sex steg, medan den västerländska medicinen först räknar det femte steget som sjukdom (det är när de fysiska symtomen kommer och är mätbara). Men enligt ayurveda så har alltså obalansen byggts upp enligt en längre tid innan det blivit ett sjukdomstillstånd.
Och jag tycker att det verkar vettigt. Ofta så känner man ju, om man inte helt förtränger kroppens signaler, att något håller på att hända eller att något inte står rätt till. Kanske söker man läkarvård utan att de kan hitta något som är direkt fel på en. En del får till och med höra att deras symtom är psykosomatiska, alltså att felet inte är i kroppen utan i sinnet eller känslorna (något en del läkare använder för att kunna avfärda patienter och som många därför blir väldigt upprörda över). Men om man ska se på hur kropp och själ hänger samman så kanske det i själva verket är så att många, eller kanske till och med de flesta, sjukdomar är just psykosomatiska? Chopra beskriver det så här:
"All otillfredsställelse måste faktiskt få sitt fysiska uttryck, eftersom alla våra tankar omvandlas till kemiska ämnen. När du är glad kommer kemiska ämnen i din hjärna att föras ut i hela kroppen och föra glädjen med sig till varje cell. När de tar emot budskapet, blir cellerna också "lyckliga"; de börjar alltså fungera mer effektivt genom att förändra sina egna kemiska processer. Om du är ledsen, å andra sidan, kommer det motsatta att ske. Din depression omkopplas kemiskt till varje cell i kroppen, får till exempel hjärtat att värka, och immunförsvaret att försvagas. Allt vi tänker och gör har sitt ursprung i den kvantmekaniska kroppen och kommer sedan upp till verklighetens yta."
Det är hög tid att allt som hör till själen eller psyket slutar vara så tabu. Titt som tätt stöter jag själv på patienter som somatiserar (kopplar hur de mår till fysiska sjukdomar eftersom det är så tabu att säga att man mår psykiskt dåligt; de är inte deprimerade utan har svårt att svälja, har ont, är förstoppade med mera) sina symtom trots att det är helt uppenbart att orsaken till de fysiska symtomen ligger just i deras psyke. De är ofta motvilliga till att behandlas för grundorsaken utan vill ha värkmedicin eller laxermedel istället. Deras fysiska symtom är riktiga, de upplever dem, men ofta ger de dem för stora proportioner. Och ett antal gånger har jag också sett att när depressionen behandlas så försvinner kroppens symtom. Kanske är de somatiska sjukdomssignalerna under en depression kroppens sätt att varna för att något är fel och att, om inget görs, så kommer kroppen ta skada? Det är en tanke bara.
Jag menar inte att man ska ta avstånd från den västerländska medicinen, men visst vore det en utveckling i rätt riktning att slå ihop de båda synsätten så att man kan förebygga sjukdomar innan de uppstår och medför lidande för personer? De ayurvediska tankarna om att stärka individen och att få balans är ju något som man kan tillämpa när som helst oavsett om man är frisk eller sjuk.
Det här sättet att se på sjukdomar ger oss kanske ett visst ansvar för de sjukdomar som vi utvecklar, vilket kan ses som hårt. Men det får absolut inte får användas för att fördöma någon utan bara som ett sätt att förstå hur allt hänger ihop. Däremot ger det oss en oerhörd makt att påverka vår hälsa och hur vi mår, vilket känns hoppfullt!
Jag avslutar med den här vackra körmusiken som är så häftigt inspelad! Det är fantastiskt vilken talang det finns här i världen och vilket redskap internet kan vara för att föra oss närmare varandra!
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar