Tågmeditation

Jag sluter ögonen och stänger världen ute, låtsas som om jag är ensam. Min bilderna av mina medpassagerare följer med mig; den kostymklädde mannen med datorn, hon som försöker sova under den svarta jackan. Försöker samla tankarna, tysta dem. Andas in, andas djupt, andas ut. Långsamt.

Lägger händerna i knät istället för att sitta med krampaktigt korsade armar (nej, ingen ser, ingen bryr sig om att magen inte är helt platt). Slappnar av i kroppen, men inte så mycket att jag somnar. Det är tidigt, jag har varit vaken ett tag och har haft svårt att sova inatt. Andas in, andas ut.

Tankarna snurrar. Redovisningen, prata inför grupp, dåligt förberedd, vad har jag glömt? Åka tunnelbana sedan, kanske yoga ikväll? Tror medresenärerna att jag sover? Hur låter min andning? Har jag fallit in i ujjai-andning utan att märka det?

Det gungar. Hoppas jag inte blir åksjuk. Någon går i gången, måste titta, nyfiken på det som händer. Hon till höger flyttar sin väska. Måste ringa hem snart. Eller är det för tidigt? Vad läser kostummannen om på datorn? Nej, andas in, andas ut.

Gör metta bhavana. Känn kärlek växa fram inombords. Sippra fram i början för att växa sig starkare. Kärlek till mig själv som gör så gott jag kan, till min nya vän några rader bort, till min familj där hemma, till kostymmannen intill mig, till alla dessa främlingar omkring mig som kan framstå som så olika mig vid en första anblick, men det är en illusion. Det finns mer som förenär än som separerar. Vi är ett.

Vilar i tystnaden. Kärlek lyser upp mig innifrån. Jag är stilla. Vill aldrig uppleva något annat än detta.

Åh, någon går i gången.....