Med avstamp i ett mellanrum

När min man läste godnattsaga för vårt äldsta barn så stod jag i köket och rev i skåpen på jakt efter något, vad som helst, att tröstäta. Jag var trött och kände mig misslyckad efter en lång och jobbig dag. Jag ville, jag behövde, döva de känslorna på något sätt för jag orkade inte med dem och min "drug of choice" är utan tvekan mat. Kakor, bullar, kakdeg eller smörgåsar? Eller skulle jag sticka över till affären och köpa godis?

Jag har ofta varit i den här situationen genom åren och har bara kunnat stå emot ett fåtal gånger. Men under de senaste åren har jag lagt märke till att det finns ett mellanrum mellan känslan att jag måste tröst- eller hetsäta till att jag faktiskt gör det. När jag befinner mig där så vet jag att det fortfarande finns en möjlighet att välja ett annat sätt att agera. Jag försökte dra ut på den stunden och gjorde mellanrummet större genom att låta ytterligare några sekunder gå.

Jag släppte tankarna som kretsade runt maten; planerna på vad jag skulle äta, hur goda och söta de där första tuggorna skulle vara och vad skönt det skulle kännas att få äta hämningslöst (detta förbjudna). 
Istället började jag tänka på hur det skulle kännas efteråt i kroppen när jag var så mätt att jag mådde illa. Jag tänkte på hur jag skulle må psykiskt: ångest, skam och en enorm stress att genast, på vilket sätt som helst, bli av med kalorierna som jag satt i mig. Jag skulle bli tvungen att träna, tvångsmässigt och därmed utan någon som helst glädje, under de flesta kvällarna i veckan för att kunna känna mig någotsånär ok.

Det var inte det jag ville. Det jag egentligen ville var att göra lite yoga, men jag kände mig för trött. Så på något sätt lyckades jag släppa behovet av att tröstäta, kanske för att jag helt enkelt inte gjorde något motstånd mot det. Jag sa inte till mig själv att jag INTE fick äta. Jag bara iakttog hela härvan av känslor och impulser och lät dem finnas där utan att agera. Och det mest förvånande av allt: det var inte ens jobbigt.

Istället gick jag direkt till datorn och tittade på några klipp med Tara Stiles på youtube. Jag blir så inspirerad av hennes entusiasm! Och efter några minuter kändes allt bra. Jag hade annat att tänka på än mat och var inte ens trött längre!

Så jag bytte om till träningskläder, rullade ut min matta, tände några ljus och satte på musik (gillar att yoga till Deva Premal). Sedan rann tiden iväg medan jag testade nya positioner och njöt av mina favoriter.
Nu efteråt känns det väldigt hoppfullt att jag lyckades bryta mönstret och istället göra något som jag mådde bra av. Jag är medveten om att det kommer att gå åt skogen emellanåt i framtiden, men just idag gjorde det inte det!

Namaste!