"If you don't have a fever and nothing is broken - get on the mat!"

Rubriken är ett citat från något jag läste på Elephant Journal för ett tag sedan. Artikeln handlade om hur man ska göra för att orka yoga när det verkligen tar emot. När man är trött och ledsen och bara tanken på att anstränga sig känns omöjlig. Författaren till artikeln citerade sin yogalärares kompromisslösa inställning och vid första anblicken så låter det hårt. Det luktar av rigiditet och tvång och hjärtlös glädjelöshet. Men efter att ha tänkt på det lite så verkar det faktiskt vettigt. Ibland behöver man faktiskt vara kompromisslös och ge sig själv en spark i ändan (inte bara när det gäller träning utan det mesta i livet) så att man kommer vidare.

Idag var det en sådan dag för mig. Jag kände inte alls för yogan, utan allt var tungt och motigt. I huvudet snurrade och bråkade tusen och en tankar med varandra som alla hade som gemensam nämnare att jag var misslyckad.

Samtidigt så VET jag från tidigare erfarenhet av yogan att om jag bara ställer mig på mattan och börjar göra mina asanas så kommer jag, inom ungefär tio minuter, må bättre. Och när passet är över så har jag, med hjälp av något så skrattretande simpelt som lite andning och några rörelser, genomfört en total ommöblering av energin inombords.

Kroppen är inte längre tung och stel utan mjuk och upplivad. Samtidigt är de nervösa, ältande tankarna stillade och sinnet är lugnt. Saker och ting tycks ha återfått sitt rätta perspektiv och den negativa utvecklingen, den nedåtgående spiralen, är, inte bara pausad, utan har vänt. Helt plötsligt känns allt ok igen och jag är redo för nya utmaningar.

Så även om man naturligtvis ska lyssna på signalerna från kroppen så är det viktigt att inte låta sig luras att ge upp innan man ens har gjort ett försök. För det kan ju vara så att man inte är riktigt så trött som Latmasken inom en vill få en att tro. Och inte heller så värdelös som Hopplösheten viskar till en. Utan att man har oändliga resurser inombords som står till ens förfogande om man bara lär sig att få kontakt med dem.

Namaste

Öppna ditt hjärta för (H)järnkoll!

Psykisk ohälsa drabbar fler än du tror. Det finns studier som visar att 50% av befolkningen någon gång under sitt liv drabbas av en depression. Och sedan finns det ju alla andra typer av illabefinnande som innebär ett tillfälligt eller livslångt lidande för den som drabbas.

Men det värsta av allt är den skam som de flesta känner. En skam som gör att de inte söker hjälp utan kämpar på och lider i tysthet. Det kan till och med innebära att de genom sina försök att hantera sina symtom utvecklar fler problem. Det är inte alls ovanligt att man "självmedicinerar" med alkohol, arbete, mat eller att skära sig. I värsta fall kan det innebära att hopplösheten växer sig så stark att det inte tycks finnas någon annan utväg än att ta sitt liv.

Och ja, nu när jag ändå skriver om det så vill jag passa på att göra det ordentligt: självmord är TRE gånger vanligare än att dö i en bilolycka. Ända talas det inte om detta, trots att det är så vanligt. Det är för stort, för tungt och alltför skrämmande. Det väcker alla möjliga känslor inom oss, men kanske framför allt vår egen rädsla för döden och för vår egen skörhet. Därför är det lättare att låtsas som ingenting och att skuldbelägga och idiotförklara de som drabbas av psykiska problem.

Så gå in på www.hjarnkoll.se och bli supporter. Våga bryta tystnaden kring detta och hjälp andra på så sätt.
För psykiskt sjuka är inte konstiga, fel eller dåliga. De är vanliga människor, med styrkor och svagheter, precis som du. Det kan vara en vän, en släkting, din granne eller kanske du som drabbas.
Och alla människor är värda kärlek och respekt!

Vinyasana fun flow

För ungefär en månad sedan så fick jag för mig att jag skulle köpa mig en smartphone. Inte för att jag egentligen var i behov av en, utan för att den verkade kul (min gamla mobil var trots att den hade några år på nacken, helt ok). Efter lite efterforskningar av maken föll valet på en samsung galaxy s2 och jag har inte ångrat mig en sekund. Faktum är att jag nu undrar hur jag någonsin kunde klara mig utan den. Kameran, bildgalleriet, internetfunktionen, mailen (skicka och ta emot utan att behöva ta sig till en stationär dator), apparna (som förvandlar mobilen till en portabel yogalärare eller meditationsguide till exempel), spotify, kalendern och nu senast för att blogga. Listan kan nog göras hur lång som helst.

Tidigare idag anmälde jag mig till Yoga Journals (en amerikansk papperstidning) nyhetsbrev och inom någon timma fick jag ett mail där jag bjöds in att delta i en 21 dagar lång yogautmaning. Varje dag kommer jag få ett mail innehållande ett gratis yogapass där en instruktör leder mig igenom ett pass. Det var för spännande för att kunna motstå.

Så fort jag fick en stund för mig själv, när jag egentligen valde mellan en stunds vila medan jag läste en spännande bok och träning, så valde jag att byta om till träningskläder och rulla ut yogamattan. Jag lade mobilen framför mattan, satte igång klippet och körde igång. Det var ett pass som kallades vinyasana fun flow och det var riktigt kul även om det var tungt och svettigt. Övningarna var inte så avancerade utan att till och med en ovig stackare som jag kunde hänga med. Och själva flowet innebar att man arbetade sig runt mattan i cirkelrörelser.

Instruktören påminde om något viktigt: remember to smile because yoga is fun. Ofta kommer jag på mig själv med att ha ett ansträngt och bistert ansiktsuttryck trots att jag mår fantastiskt bra och har kul när jag yogar. Det beror väl på att jag är så fokuserad på det jag gör. På att andas, spänna bandhas, göra rörelsen rätt, orka lite till och bara slappna av så att man inte spänner sig i onödan i kroppen. Istället spänner jag mig i ansiktet och ser allmänt lidande ut när ett leende är det som egentligen uttrycker det jag känner.

Så här i efterhand, när mattan är inrullad, så kan jag konstatera att även om vila är nödvändigt så är det inte alltid den enda lösningen när man behöver ladda sina batterier. Ett ansträngande yogapass kan vara minst lika välgörande.

Namaste

Mitt första inlägg!

Sitter i skuggan av markisen på altanen medan barnen leker i trädgården. Tänkte att jag skulle göra mitt första inlägg, men har svårt att samla tankarna när jag hela tiden avbryts i mina funderingar för att agera medlare när konflikterna blossar upp mellan barnen. Det är varmt, till och med i skuggan, men efter de senaste mulna veckorna så klagar jag inte. Jag har semester och min trädgård är full av fjärilar som flyger mellan blommorna. En ljummen vind fläktar och får vindspelet i trä att sjunga sina mjuka djupa toner.

Så varför blogga? Vad vill jag uppnå? Varför lägga kraft och tid på något som förmodligen inte kommer läsas av någon annan än mig?

Jo, jag älskar att skriva och har skrivit dagbok i hela mitt liv, men sedan bara barnen föddes har det runnit ut i sanden. Jag skriver poesi och drömmer om att någon gång få ihop en roman, men vid den här tidpunkten i livet blir det ett övermäktigt projekt. Då känns en liten blogg mer hanterbart.

Och vad tänker jag skriva om? Mina intressen och tankar om det som berör mig och det som händer i mitt liv.

Som namnet på bloggen avslöjar så är yoga en väldigt viktig del i mitt liv även om jag inte alltid har möjlighet att ägna mig åt det så mycket som jag skulle vilja. Och ibland är det viljan som saknas; när man är uttröttad och bara orkar sjunka ner i soffan och slötitta på teve.
Jag har hållit på av och till i sex eller sju år och regelbundet de sista 2,5 åren. Då var jag gravid och upptäckte gravidyogan vilket efter förlossningen ledde mig vidare till ashtanga yoga. Idag utövar jag lite olika sorter med stöd av träningsdvd-er och appar. Och jag mår aldrig så bra och upplever sådan balans, både fysiskt och psykiskt, som när jag yogar regelbundet. Men mer om detta en annan, eller kanske rättare sagt, många andra gånger. :-)

Detta får bli allt för denna, min första, gång.

Namaste