Bikramyoga - svettigt och kul!

I skrivande stund befinner jag mig i Stockholm för att påbörja ett år av distansstudier och då det är två introduktionsdagar så blev det tvunget med en övernattning.

När jag nu hade möjlighet så passade jag på att prova ett pass bikramyoga på Bikramyoga Södermalm. Det är en liten studio med bara en sal, men det var väldigt fina lokaler, ljusa och fräscha samt mysigt ljussatta. Personalen var jättetrevlig och hjälpsam när man var nybörjare och hjälpte mig tillrätta. Det gick att hyra både handukar och yogamatta så det enda jag hade med mig var mina träningskläder.

Bikramyoga är en modern yogaform som utvecklats av Bikram Choudhury under det senaste decenniet (tror jag), men som redan blivit oerhört populär. Det är mycket tack vare att olika kändisar och idrottsmän lovordat bikramyoga, men även för att det är lika ansträngande för psyket som för kroppen. Den är även den första yogaformen som är copyrightskyddad vilket varit lite kontroversiellt.

Ett pass bikramyoga ser likadant ut överallt i hela världen. Man gör alltid samma 26 positioner och varje position görs två gånger. I passet ingår även två andningsövningar, en i början och en i slutet. Varje pass är 90 minuter långt och utövas i ett rum som är uppvärmt till 40,6°C med 40% luftfuktighet. Yogaläraren gör ingen yoga själv utan instruerar bara och peppar en så att man orkar hålla positionen lite längre.

Jag var helt säker på att jag inte skulle kunna ta mig igenom ett helt pass och att det skulle bli en kamp för att orka med hettan. Som nybörjare skulle man ha som mål att orka stanna i salen under hela passet.
Värmen var en utmaning, men det var inte outhärdligt vilket jag hade förväntat mig. Svetten började bokstavligen rinna så fort jag kom in i salen och i början kändes det lite obehagligt, men efter en stund så brydde jag mig inte om det längre (men handduken som man hade på yogamattan var verkligen bra). Men efter passet var mina kläder verkligen dyngsura!
Tack vare värmen så var jag påtagligt mjukare i leder och muskler och kände hur jag kunde gå djupare in i positionerna. Det var en rolig överraskning!

Passet innehöll inga solhälsningar (inte en enda Hunden!) eller flow-serier, vilket kändes lite speciellt. De olika positionerna varvades med korta savasanas på mellan någon minut och tjugo sekunder då man kunde hämta krafter inför nästa utmaning. Några av positionerna var nya för mig och det var kul att pröva på något nytt. Att bli ledd av en erfaren yogalärare som kunde ge feedback och tips under hela passet var mycket positivt.
Ujjaiandningen flöt på fint heka tiden och blev som ett ankare som grundade mig i de olika positionerna. Och eftersom man andas genom näsan så blev jag aldrig torr i munnen eller törstig. Jag drack inte mycket alls under passet, men efter har jag sett till att både äta och dricka ordentligt.

Vid tre eller fyra tillfällen under passet blev jag lite yr och då stannade jag upp tills det lugnade ner sig. Det är inget konstigt då det krävs några pass för att vänja sig vid värmen, men det kändes viktigt att lyssna på kroppens signaler istället för att pressa på. Efter passet satt alla deltagarna en stund utanför salen, drack vatten och återhämtade sig. Då var jag ganska yr också, men sedan dess har det bara känts bra.

Jag tycker att det var oerhört kul och jag är jätteglad att jag vågade pröva. Jag skulle gärna göra det någon mer gång för det var en fantastiskt häftig upplevelse. Kanske nästa gång jag är i Stockholm!

Namaste!

Mindfullness bells och att vara förälder

Jag älskar mina barn så mycket, men det är så lätt att bli irriterad på dem. Det är en verklig utmaning att behålla lugnet och rätt perspektiv under jobbiga stunder. Om jag inte älskade dem så mycket och ville dem så väl så skulle det naturligtvis inte vara något problem alls. Då skulle jag låta mitt dåliga humör svämma över tusentals gånger utan någon som helst tanke på konsekvenserna. Men eftersom jag älskar så kämpar jag med mitt tålamod, min trötthet och mina rädslor. Jag testar nya lösningar, kasserar det som inte fungerar och försöker värna om det som är bra.

De pockar ständigt på ens uppmärksamhet (när jag gjorde yoga imorse så fick jag pausa fjorton gånger för att göra allt från att byta blöjor till att medla i bråk) och utmanar det som jag trodde var sant. Och precis lagom tills jag fattat galoppen så har de gått vidare och det finns nya problem att lösa. Helt plötsligt är jag återigen tillbaka på ruta ett. Men detta är också en del av tjusningen.

Ibland känns det övermäktigt och hopplöst. Ibland är det fantastiskt roligt. Det är en resa mellan de här två ytterligheterna.

För någon vecka sedan läste jag om hur man kan använda olika saker i ens omgivning som "mindfulness bells", alltså som en slags väckarklocka som får en att bli uppmärksam på världen och att acceptera den som den är. Jag har försökt använda mig av den här tekniken och låta det som kan vara jobbigt med att vara förälder vara just sådana klockor. På så sätt blir jag mer uppmärksam på både det som händer runt mig och det som sker inom mig samt att det som är påfrestande får en positiv mening. Jag tycker att det har fungerat riktigt bra, speciellt för att det får mig att lägga märke till alla de negativa tankar som kommer så snabbt och automatiskt och gör allt så mycket jobbigare.

Så vilken är min uppgift som förälder? Att vara perfekt och uppfostra perfekta barn? Nej, perfektionism är både omöjligt och ointressant. Jag tror varken att barn föds oskyldiga eller perfekta till den här världen (inte för att jag tror att de onda, båda de polerna är lika fel som de är ointressanta), utan okunniga och framför allt oerfarna. Mitt jobb som förälder är att vägleda, ge så mycket kärlek som jag bara mäktar med och försöka vara en så helgjuten människa som jag bara kan (och med det menar jag en äkta, närvarande person med fel och brister).

"Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek - så brukar folkvettet komma av sig självt."
Astrid Lindgren

Eller som Brene Brown uttryckte det om barn under en föreläsning:

"You're imperfect and you're wired for struggle, but you are worthy of love and belonging."

Just nu har jag fullt av fjärilar i magen inför morgondagens (ensamma!) resa till Stockholm och Sophiahemmets Högskola. Jag ska dessutom ta mig till studion Bikramyoga Södermalm för att prova på bikramyoga. Kul och spännande och nervöst och otäckt på samma gång. Men jag tar ett djupt andetag emellanåt för att lugna nerverna och det känns riktigt bra.

Namaste!

Sårbarhet

På mindre än ett dygn har två fall av det som kallas synkronicitet (Alexandra har beskrivit det jättebra i sin blogg) hänt mig. Först snubblade jag över Tara Stiles meditationsutmaning och sedan över klippet nedan med forskaren Brene Brown (det är 20 minuter långt, men ta dig tid att se det för hon är en jätterolig föreläsare).
På något sätt fick jag det som jag behövde utan att leta efter det eller ens veta att det var det som jag behövde. Sådant är oerhört häftigt!

Brene Brown ägnade många år att forska kring vad som karaktäriserar de människor som lever på ett sätt som hon kallade "helhjärtat". Det som definierade dem var att de:

- hade modet att vara ofullkomliga.
- var snälla mot sig själva först och sedan mot andra.
- kunde släppa bilden av den de borde vara för att få kontakt med den de är.
- accepterade det som gör dem sårbara.
- valde att leva utan garantier, utan att kontrollera eller försöka förutsäga det som kunde hända utan stod ut med osäkerheten.

Hon kom fram till att det var sårbarheten som var den springande punkten och om man kunde acceptera den eller inte. Sårbarheten är det som är själva kärnan av vår skam, sorg och smärta, men i den sårbarheten finns också potentialen för att utveckla positiva saker som kärlek, insikt och mjukhet. Hon beskriver vår tendens att fokusera på skuld eller att ge någon skulden för det som är eller blivit som ett sätt att "ladda ur" vår smärta och vårt obehag.
Detta var precis vad jag behövde för att verkligen förstå Pema Chödröns kloka ord om hur vår smärta har potentialen att utveckla oss om vi accepterar den och låter den få finnas där. Efter ett tag försvinner den eller utvecklas till något annat i samma takt som man själv har läkt sina inre sår.



Brene Brown listar även våra vanliga sätt att slippa möta vår sårbarhet:

- vi bedövar våra känslor på olika sätt; med mat, träning, alkohol, shopping och liknande. Problemet är att om vi inte kan bedöva våra känslor selektivt utan vi bedövar vår glädje i lika hög grad som vår ångest.

- vi förvandlar det som är osäkert till något som är bombsäkert. Som exempel tog hon det faktum att ingen tror längre, utan man vet. Resultatet blir att alla möjligheter till verklig dialog försvinner och istället så blir det ett krig om vem som har rätt. Frågor som gäller religion och politik brukar kanske vara de som tydligast tar sig sådana här uttryck, men vi har väl alla mött personer (eller varit sådana själva) som lyckas förvandla valet av tesort till ett krig mellan rätt och fel. Jag inser nu att det är precis detta som brukar få mig att känna mig hotad (samtidigt är jag lite sådan själv - varför är det ofta så att det vi inte gillar med oss själva triggar igång oss när vi ser det hos andra?).

- vi gör saker perfekta. Vi visar enbart upp det som är starkt och det vi är bra på. Vi blir en "duktig flicka" med en perfekt fasad och döljer allt som kan dra till sig kritik eller som andra kan se ner på.

- vi låtsas. Att allt är bra, att det vi gör (eller inte gör) inte betyder något eller något liknande. Vi accepterar inte verkligheten som den är utan väljer bort den och bygger upp en fantasivärld istället som vi väljer att leva i.

Alla sådana här strategier är oerhört energislukande. Min spontana tanke är: tänk vad vi skulle kunna uppnå, både på ett privat plan men även globalt, om vi inte lade ner så mycket kraft på att skydda våra fragila egon. Tänk vad bra vi skulle kunna må och vilken harmoni som skulle råda om vi inte ständigt kände oss hotade och var rädda att andra skulle se vår sårbarhet. Browns förslag för att uppnå den harmonin och kunna leva helhjärtat är att vi:

- låter oss bli sedda på djupet
- älskar med hela våra hjärtan utan garantier
- övar oss på att känna tacksamhet och glädje
- tänker att vi är tillräckligt bra (I am enough).

Man får försöka leva med det faktum att trots alla -ismer och tankar man identifierar sig med (eller materiella saker eller vad det nu kan vara) eller hur många planer man gör så vet man inte. Man vet inte vad livet kommer medföra eller hur det kommer att gå. Det är skrämmande, men samtidigt hoppfullt. Vad som helst kan hända!

Det enda som vi kan vara helt säkra på är att vi någon gång kommer att dö, vilket kanske är det som vi fruktar mest, vilket gör döden till vår största sårbarhet både psykiskt och fysiskt. Jag avslutar med ett utdrag ur ett tal som Steve Jobs höll på Stanfords avslutning 2005. Han avgick som vd för Apple för några dagar sedan på grund av elakartad cancer.

"No one wants to die. Even people who want to go to heaven don´t want to die to get there. And yet death is the destination we all share. (...) Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to loose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart."

Min trosförklaring

Jag tror att allt ständigt förändras.

Jag tror att nuet är det enda som existerar.

Jag tror att verkligheten, universum, är större och mer komplicerad än vi förstår.

Jag tror att vår oförmåga att acceptera det som är leder till lidande.

Jag tror att det finns något att lära av allt som sker och alla människor vi möter.

Jag tror att man bara kan förändra sig själv, ingen annan.

Jag tror att varje människa är unik, komplex och vacker.

Jag tror att vi alla äger oanade resurser.

Jag tror att vi alla är värda kärlek (oavsett vad för slags skit vi utsätter varandra för).

Jag tror att brist på inre och/eller yttre kärlek leder till obalanser som kan ta sig en miljard uttryck.

Jag tror att våra kroppar är våra tillfälliga hem, våra redskap, inte den vi är. Vi är mer än våra kroppar, känslor, tankar och handlingar.

Jag tror att det aldrig är för sent för att vakna, för att förändras, för att öppna sitt hjärta.

Jag tror att förlåtelse läker och att alla är värda en andra chans.

(Och som alla andra ideal som man har så är det svårt att förankra det i sin vardag. Intentionen finns där, men man når inte alltid ändå fram.)

Med ödmjukhet och kärlek

Namaste!

En kväll med Miss Stiles

Ikväll provade jag några klipp med Tara Stiles igen trots att jag egentligen inte hade tänkt göra yoga.
Jag var oerhört trött efter en natt med störd sömn och en lång arbetsdag. Värken som molade i lederna gjorde inte min sinnesstämning lättare heller. Jag började känna mig tungsint och ville inget hellre än att tröstäta och fly från alltihop.
Men eftersom jag inte längre tillåter mig att äta av känslomässiga skäl (och om jag faller dit igen så ska jag verkligen verkligen försöka härda ut och inte ta till det som inom ätstörningsvården kallas för "kompensatoriska beteenden") så bytte jag om och rullade ut min matta för att låta mig inspireras av Miss Stiles.

Jag började med lite stretchövningar i Bend it like Tara Stiles och det kändes oerhört skönt att få sträcka ut min stela trötta kropp. Efter några rörelser och djupa andetag kände jag mig mycket piggare, till både kropp och själ. Det är egentligen ganska fantastiskt hur de två hänger ihop och påverkar varandra. Att något som vid första anblickan verkar så simpelt, lite andning och några positioner, kan betyda så mycket och ha förmågan att lyfta en så!

Så jag fortsatte med Energizing yoga och avslutade med Couch yoga (yoga som man kan göra för att varva ner innan man tar en tupplur eller när man ligger och slöar på soffan - helt oemotståndligt!). Alla klippen var väldigt bra, men kanske speciellt det sista som kändes lekfullt och lättsamt.

Därefter läste jag att hon bjudit in sina "fans" att prova att meditera en stund varje dag under 30 dagar och det kändes som en utmaning som var helt rätt för mig, både vad gäller tidpunkt och intresse. Så jag tänkte att jag skulle försöka och se hur det fungerar. Återkommer med mina tankar kring hur det går.

Så jag känner mig nöjd med den här kvällen. Jag hittade ett sätt att hantera de jobbiga känslorna utan att gå till ytterligheter vare sig vad gäller ätande eller träning. Jag hade så kul och kände mig i sådan balans att jag fullkomligt glömde bort allt det svåra och det var det viktigaste av allt.

Namaste!

Att vakna och våga släppa taget

Basic Goodness är en sida på Facebook som brukar posta tänkvärda saker. Imorse läste jag det här:

"Quite often things turn out a lot better than we expected. That teaches us that our expectations do not reflect the truth. No need to attach to them."

Det fick mig att tänka på hur hopplöshet och negativitet bokstavligen kan förstöra hela ens liv bara för att man klänger fast vid en bild av hur saker är eller kommer att bli. En bild som egentligen inte är något annat än en fantasi som man projicerar på nuet eller framtiden. Man lever utan att vara vaken, man ser inte verkligheten utan är som i en dröm. Jag tror att det leder till olycka och lidande i form av handlingar som blir till självuppfyllande profetior.

I mitt jobb möter jag ofta personer vars känsla av hopplöshet påverkar deras liv dramatiskt. Det får dem att ge upp innan de ens försökt förbättra sin situation eller att skada sig själva på olika sätt då de känner att de inte förtjänar bättre. Det kan vara väldigt svårt att motivera dem för hopplöshet är verkligen en förlamande känsla. Vi har alla haft sådana stunder och kan relatera till de här tunga känslorna. Men det är trots allt bara en känsla och känslor är inte detsamma som sanningen även om vi ofta luras att tro det.

Känslan av hopplöshet eller av att behöva bevisa vårt värde påverkar oss alla på olika sätt. Hur kommer det sig egentligen att så många av oss, redan som små, bär på känslor av oduglighet och värdelöshet? Hur har det kunnat bli så fel för oss människor? Personligen är jag övertygad om att omedvetenhet eller okunnighet är roten till mycket ont och att vi ofta har noll koll på vilka tankar och/eller känslor som är orsaken till våra handlingar. Jag tror att omedvetenhet har en tendens att sprida sig och "smitta" ner andra med liknande tankar genom ett obetänksamt agerande. Ett exempel på det är väl jantelagen som så många av oss avskyr, men sedan omedvetet följer och förväntar att andra ska följa också (till exempel så ses den som går sin egen väg ses som konstig, beskylls för att göra sig märkvärdig och stöts ut).

Jag försöker bli mer medveten om mina tankar och ifrågasätta mina tidigare omedvetna "sanningar" så att jag kan släppa taget om dem. Men det är oerhört svårt.
Den senaste tiden har jag insett att jag är mycket mer insnärjd i mina ätstörningar och att de fortfarande påverkar mitt liv i större utsträckning än jag velat kännas vid (det är så lätt att ljuga för sig själv). Ibland känns det hopplöst, som om jag tröskat runt i så många år i de här känslorna och beteendena utan att bli helt frisk så att jag är förstörd och loppet är kört. Men samtidigt har jag aldrig haft så god insikt och så många verktyg att använda mig av för att kunna hantera det. Yoga, meditation och mindfulness är verkligen jättebra. Det är bara att ibland så misslyckas jag och tyvärr mycket oftare än jag vill erkänna.
Kanske är det just för att jag förväntar mig att det ska vara jobbigt som det blir jobbigt? Om jag släpper alla känslor (vare sig de är positiva eller negativa), förväntningar och krav hur kommer det att kännas då? Om jag bara försöker vara i nuet allt eftersom det utvecklar sig utan att döma?
Jag vet inte, men det ska bli spännande att prova.

"Awakeness is FOUND in our pleasure and our pain, our confusion and our wisdom. It's available in each moment of our weird, unfathomable, ordinary lives." Pema Chodron

Och precis efter jag skrivit färdigt så får jag syn på den här hemska artikeln om en barnbok som ska uppmuntra de små arma stackarna att banta (känns som om författaren verkar fullkomligt omedveten om hur sköra flickor är). En bra bok att sätta i händerna på era döttrar om ni vill att de ska bli lika kroniskt olyckliga och förvirrade som jag. Men jag är ju smal och det är ju faktiskt det viktigaste av allt (OBS! ironi).

Namaste!

Tara Stiles och yoga för alla

Tara Stiles har under de senaste åren blivit känd inom yogavärlden och ses av vissa som kontroversiell. Hon har en bakgrund inom dansen, har arbetat som modell och har utövat yoga i 12 år för flera framstående lärare. Hon är även personlig lärare åt Deepak Chopra som lovordar henne.
Hennes ideologi är att alla ska kunna utöva yoga och utifrån det har hon på sin studio Strala i New York skapat en typ av yoga som är lite mer lättillgänglig för oss västerlänningar. Hon har skalat bort sanskritorden och mantramässandet som kan verka flummigt och skrämmande så att alla ska våga närma sig yogan och få del av dess många fördelar. Hon har även låga priser på sina pass samt att hon regelbundet lägger ut träningsklipp på you tube. Hösten 2010 kom hennes bok Slim Calm Sexy och titeln ska vara ett sätt att locka vanliga motionärer till yogan. Det finns även några DVDs av Tara.

Så imorse provade jag några av klippen på you tube och jag tyckte att de var riktigt bra. Varje klipp var mellan tre och åtta minuter långa.
Fördelarna var att de gav ordentlig träning för hela kroppen och att det var lätta positioner som passar alla. Fokus var på andningen vilket jag uppskattade. Jag gillade också hennes avslappnade och lättsamma stil.
Nackdelarna var att tempot kändes ganska högt då jag hade velat hålla vissa positioner längre, men eftersom passen var okomplicerade så lär man sig dem nog snabbt utantill och kan köra utan datorn som stöd.

Jag började med Morning Flexibility och det var verkligen helt perfekt för mig. Jag är alltid så stel i kroppen på morgonen, kanske delvis på grund av ledbesvär, och speciellt i nacken. Men efter den här "väckningen" av kroppen var jag mjuk och uppvärmd.



Jag fortsatte med ett klipp som hette Weight Loss som var riktigt svettigt och sedan gjorde jag Strenght Building. Därefter provade jag Strong Abs, följt av Unwind And Detox och avslutade med Bye Bye Anxiety. Sedan mediterade jag några minuter.

Tyvärr blev det ingen tatuering idag då Herr Vecmeister inte var helt kurant. Så jag får vänta till mitten på september på mina lotusar, men den som väntar på något gott..... Namaste!

Försök till nystart

Jag har ägnat de senaste två dagarna åt att jobba samt att försöka komma i både fysisk och psykisk balans.

En del i det påbörjade jag redan förra veckan då jag, kaffeälskaren, tog min sista kopp kaffe. Det har varit på gång ett tag (jag hamnade i en negativ spiral då jag drack mer och mer kaffe för att jag var trött, men resultatet var tillfällig pigghet med återkommande huvudvärk, känslig mage med mera som följd), men jag bestämde mig för att göra ett försök efter att ha läst ett jättebra inlägg om kaffe på Healthywealthywellness. Jag slutade tvärt av och tog några koppar grönt te varje dag och det har fungerat utmärkt. Jag har känt mig väldigt pigg och inte ens haft någon abstinenshuvudvärk. Men jag kan medge att jag saknar smaken så jag räknar med en del återfall. :-)

Jag har dessutom tagit tag i mitt slappa meditationsutövande genom att gå upp 10 minuter tidigare för att hinna med en kort meditation innan jobbet (hur det kommer fungera när jag är ledig med barnen återstår att se). Kanske är det denna nya vana som medfört att de här dagarna varit roliga och lättsamma trots flera stressmoment (eller så beror det på bra arbetskamrater!).

Yogapassen har blivit lite längre än vanligt och jag har försökt mig på lite mer avancerade övningar. Resultatet har väl varit lite si och så, men visst är det ett slags resultat när man kan skratta åt sig själv när man trillar omkull istället för att bli modstulen och tänka negativa tankar. Det är roligt att utmana sig lite, både vad gäller tankemönster och yogapositioner.

21 dagarsutmaningen från Yoga Journal är slut och det har varit väldigt stimulerande att få ta del av lektioner av den amerikanska yogalärareliten och jag känner att jag utvecklats en hel del.

Jag har fortsatt lyssna på musik medan jag yogar och när jag hörde texten på Sarah Mclaclans låt "Fumbling towards extasy" så tyckte jag att den var fantastiskt bra och beskrev så vackert det jag känner när jag yogar. Här kommer ett litet utdrag:

"All the fear has left me now
I´m not frightened anymore
It´s my heart that punds beneath my flesh
It´s my mouth that pushes out this breath
And if I shed a tear I won´t cage it
I won´t fear love
And if I feel a rage I won´t deny it
I won´t fear love (...)
Peace in the struggle
To find peance
Comfort on the way
To comfort"


Nästa vecka kommer jag resa till Stockholm (ensam!) och funderar på att gå på ett yogapass på någon studio. Om någon som läser detta som har några bra tips på vart man kan gå så vore jag väldigt tacksam!

Bilden föreställer yogaläraren LA Finfinger som driver från LA Yoga. Hon har skrivit den här texten om varför hon tatuerar sig som jag tyckte var bra.
Imorgon är det nämligen dags för ytterligare en sittning hos "min" tatuerare. Denna gång ska han fortsätta på min överarm samt påbörja ett nytt projekt på underarmen: lotusblommor!

Namaste!

Plötsliga insikter

Jag sitter ute på altanen och småfryser trots jackan. Det börjar kännas i luften att hösten närmar sig och varje morgon ligger dimman tät över min lilla stad. Idag kämpar solen för att tränga igenom de gråa molnen och emellanåt berörs jag av dess varma strålar. Jag smuttar på en kopp grönt te och håller ett vakande öga på barnen som busar runt i trädgården.

Det är fascinerande vilka tankar som kan komma när man är mitt inne i ett yogapass eller kanske speciellt efteråt när man ligger i savasana och bara är.
Det är som om man får kontakt med något djupare inom sig själv. Man tränger in bakom alla tankemönster och personliga drag och når sitt sanna jag, någon slags fridfull intuition som bara vet.

Igår kväll hade jag en sådan upplevelse. Som från ingenstans kom tanken:

"Du är inte det som hänt dig eller det som du gjort i det förflutna. Du är nu."

Det är inget revolutionerande, utan storheten i det ligger i att man helt plötsligt förstår. Man tänker inte logiskt eller resonerar sig fram till ett svar genom att utesluta felaktiga alternativ. Det har inget med det rationella tänkandet att göra, men samtidigt har man aldrig någonsin varit så vettig. Insikten kommer på ett mycket djupare plan än man trodde var möjligt.
Jag blir alltid lika förundrad och förvånad när det här händer. Att jag, som är ett sådant lättstressat nervknippe, kan ha sådan visdom inom mig.
Det var som ett svar på en fråga som jag inte visste om att jag ställt. Men det är lösningen på det som oroat mig under de senaste veckorna då jag projicerat det förflutna på framtiden och tappat lite kraft för varje gång jag gjorde så.

Jag är nu, jag lever alltid bara nu. Jag kan släppa taget om det som har varit för det säger inget om den jag är nu. Det är en väg som jag har vandrat för att komma till den här platsen.
Eckhart Tolle skriver i sin bok "Lev livet fullt ut!" att den psykologiska tiden är en illusion. Vi har vare sig dåtid eller nutid utan våra liv består av ett stort antal Nu som följer på varandra. Ett härligt och utmanande sätt att se på livet.

De senaste två dagarna tycks jag ha snubblat över just de texter som jag varit i behov av att läsa som alla på sitt sätt gett mig en knuff framåt när jag var på väg tillbaka in i ett gammalt sätt att hantera svårigheter. Den här texten från Yoga Journal besvarade min fråga varför man upprepar negativa mönster trots att man inte mår bra av dem och hur man kan bryta sig fri.

Gårdagens upplevelse kommer nog att ha som effekt att jag fokuserar mer på yoga och meditation framöver för att fortsätta utvecklas - och för att det är så himla kul! För det gamla sättet fungerade inte, ger ingenting längre (om det någonsin gjort det) och är redo att kasseras.

Namaste!

Rensa i röran

Häromdagen läste jag en artikel om feng shui och hur vi bör hantera all bråte som vi samlar på oss. Den inspirerade mig att börja rensa lite här hemma. Jag vet inte om jag tror på feng shui, men författaren hade en poäng: vi äger helt klart mer än vi använder. Frågan är om vi behöver sakerna eller om vi förvarar dem av andra skäl.

Ibland kan jag känna att vi klänger oss fast vid ägodelar på ett sätt som inte är nyttigt. Det får mig att tänka på ett talesätt inom hippierörelsen: do you own your things or do they own you? Om större delen av ens tid och pengar går åt till att ansamla och ta hand om saker så känns det ju inte som om man är fri. Och vem eller vad blir kvar om man tar bort sakerna som vi använder för att identifiera oss med?

Samtidigt är det otroligt lockande att köpa. Vi tror att allt ska bli ok om vi bara får just den där grejen (klädplagget, boken, bilen eller vad det nu är som får vårt habegär att flöda). Det gör oss glada och är ett sätt att bekräfta vår identitet (något som företagen utnyttjar; de vill genom sin reklam få oss att associera vissa känslor med deras märke. Det gör det extra svårt att inse att man inte är sina ägodelar). Det är helt enklelt otroligt uppiggande att köpa lite nya saker, att förnya sig själv och sitt hem. Men ibland ställer jag mig frågan: behöver jag det här eller är det en quick-fix? Är det jag som har ett behov av den här saken eller är det ett konstruerat behov? Existerar jag bara för att konsumera?
Sedan finns ju även miljöaspekten med vårt konsumerande. Att producera mer än som köps och saker som vi egentligen inte behöver är inte hållbart i längden.

Jag har insett att jag ofta sparar saker för att jag är rädd för att jag, någon gång i en avlägsen framtid, kan behöva dem (problemet är väl att med så mycket bra-att-ha-saker sparade så har man ingen aning om vad som finns i ens gömmor eller var de är). Nu när jag går igenom mina ägodelar så blir jag ofta förvånad över vad jag har i mina skåp och tänker: "Hade jag en sådan? När fick jag den?"

I dagarna har vi börjat tömma en äldre släktings hus eftersom hon har flyttat till ett ålderdomshem och huset ska säljas. Det känns riktigt jobbigt att gå bland hennes saker, som hon och hennes man samlat under sina liv, och bestämma vad som ska sparas, vad som ska skänkas/säljas och vad som ska kastas. Det känns fel och instinktivt vill man spara på allt som varit viktigt för dem, men det går ju inte. Samtidigt kommer jag att tänka på hur oviktiga saker är. Vid livets slut har man vare sig behov eller intresse för dem längre.

Men kanske kan det som jag inte behöver längre bli värdefullt och till och med vara livsnödvändigt för någon annan?
Och kanske stämmer det som feng shui-experten påstod: att energierna kan cirkulera fritt när de inte hindras av ansamlingar av onödiga saker. För visst känns det lite lättare för varje sak som jag rensar ut.

Ikväll prövade jag något nytt när jag yogade: jag hade på musik (Sheryl Crow: I shall believe och Deva Premal: Gayatri mantra) medan jag gjorde solhälsningarna och några stående positioner. Det var jättemysigt och fick mig i rätt stämning direkt trots att det varit en jobbig dag.
Efter det gjorde jag ett pass från Yoga Journals 21-dagarsutmaning som handlade om bakåtböjningar och där den sista positionen var att stå i brygga (urdhva dhanurasana. Jag orkade inte hela vägen upp, men det kändes bra i kroppen vilket är viktigare). Det var ett riktigt roligt pass där man fick en väldigt bra teknikgenomgång på alla positioner som ingick.

Namaste

Älska din nästa som dig själv

Vi har alla hört de här slitna orden ett antal gånger, men jag kan erkänna att jag inte fattade det förrän för något år sedan (och det återstår fortfarande att verkligen integrera det i mitt liv fullt ut).

Jag hade omedvetet, och jag antar att jag inte är ensam om det, gett det innebörden: du ska älska andra. Andra är viktigare, du ska anstränga dig för dem, stå till tjänst och göra dem glada. I min tolkning fanns inte jag med annat som den som borde älska andra urskillningslöst och som inte räckte till.

Det var under ett kyrkobesök då prästen predikade kring detta som jag för första gången förstod. Du ska älska andra som dig själv - alltså måste du älska dig själv först. Om något händer medan man flyger så instrueras man att ta på sin egen syrgasmask först, innan man försöker hjälpa någon annan. Annars kommer man själv få syrebrist och då är man inte till stor hjälp för någon. Och detsamma gäller för att ge andra kärlek; man måste älska sig själv först. Det är själva grundförutsättningen. Man kan inte vara en källa för empati och fred om ens inre är en krigszon.

“We can never obtain peace in the outer world until we make peace with ourselves.”
Dalai Lama

Men hur gör man det? För det mesta får man ju vara tacksam om man kan stå ut med sig själv, än mindre tycka om. Att älska sig själv känns som en omöjlighet. Och om man har som vana att fördöma sig själv så känns det ju inte troligt att man kan upparma några större resurser av acceptans gentemot andra.

Det finns en buddhistisk meditationsteknik som heter metta bhavana, på engelska brukar det översättas till loving-kindness och på svenska till kärleksfull omtanke. Då sätter man sig helt enkelt ner och övar på att känna kärlek (vilket verkar ganska klokt med tanke på hur ofta som man automatiskt nedvärderar sig själv och andra). Övningen delas in i fem steg och går ut på att man ska utveckla kärlek/vänskap till:

1. Sig själv.
2. En god vän.
3. En person som man inte har några speciella band till, alltså en neutral person.
4. En person som man har svårt för.
5. Alla varelser i världen.

Jag har själv provat den några gånger och även om de olika stegen kan vara svåra så ger den en omedelbar effekt. Det går inte att missa när man gör rätt för då känns det fantastiskt inombords och man fylls direkt av varma känslor av förståelse och acceptans. Tyvärr så varar det bara en liten stund, men jag upplever ändå att bara den lilla glimten av ett annat sätt att tänka och känna gör stor skillnad. Och jag tror att om man gör den här meditationen regelbundet så kommer man kunna hålla fast längre vid det här perspektivet. Mer information om den här meditationsteknik hittar du här.

"As a mother watches over her child, willing to risk her own life to protect her only child, so with a boundless heart should one cherish all living beings, suffusing the whole world with unobstructed loving kindness."
Från den buddhistiska skriften Metta Sutta.

Många yogalärare som jag läst om eller sett i olika filmklipp talar ofta om att hedra eller hylla (från engelskans honour) sig själv och sin kropp. Jag tycker det känns så härligt. Att se sig själv klart, med både brister och förtjänster, utan att klanka ner, döma eller känna att man måste förbättra sig utan att hedra den man är just nu. Inte perfekt, utan bara människa.

Pema Chodron skriver (i sin bok Taking the leap) att istället för att känna sig nedslagen över sina dåliga sidor och vanor så kan man välja att se hur fantastiskt det är att man faktiskt har mod nog att se sig själv ärligt. Att det är första steget mot att se livet som en lärare istället för en börda. Hon föreslår att man ser på sig själv och de yttre omständigheterna med medkänsla och en gnutta humor. Det är en underbar inställning att låta sig smittas av så att man kan ta med sig den i mötet med andra. Tänk vad annorlunda man skulle agera och reagera då!

Och efter några dagars vila fann jag lusten att yoga igen efter att ha läst denna artikeln om flow. Där beskrivs precis hur man som nybörjare (eller som i mitt fall: armsvag och utan tillgång till en yogalärare) ska få till tekniken i en vinyasana. Riktigt jobbigt, men för första gången kändes det som om jag verkligen började närma mig chaturanga.

Namaste

All things must pass

Inget är beständigt. Allt förändras hela tiden.
Till och med sådant som vi uppfattar som konstant är bara tillfälligt (även om den tillfälligheten kanske varar i flera tusen eller miljoner år). Berg är själva sinnebilden av det som är stabilt och evigt, men det är de naturligtvis inte. Deras former påverkas av väder och vind så att de förändras och slits ned.

Själva principen om livet, vårt liv, är att förändras. Vi människor föds och dör, förändras från spädbarn till (om vi har tur) åldringar, utvecklas hela tiden. Vi går från persikomjuk, stark och slät hud till tunn, skör och rynkig hud. Men det är bara den yttre och långsamma förändringen.
Inombords ändras vi mycket mer radikalt och mycket snabbare. Våra åsikter förändras, tycke och smak förändras, våra känslor och behov växlar hela tiden och så vidare.

Det kan vara en bra sak att något förr eller senare kommer att ta slut. Om vi går igenom något svårt så kan vi påminna oss om att vi kommer komma ur den  jobbiga perioden, trots att det just då känns överväldigande och hopplöst. Kanske är det som Pema Chödrön skriver: att innan vår ensamhet, sorg och rädsla gör oss hårda och bittra så är vårt hjärta öppet. Om vi accepterar vår smärta får vi också möjlighet att känna all den värme som smärtan bär på i form av kärlek, medlidande, tacksamhet och ömhet. Då finns möjligheten att förändras, att växa.

Men att det som vi älskar kommer ta slut är däremot inget som vi vill påminnas om. Att vi en dag kommer dö är något som känns så omöjligt och svårförståeligt att vi helst inte ens låtsas om det. Rädslan för att förlora de saker, företeelser och personer som betyder mycket för oss är skrämmande och det är en slags förändring som vi instinktivt vill motarbeta. Men vad hjälper det att vi gör motstånd mot det som händer, det hindrar det inte från att ske ändå. Det gör oss kanske istället oförmögna att möta och därigenom hantera det som sker, något som utan tvekan innebär ett ökat lidande.

Att livet är skört och föränderligt ger det också värde. Om vi inser att inget varar för evigt så har vi större möjligheter att glädjas över det vi har än om vi tappar fokus och lägger vår tid och kraft på sådant som, egentligen, är helt irrelevant.

Jag avslutar med några rader ur George Harrisons låt All things must pass:

"All things must pass away
All things must pass
None of life's strings can last
So, I must be on my way
And face another day
Now the darkness only stays at night time
In the morning it will fade away
Daylight is good at arriving at the right time
No it's not always gonna be this grey"

Min historia

Det har inte varit lätt att skriva det här och jag har funderat mycket kring om jag överhuvudtaget borde publicera det. Jag hoppas att jag tagit rätt beslut.

Jag är en av många som har social fobi och det började, precis som mina ätstörningar, i elva-tolvårsåldern. Jag vet inte vad som var hönan eller ägget, men jag vet att de hänger tätt samman. Det är väl så att om det finns ett illabefinnande, något som är fel, och det inte rättas till så växer bara problemen som tar sig allt fler och yvigare uttryck.

Jag är alltid rädd. Livrädd. Att någon ska se mig, kritisera mig, ge sig på mig. På grund av de känslorna har det under vissa perioder, främst när jag varit deprimerad, varit svårt att ens gå ut. Det är en irrationell känsla, men samtidigt har jag många gånger varit med om att folk hackat på mig just på grund av att jag är blyg. Det verkar vara något med blyghet som får vissa att reagera. Kanske är de som hundar och kan lukta sig till ens rädsla? Och när de får vittring så kan de inte låta bli att sparka på den som ligger. För att ge sig på någon som redan är nere för räkning är ju ganska riskfritt.

Jag har fått höra hemska saker. Att jag har skadat mina barn genom att vara blyg, antydningar om att folk som är blyga är schizofrena och liknande. Jag har förr, när jag var väldigt osäker, gjort mina stapplande, stammande och stelbenta försök att småprata och folk har hånlett och gått därifrån utan att säga ett ord. Många tycks tro att bara för att man är tystlåten så är man dum och behandlar en sedan nedlåtande (det får mig alltid att undra: är intelligens detsamma som att vara pratsam? Och är det ok att behandla den som inte är så klipsk illa?) Eller så tror de kanske att man är högfärdig. Men nej, jag är bara livrädd.

Varför får man social fobi? Forskning visar att de som får social fobi kan ha en medfödd känslighet, men att även miljön spelar in. Många som drabbas är uppvuxna i familjer där kraven är höga och det förekommer mycket kritik och som samtidigt är ganska kalla och kärlekslösa. Jag har alltid varit skör, men med föräldrar som själva inte hade bearbetat sina problem fick jag inte så mycket hjälp som stjälp (och jag känner ingen ilska över det utan det är ett konstaterande. Det är så här det blir när problemen, den egna bittherheten och rädslan förs vidare från generation till generation. Jag kan se det väldigt tydligt i min släkt. Mina föräldrar var inte dåliga, bara okunniga och trasiga själva. Jag hoppas att jag ska kunna bryta den trenden med mina barn).

Saken är den att social förmåga utvecklas genom träning och eftersom jag tillbringade mina tonår ensam så fick jag aldrig någon träning. Jag var helt isolerad under många år. Folk pratade inte med mig, det var som om jag inte fanns (om det inte var för att trycka ner mig och, som alla tonåringar reagerade jag med en tjafsig attityd som naturligtvis inte förbättrade situationen) och under en period blev jag nog lite gränspsykotisk för jag trodde nästan att jag var osynlig. Jag satt ensam hemma, varje dag efter skolan, varje helg, varje lov, och det enda jag kunde göra var att hetsäta, träna tvångsmässigt och på andra sätt försöka skada mig. Och jag kände inget hopp om att det någonsin skulle bli bättre.

Jag gjorde mitt första självmordsförsök när jag var fjorton. Under många år hade jag tvångsmässiga tankar på att ta mitt liv. Det var kanske lika bra att göra slag i saken, eftersom jag var så värdelös (vilket jag såg bevis på varje dag).

Och jag fick ingen hjälp. Alla runt omkring mig valde att låtsas som ingenting. En lärare skojade till och med om min blyghet som om det var ett roligt skämt och inte ett symtom på att något var fruktansvärt fel.

Det är ett under att jag överlevde.

En grå dag med ljusglimtar

Idag är jag hemma från jobbet för vård av sjukt barn. Efter en dos alvedon är barnet i fråga ganska piggt och orkar både äta och dricka. Så vi myser tillsammans framför bolibompa och läser en massa sagor. Vad underbart det är att vara nära sitt barn, att finnas där och skratta tillsammans åt det som barnet roas av.

Jag passar på att ta en liten pausdag också och bara vara utan några krav. Idag gör sig det förflutna påmint med en sällsam kraft och jag känner mig misslyckad och trasig. Det är svårt att stå ut med de tunga känslorna och idag är det mer än jag klarar av. Jag tröstar mig med lite mat trots att ångesten som alltid kommer efter redan gör sig påmind.
Jag blir så trött på det ändlösa resonerandet i mitt huvud: jag tränade igår så då är det inte så farligt om jag äter idag men då borde jag ju träna ikväll men det tror jag inte att jag orkar men om jag inte äter någon annan mat än det här så kanske jag står ut och så får det bli träning imorgon men eftersom barnet är sjukt så blir det nog inte så mycket sömn inatt så då kommer jag inte orka men jag kan ju alltid tvinga mig att träna bara så att jag får det gjort och slipper den här hemska tjockångesten för det känns som om kroppen växer och jag är äcklig och värdelös och inget kommer någonsin bli bra.

Det här citatet av Dalai Lama tyckte jag var lite tänkvärt och när jag applicerar det till min situation så undrar jag vad jag egentligen håller på med.
Varför ältar jag gamla sorger och misstag (misstag som jag utan att tveka skulle göra ogjorda om det bara gick, men som blev gjorda eftersom jag var för oerfaren och själv var ofattbart skadad) när jag borde njuta av nuet? Är jag inte värd att ha det bra nu efter all skit jag varit med om (mitt spontana svar är nej och det är väl där som problemet ligger. Andra kan jag vara hur empatiska med som helst, men inte med mig själv)? Jag lever inte nu. Jag tror att jag bara härdar ut.

Och till alla där ute som ser ner på mig för mina problem och som tydligt visat ert förakt för att jag har dem (det är ett elände att ha gott minne och japp, nu ältar jag igen): om ni varit med om samma saker som jag så skulle ni också spårat ur. Det finns alltid en förklaring till varför folk blir som de blir. Saker händer inte i ett vakuum och för varje verkan finns det en orsak. Och detsamma gäller väl även er så jag tycker kanske egentligen synd om er.
Detta stycket kunde haft "Veckans neurotiska passivt-aggressiva utbrott" som rubrik, men det kändes skönt att ventilera lite så jag ber om överseende. Mitt mål med den här bloggen var att skriva ärligt, inte ge en tillrättalagd bild av mig själv. Vissa dagar känns allt hoppfullt och under andra saknar jag kraft. Jag antar att det är en del av upplevelsen med att vara människa.

En annan ljusglimt är det här yogaklippet. Enjoy!

En del av upplevelsen

Jag har skrivit om meditation ett antal gånger och det är något som jag tror är väldigt bra för de flesta (tyvärr inte för alla har jag insett. Det finns studier om att vissa personer insjuknar i depression eller blir akut psykotiska, men forskningen har ännu inte kunnat fastslå varför det blir så).

Jag är entusiastisk över själva tanken med meditation, men har väldigt svårt att få in det i min vardagsrutin.

Det tar emot något oerhört att sätta sig ner och meditera på kvällen efter att barnen lagt sig och jag kommer på mig själv med att hitta på alla möjliga ursäkter för att låta bli. Alternativet är att göra det på morgonen, men det är inte alltid det fungerar. Antingen så jobbar jag eller så har jag inte tålamod att bli avbruten ett antal gånger av barnen (istället för att uppleva en känsla av lugn så blir resultatet istället irritation).
Meditationen brukar fungera som bäst direkt efter jag har tränat och stretchat. Kroppen har fått arbeta sig trött och lugnet infinner sig inombords när jag sätter mig ner.

Men meditation handlar inte om perfekta förutsättningar, om att sitta länge eller ens om att ha ett fridfullt och lugnt sinne. Det handlar om att bli medveten om hur det är just nu och acceptera det, oavsett vad det är.
Men det är allt annat än lätt. Jag får fortsätta kämpa på och bara iaktta det här motståndet inom mig med medkänsla.

Igår kväll gjorde jag ett yogapass från Yoga Journal lett av Elise Lorimer. Hon sa något som kunde varit riktat till mig personligen där jag försökte stå i parivritta parshvakonasana (vriden sidoböjning, på bild ovan och nej, det är inte jag på bilden):

"It's wobbly, but it's part of the experience."

Och det är en träffande beskrivning som är giltig för det mesta här i livet och i synnerhet vad gäller saker som vi vill utvecklas inom.
Det är svårt, det tar emot, det är vingligt och darrigt och det kan göra ont. Man gör fel och misslyckas. Ibland blir det för mycket och man orkar inte mer. Ibland orkar man inte ens försöka. Och det är ok, kanske behöver man vila och samla nya krafter. Det var kanske inte rätt metod eller så var det inte rätt tidpunkt.

Oavsett vilket så är det en del av upplevelsen, av helheten, och man kan inte få det ena utan det andra.

Ett allvarligt fall av Monkey Mind!

Idag var det den första arbetsdagen efter semestern, men istället för att öppna avdelningen och ta in patienter så hade vi en mjukstart med föreläsning, grupparbete och diskussioner. Och en massa god mat!

Men att sitta stilla på en stol en hel dag var inte lätt när man är van vid att vara i rörelse! Det kröp i kroppen av rastlöshet och efter en stund så kände jag mig fruktansvärt stel i ryggen (som vanligt så var hållningen inte den bästa). Jag försökte sitta stilla, andas lugnt, händerna i knät (sluta pilla med håret människa!!) och lyssna på det som sades. Det gick inget vidare.

Men även om jag vred mig hit och dit på stolen som om jag hade myror i brallan så var den motoriska aktiviteten ingenting alls i jämförelse med den psykiska. När jag emellanåt fick kroppen att gå ner i varv så blev jag bara mer uppmärksam på hur tankarna skenade.

Jag tänkte på allt och ingenting; planerade, funderade, fantiserade och mest av allt längtade jag efter att få sträcka ut mina stela muskler med lite yoga. Jag ville vara var som helst förutom där (och detta trots att det var intressanta frågor som togs upp. Skulle gärna skriva något djupsinnigt här om människans livsvärld, men tyvärr, jag lyckades inte behålla fokus). Hur det ska gå om några veckor när jag ska börja plugga igen vågar jag knappt tänka på.

Inom buddhismen och yogavärlden brukar man jämföra detta med att ha ett träd fullt av tjattrande, skrikande och hoppande apor i huvudet. När man lägger fokus på en aporna så är det genast en annan som pockar på vår uppmärksamhet. Detta fenomen kallas monkey mind. De enskilda aporna  är våra olika tankemönster, vanor och betingelser (kallas för samskara på sanskrit) som vi tillägnat oss under vårt liv och nöter in ytterligare för varje gång vi upprepar dem. De gör så att vi aldrig kan vara fullt här och nu utan att distraheras.

Idag lyckades jag inget vidare med att tämja mina apor, men jag tror att jag blev lite mer medveten om exakt hur många de är. Och om deras envishet och styrka.

Tankarna har fortsatt att snurra även sedan jag kom hem och jag har åkt med dem dit de har flygit. Fram och tillbaka mellan nutid och dåtid och framtidsvisioner, allt medan intrycken har tumlat runt i skallen. Nu ligger huvudvärken och lurpassar så jag tror att det måste bli ett yogapass för att varva ner och ladda om. Och som jag har längtat!

Skickar med det här otroligt charmiga klippet om meditation och monkey mind.



Namaste!

Att sätta etiketter

Två barn som skriker ilsket på mig i var sin ända av huset: Mamma, kom nu!!!!

Ibland skulle jag behöva kunna konsten att dela mig på mitten! Känslan av att inte räcka till gör mig både frustrerad och irriterad. Jag märker hur jag biter ihop käkarna och spänner tungan. Musklerna i överkroppen dras samman så att jag bara kan andas ytligt och mina rörelser blir ryckiga. Blicken är stel.

Här, de sista sekunderna innan jag tappar humöret, försöker jag välja en annan väg. Jag försöker ta några djupa andetag, slappna av och landa i kroppen. Min enda kropp som bara kan vara på ett ställe åt gången.
Jag försöker lägga märke till mina tankar. Vad är det som jag berättar och upprepar för mig själv? Gör det situationen bättre eller sämre?

Den senaste tiden har jag insett att mina tankemönster har en tendens att göra situationen värre. Jag ägnar mig åt någon slags fantasifulla förutsägelser av framtiden och det är en framtid som färgas av mina känslor just då. Jag intalar mig själv att allt kommer gå åt skogen, hela dagen är förstörd och så vidare. Det är lite läskigt att jag inte ens var medveten om att jag gjorde så.

Det var tack vare ett inlägg av Lindsey Lewis på Libre Living som jag sakta började nysta i detta (och med detta menar jag den trassliga härva som det mänskliga sinnet är) och jag misstänker att jag kommer få fortsätta med det under resten av mitt liv. Hon skrev om att sätta etiketter på tankarna istället för att förlora sig i själva innehållet på dem. Vad handlar de om? Vilket är det mest framträdande temat? Hon beskrev fyra kategorier:

- planering
- fantasier
- ältande
- oro

Jag är lockad att lägga till en egen kategori: gnäll och/eller självömkan (tyvärr är det ofta så det "ser ut" inuti mitt huvud). Det är inget fel med något av dessa fenomen, det är inte det jag menar. Man behöver inte klassificera tankarna som positiva eller negativa (istället för rätt- eller feltänkandet kan man välja den buddhistiska beskrivningen: gynnsamt kontra icke gynnsamt). Men det har hjälpt mig att vara medveten om vad de egentligen är så att jag inte behöver gå igång känslomässigt på dem. Och att inse att jag faktiskt inte behöver låta dem avgöra hur jag mår idag. Jag kan se dem för vad de är och sedan släppa taget om dem.
Det är ett utmärkt sätt att hantera alla tankar som poppar upp när man mediterar. Och man kan naturligtvis göra så med sina känslor (är jag arg eller är jag egentligen ledsen? Känner jag mig hotad eller kränkt?) eller sina beteenden (är jag hungrig eller är jag trött eller ledsen) också.

Barnen kommer vara så som barn är: oerfarna och känslosamma. Tillsammans kommer vi fortsätta framåt, lära av varandra och utvecklas. Och det är precis som det ska vara!

Namaste

På jakt efter flow

Det är inte lätt att vara förälder. Det är en enorm uppgift. Man ska försöka göra sitt bästa i alla lägen trots att man för det mesta är uttröttad både fysiskt och psykiskt. Samtidigt är det fantastiskt på väldigt många sätt.

Just nu har vi det lite tufft. Mina barn är allergiska vilket gör att vår och sommar blir jobbigt för dem. De blir trötta, både av sina mediciner och symtom, och då är inte humöret på topp.
Flera gånger per dag blir allt för mycket för dem. Leken slutar i bråk och tårar, minsta motstånd leder till vredesutbrott. Det är inte lätt att vara liten och lära sig hantera sig själv, världen och hur man ska bete sig mot varandra. Om man inte mår bra blir det naturligtvis ännu svårare. Jag får påminna mig om det hela tiden.

Jag försöker landa i de goda stunderna, vara närvarande då och verkligen njuta. Skratta, busa, leka.
När det blir för mycket konflikter försöker jag ta djupa andetag, acceptera situationen och påminna mig om att detta kommer passera också. Snart skrattar vi igen. 
Det funkar för det mesta, men ibland tar tröttheten sin tribut över tålamodet och helt plötsligt är det jag som är ett argt barn. Efteråt känns det inget vidare.

Jag skäms över mitt beteende och allt, det vill säga jag, känns hopplöst. Helst vill jag bara sura och älta över mina tillkortakommanden, men det ges ingen tid till det. Det är bara att acceptera det som var, försöka lära av det och gå vidare.

För barn lever helt i nuet. Att gräma sig över det som hände för fem minuter sedan är inget för dem (på det sättet blir tålamod en ovärderlig tillgång som förälder för ett barn har inget alls av den varan, och ens eget är ganska begränsat upptäcker man snart. Att be dem att vänta medan man gör färdigt en sak är ganska lönlöst - för dem existerar bara nu på direkten).

Det är bara att försöka flyta med, flyta framåt.

Dead Reckoning

Charlaine Harris är en fantastiskt duktig författare och hennes sätt att berätta en historia gör det verkligen till ett nöje att läsa hennes böcker. Dead Reckoning är bok nummer elva i serien om Sookie Stackhouse och hon lyckas ändå vara nyskapande i sitt sätt att presentera karaktärerna och miljön.

Alla som har sett True Blood är bekant med historiens grunddrag (och om du inte har sett den serien så gör det! Den är minst lika bra som böckerna). Huvudpersonen Sookie är servitris i en småstad i den amerikanska södern har på grund av sin telepatiska förmåga dragits in i den övernaturliga världens intriger. Och den världen har slutet gömma sig i skuggorna, vilket innebär mer problem för Sookie.

I den här boken befinner sig Sookie återigen mitt i farans väg och minst ett av hoten riskerar att ta hennes liv om hon inte hittar en lösning. Jag kan lova spänning till sista sidan!

Att försöka se klart

"We are what we think.
All that we are arises with our thoughts.
With our thoughts we make the world."

    Från den buddhistiska texten Dhammapada. 

Hur ofta tänker jag inte: det borde inte vara så här! Det borde inte vara så svårt. Det där borde inte ha hänt. Jag borde hanterat det bättre.
Den gemensamma nämnaren är just "borde". Att verkligheten är fel och att den borde vara på ett annat sätt. Och sedan är kriget, kampen och motståndet (tack Jenny!) mot det som är, i full gång.

En tvilling till den här tanken börjar så är: alla andra.... Och så fortsätter den på olika sätt beroende på vad det handlar om. Alla andra är mycket duktigare, smalare, rikare, har roligare, har det lättare, orkar mer. Och sedan är det fullt krig igen i huvudet.

Men om man ska försöka titta lite rationellt på de här tankarna, de här i högsta grad känslostyrda tankarna (för vi tänker ju sällan så när vi mår bra. Det är när saker känns tunga som vi väljer att lägga sten på börda på det här sättet), vad finner man då? Dels att de bara är tankar och dessutom ganska fantasifulla tankar. Vi ser inte världen som den är utan så som vi i det, känslomättade, tillfället uppfattar den. På ett sätt skulle man kunna säga att det är rena fantasier. Om man petar lite på de olika påståendena så faller de sönder ganska snabbt. Är alla andra duktigare? Tja, ibland, men precis som man själv, så har alla andra både styrkor och svagheter. De är inte perfekta som den här tanken låter påskina. Och så vidare.

En annan sak som man ser om man granskar "borde"- och "alla andra"-tankarna är att de är väldigt kalla och hårda. De dömer den egna förmågan, prestationen och situationen rakt av och placerar alla andra på en ouppnåelig pedistal. Det finns inte mycket utrymme för förståelse och empati i det sättet att tänka, inte åt något håll. Om man väljer att tänka så blir världen och det egna sinnet obönhörligen en krigisk och konfliktfylld plats. Så vad är lösningen?

Först måste man bli medveten om att de här tankarna snurrar runt i ens huvud. Man måste kunna ta ett steg tillbaka mitt i stridens hetta och vara uppmärksam på det som pågår.

Sedan, istället för att fördöma sig själv för det, så accepterar man att just nu är det så man tänker. Det handlar inte om att brännmärka sig själv, eller andra, som dåliga eller att tvinga in sig själv i en mall över hur man tror att det borde vara utan om att se klart. Om man fortsätter att vara uppmärksam på sina tankar och känslor så kommer man snart att se att de växlar, ofta med en oerhörd fart. All things must pass!

Snart kommer man kunna börja göra aktiva val vad gäller ens tankar. Man känner igen mönstren när de kommer. "Nej, jag tänker inte släppa in det sättet att tänka för då kommer jag må dåligt resten av dagen." Eller: "Jaså, nu kommer den där tanken igen." Och så släpper man taget, låter dem försvinna bort utan att fångas känslomässigt av dem. Efter ett tag kan man ibland till och med skratta åt hur tokiga en del tankar är och hur intensivt de pockar på att bli tagna på allvar. Då kan man ödmjukt påminna sig om att det inte alls var länge sedan just den tanken fångade en fullständigt och att man fortfarande har många illusioner kvar att identifiera och släppa taget om.

Om man inte blir medveten så är risken stor att man gör sig själv olycklig eftersom tankar oundvikligen leder till olika handlingar. Kanske väljer vi att fly från social kontakt för att vi är så övertygade om vår värdelöshet och om att vi bara kommer säga eller göra fler saker. Kanske flyr vi in i olika sorters beteenden för att glömma eller förstärka oss, som att använda droger, använda våld (mot oss själva eller andra) eller någon annan form av missbruk (mat, shopping, spel med mera). Kanske leder det till en massa konflikter med andra som vi känner oss, inbillar oss vara, hotade av.

Det jag har beskrivit här är meditation eller rättare sagt ett av meditationens syften och användningsområden. Att meditera är inte att sitta ner i trans eller någon annan sinnesstämning.
Faktum är att man inte ens behöver sitta ner! Man kan meditera när som helst och var som helst för det handlar om att vara närvarande och att acceptera utan att döma. Och det är just det som gör det så oerhört svårt. Men jag tror att det är ett väldigt värdefullt redskap när man väl börjar få kläm på det.

Namaste!

En "mina vänner-bok"-lista

Saker som gör mig deppig och/eller trött:

- prestationskrav

- stress

- skitsnack och skvaller

- jantelags-tänkandet (verkar sitta så djupt rotat i oss att vi reagerar enligt den utan att knappt märka det)

- fördomar

- okunnighet och omedvetenhet (min egen och andras)

- mina barn (och då syftar jag enbart på gnället, tjatet och konflikterna)


Saker som gör mig glad:

+ min man och mina barn (underbara, supercharmiga och mina bästa lärare)

+ bra böcker och filmer

+ bibliotek

+ avslappnade och trygga människor

+ blommor (rosor, klematis, lavendel, pioner.....)

+ katter (förutom de små, och stora (*ryyys*), presenter de lämnar utanför ytterdörren)

+ musik (att upptäcka en ny favorit eller återupptäcka en gammal)

+ yoga

+ mina, och andras, tatueringar (ett personligt och konstnärligt sätt att uttrycka sig)

+ att skriva (blogg, dagbok, poesi, skönlitterärt, handlingslista, journalanteckning - it's all good)

+ naturen

Att välja

Jag har flera personer i min närhet som är fördömande, som hånar, förlöjligar, hittar en massa fel och låter mig förstå att jag är ett skämt. Ett val vore att avlägsna mig från dem, men jag tror att detta är ett fenomen, en typ av människor, som man stöter på överallt oavsett hur mycket man försöker fly från dem (och kanske är min känslighet för detta en indikation på att det är något jag behöver möta och jobba på). En annan lösning vore att försöka förändra dem, men jag tror inte att man kan förändra någon annan än sig själv.

En annan sida av problemet är att jag tenderar att älta deras, oönskade, omdömen om mig. Så även om jag inte träffar de här personerna dagligen så spelar jag inombords upp deras ord om och om igen. Det är ett riktigt VM i självplågeri.

När vi hånas eller ratas eller kritiseras så tenderar vi att införliva den händelsen i vår inre monolog. Antingen så ältar vi om och om igen vad vi borde ha sagt eller tänker säga nästa gång. Eller så tar vi in det som en sanning: "Ja, jag är pinsam och värdelös och korkad. Jag ska inte öppna min mun mer. Jag ska inte synas mer. Jag är misslyckad." Oavsett vilket så innebär det att man ger personen rätt och inte ser det som ligger bakom dennas beteende.

För något år sedan talade jag med en klok kvinna om hur man skulle bemöta de personer som bara trycker ner en. Hon svarade med en fråga (väldigt sokratiskt): Hur tror du att sådana människor mår inombords?
Och då insåg jag att allt det där som de personerna gör inte handlar om mig, utan om dem själva (precis som när jag själv beter mig på liknande sätt så handlar det inte om dem som jag fördömer, utan om min osäkerhet och rädsla). Det är vårt sätt att skydda oss från, verkliga eller inbillade, hot.

Jag förstod då, sorgligt nog för första gången (men det viktigaste är väl att polletten dimper ner någon gång innan man trillar av pinn) att den bild av sig själva som de visade upp inte stämde. De är inte alls så kompetenta, självsäkra och perfekta som de vill ge sken av utan sorgligt otillräckliga och rädda. Och dessutom oftast helt okunniga om att det är så det ligger till.
De lägger ner en massa energi på att gömma sig från andra, att gömma sig från sig själva samt på att trycka ner andra och visa upp deras svagheter så att ingen ska fokusera på deras fel (och genom att bete sig så visar de tydligt just det de vill dölja. News flash: att vara elak är inte att vara perfekt eller att vara rolig!).
Jag tror att rädsla har den effekten och det är väldigt lätt att ramla i den fällan (vi har alla gjort det ett antal gånger).

När man låter sig luras av de här personernas ord om en själv eller av de perfekta fasader som de vill visa upp så ser man helt enkelt inte hela bilden, nätverket av tankar, händelser och reaktioner som leder fram till nuet. Det medför även att man ständigt lever i det förflutna samtidigt som man fantiserar fram en bild av framtiden som man tror att den kommer vara,  den är man hotad och behöver vara i ständig beredskap. Då är vi aldrig äkta, aldrig här och nu och möter det som är utan en agenda. Nuet blir alltid en reaktion på det förflutna. Vi lever alltid i den eller de mest smärtsamma stunderna av vårt liv och river hela tiden upp våra gamla sår. Framtiden blir alltid ett skräckscenario.

Sedan jag fick upp ögonen för detta så försöker jag vinnlägga mig om att inte lägga energi på att känna ilska. Dels för att det tar av min egen kraft, dels för att det inte förändrar något samt att jag inte kan låta bli att tycka synd om dem som beter sig så. Jag misstänker att deras inre liv måste karaktäriseras av hat och kyla och att det som de tänker om sig själv och andra genljuder av lika mycket förakt som det de säger. Det måste vara en väldigt otrevlig och nedbrytande inre miljö att leva i.

Och även om jag kan känna mig påhoppad så kan jag nu faktiskt försöka välja att inte vara arg och älta det som hänt. Jag behöver inte heller spela med i den andres spel och försöka hävda mig. Jag kan välja ett annat sätt att vara och denna öppning har jag funnit i mindfulness. Det är visserligen oerhört svårt att var mindful och acceptera det som är och har varit. Jag misstänker att man måste öva på det i samma utsträckning som man har övat och lärt in allt det andra, allt det som man gjorde för att överleva, men som egentligen inte var så bra för en. Eller för någon annan heller. 

Och det var väl som Eleanor Roosevelt sa:

"Kom ihåg att ingen kan få dig att känna dig underlägsen om du inte tillåter det."

Mycket kärlek

Lotusblomma

Min första yogaupplevelse

Första gången som jag gjorde yoga var för ungefär tio år sedan när jag gick på ett poweryogapass på gymmet. Jag visste egentligen ingenting om yoga och hur det utövades (att man var barfota var något som gjorde mig oerhört förvånad). Anledningen till att jag blivit nyfiken var väl att det stod en del i tidningarna om kändisar som lovordade yogans effekt på deras kroppar (om det nämndes något om effekterna på psyket så noterade jag dem inte och varför skulle jag det, det var ju kroppen, trodde jag, som var problemområdet).

Själva passet och hur det var upplagt minns jag inte alls, men jag kommer ihåg hur jag upplevde det. Det var fruktansvärt jobbigt! Och detta trots att jag konditions- och styrketränade regelbundet och betraktade mig som vältränad. Armarna bara skakade, ryggen värkte, emellanåt kändes det som om jag skulle kräkas och jag kunde verkligen inte andas lugnt utan växlade mellan att hålla andan och snudd på hyperventilera (säga vad man vill, men jag kan sannerligen konsten att locka folk att börja yoga).

I slutet av passet var det några minuters avslappning i shavasana, död mans ställning, och ja, jag kunde identifiera mig med den beskrivningen. Men något oväntat inträffade: för första gången på många år, om än någonsin, så klarade jag av att bara vara stilla, närvarande utan att tankarna rusade, och slappna av. Det kändes underligt att jag överhuvudtaget fann mig i det, rentav trivdes, när jag tidigare flytt från alla avslappningsstunder eller uthärdat dem under växande anspänning. Detta var något nytt och rofyllt och det skrämde skiten ur mig. Och reaktionen lät inte vänta på sig.

När jag cyklade hem genom den mörka höstkvällen så började tårarna rinna utan att jag kunde stoppa dem (som tur vad mötte jag ingen). Hade jag försökt tvinga dem att sluta hade gråten säkert blivit hysterisk. Jag var vare sig ledsen eller glad utan lugn och neutral.
Det kändes bara oerhört skönt och befriande att kunna slappna av och släppa ut lite av allt det där, känslor, spänningar och minnen och gud vet vad, som jag lagt locket på så hårt att jag inte ens tillåtit mig själv att veta om att det fanns. På något sätt kom jag i kontakt med den eller det som finns där bakom alla tankar och känslor som hela tiden skiftar och flödar.

Och sedan var jag yogafrälst? Nej, det tog några år till innan jag blev det, men jag glömde aldrig hur det känts efter det där första passet. Det var väl det som fick mig att ge yogan en ny chans.
Att man kan få starka känslomässiga upplevelser och även olika former av insikter är tydligen inte alls ovanligt har jag förstått så här i efterhand. Därför hoppas jag att ni vill dela med er av era första eller starkaste yogaminnen.


Namaste

Öppna upp hjärtat

Elephant Journal

Jag hittade den här fantastiskt fina artikeln på Elephant Journal (en sida dit jag ständigt återkommer och nästan dagligen hittar något tänkvärt att läsa) och kände att jag vill dela med mig av den. Den handlar om ätstörningar, yoga och att våga gå vidare. Jag tyckte att den var jättebra!

Om Pema Chödrön och att ta hand om sig själv

Efter gårdagens svacka så har jag idag försökt ta nya tag och göra saker som jag mår bra av och som gör mig glad. Som att leka med mina barn och mysa tillsammans med dem medan regnet trummar mot fönstren. Och att göra lite yoga, idag ett pass med bakåtböjningar, för att samla nya krafter. Efteråt så känns kroppen så skön och avslappnad, fri från spänningar.

Jag läste ett citat av Pema Chödrön som inspirerade mig:

"Treat yourself as your own beloved child"

Det är väldigt kloka ord (något som är signifikant för denna fantastiska kvinna) och något som jag, och säkert många andra, skulle behöva göra oftare. Buddha sa att det inte finns någon i hela världen som är mer värd ens kärlek än man själv. Tanken med det är väl, vad jag kan förstå, att den som är snäll mot sig själv har lättare att vara vänlig mot andra. Och tvärtom, naturligtvis.

Det blir så lätt att man är hård och fördömande mot sig själv vilket man aldrig skulle vara mot sina barn eller en god vän. Men sig själv sågar man av längs med fotknölarna flera gånger per dag.
 Så idag försöker jag vara en kärleksfull mor till mig själv och ge mig det som jag behöver.

Jag upptäckte Pema Chödrön för ett år sedan och hon är någon som jag verkligen beundrar. Hon är amerikanska och efter att hennes andra äktenskap havererat blev hon buddhist. Hon vigdes till nunna inom den tibetanska buddhismen 1981 och är nu abedissa för klostret Gampo Abbey i Kanada.  Hon reser runt mycket och håller föredrag och har även skrivit flera böcker. Översatt till svenska finns När allt rasar samman: innerliga råd för svåra stunder och den är väldigt bra. Det är en bok att återkomma till igen och igen.

Hennes fokus är medkänslan och hur man kan göra för att odla den. Hon betonar att livets svåra aspekter är utmärkta redskap för att växa och att det är när det känns som mörkast som det finns störst möjligheter att utvecklas. Det är då som man kan se sig själv klart och öppna sitt hjärta.
Hon är jordnära och lätt att förstå vilket kanske delvis beror på att hon har erfarenhet av ett vanligt liv (hon har både barn och barnbarn) och vardagliga problem.
Hennes råd för hur man kan hantera livets upp- och nedgångar baseras på klassisk buddhistisk mindfulness och är inget nytt i sig, men det är hur hon framför det som känns så speciellt.

Ätstörda är vi allihopa?

Jag har ätstörningar och har haft det sedan jag var 11-12 år gammal. Vid det här laget har jag gett upp tanken på att bli helt fri från dem och få en normal relation till mat och träning. Jag vet inte längre, om jag nu någonsin vetat det, hur man lever normalt.

För mig handlar det bara om graden av störning. Till vilken grad kommer tankarna och känslorna kring mat och träning styra min vardag.

Folks okunskap kring ätstörningar är enorm, även inom vården. Ätstörningar är anorexi och då väger man 36 kilo annars så har man inga problem. Men alla vi andra då, vars liv styrs av vår ångest kring mat och träning, som ser friska ut, kanske till och med är överviktiga, men som aldrig kan må bra i vår kropp eller ha en avslappnad relation till den? Det är bara att inse att ätstörningar förekommer i alla möjliga olika former och att de är mycket vanligare än man tror.

Just nu, i skrivande stund, är jag oerhört trött på alltihop. På att ständigt behöva köpa mig stunder av lugn och lycka genom att träna mycket och äta lite. Eller att äta rätt saker.

Och när hopplösheten över det här till synes oändliga kretsloppet tar över mig så kan jag inte tänka på något annat än att äta. Att fly från kravet att träna varje dag och att bara trycka i mig allt det där som är så oerhört förbjudet, och därmed även oerhört lockande. Äta mycket och fort tills tomheten inombords är borta, fylld med flottigt varma kalorier, och jag kan inte tänka på något annat än hur äckligt mätt jag är. Efter en stund känner jag mig bara äcklig och då börjar det om igen med mycket träning och lite mat. En oändlig cirkel av olika sorts tvång.

Läste precis en debattartikel i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article13425684.ab) om hur tidningar har normaliserat ätstörningar, men jag tror att problemet är oerhört mycket mer komplicerat än så. Det är inte tidningarna som gör oss knäppa, de visar bara hur knäppa vi redan är. Ett ätstört tänkande är, misstänker jag, normalt för de flesta.

Det räcker bara att lyssna på hur vanliga människor, män som kvinnor, talar om sina kroppar, om mat och om träning. Kropparna är aldrig fina nog, att äta är att "synda" vilket måste sonas genom att motionera eller späka sig och man är duktig om man äter lite eller inget. När jag hör sådant från friska, normalbegåvade människor så kan jag inte låta bli att undra vem som egentligen är frisk och vem som är sjuk.

Kanske är vi alla lika störda och det är det som tidningarna ger uttryck för. Eller så är det bara så folk pratar, medan de i själva verket lever helt annorlunda. De vare sig svälter sig, tränar för mycket, hets- eller tröstäter. Men de är duktiga på att sprida sin kroppsångest vidare, laddad med borden och måsten, så att vi alla ska känna samma skam över dessa vilda, svårkontrollerade kroppar som vi måste bo i under våra levnadsår.

För det är väl det som är sensmoralen, både vad gäller tidningars budskap och snacket i fikarummen; ingen av oss är någonsin tillräckligt bra för att få slappna av och känna oss ok.

Det som stör mig mest är de som klämkäckt säger att de inte skulle ha någonting emot en släng av en ätstörning för att få kontroll över figuren. Då får jag lust att säga: Varsågod, ta min för efter tjugo års ångest är jag ganska trött på den.

Men jag säger ingenting för jag skäms. Över att vara så svag att jag inte kan leva normalt, över att hela tiden förlora den här kampen för kontroll.

För ätstörningar handlar inte om mat eller träning eller vikt utan om att få kontroll. Inte kontroll över sin vikt utan över sin ångest. Och om att ständigt förlora den.

Barn är våra livslärare!

En av mina favoritböcker om föräldraskap är Everyday Blessings av Myla och Jon Kabat-Zinn. Jon Kabat-Zinn har skrivit många böcker om mindfulness och introducerar i den här boken tanken på att se våra barn som våra lärare, som små buddhas eller zenmästare som vi har inneboende i arton år. Det är utifrån den tanken som den här texten har vuxit fram.


Barn är våra livslärare. De kommer in i våra liv och sedan är ingenting längre detsamma. I samma ögonblick som de tar sitt första andetag (eller egentligen kanske mycket tidigare, kanske redan när graviditetstestet visar positivt) så förändras allt. Då börjar resan.

De lär oss att ta lätt på livet, att leka, att vara helt och hållet här i stunden, att hänge sig fullständigt, att engagera sig i det som berör dem (som att tillbringa flera timmar med att flytta maskar och sniglar från att bli överkörda på trottoaren), att fantisera.

De lär oss också hur starka våra känslor är, hur de bokstavligen är som stormar som drabbar oss, och hur svåra de är att kontrollera. Blir ett barn riktigt arg eller ledset så ger den uttryck för det. Ett barn biter inte ihop och försöker låtsas att allt är ok (förhoppningsvis i alla fall). De är ärliga på det sättet, även om det kan vara mindre kul när den där ärligheten slår till framför godishyllan i mataffären. De påminner oss om hur mycket vårt känsloliv påverkas av sömnbrist och lågt blodsocker. Att vi är en enhet, kropp och själ tillsammans.

De lär oss att se på världen med nyfikna ögon och bjuder in oss att tillsammans med dem leta efter svaren på alla frågor de har (för helt plötsligt inser vi att trots alla år sittande vid en skolbänk så vet vi knappt någonting och klarar inte av att förklara ens den vanligaste företeelse). De lär oss att se möjligheter istället för svar huggna i sten.

Och framför allt så lär de oss om en kärlek större än vi någonsin kunnat föreställa oss. Om vilka oerhört starka instinkter vi har inom oss att ta hand om och beskydda våra barn. Ofta kan vi inte förklara eller sätta fingret på det, vi får en känsla inombords, och bara vet. Vet att något inte är som det ska, att vi måste titta till dem nu, att något har förändrats. När de är sjuka sitter vi vakna intill deras sängar bara för att försäkra oss om att de fortfarande mår bra, att de andas.

De lär oss om sårbarhet och skörhet. Om deras, om vår egen och om livets bräcklighet. De tvingar oss att acceptera att det inte finns några givna regler. Det blir inte alltid som vi tänkt oss och ibland inträffar det otänkbara.

Ansvaret som vi har för våra barn kan lätt ta andan ur oss. Vi lever i en tid då alla vill vara Någon och när vi skaffat barn inser vi att vi inte bara blivit förälder utan den viktigaste personen den här lilla nya personens liv. Det vi gör, hur vi hanterar vardagen, lämnar avtryck i dem, lägger grunden för hur de själva kommer handskas med världen. Det är så mycket som kan gå fel och vi vill dem så oändligt väl. Det är skrämmande.

De lär oss också om våra skuggsidor. Om de delar av oss själva som vi helst sopar under mattan och inte låtsas om. De tvingar upp dessa delar av oss i dagsljuset och tvingar oss att se oss själva som vi verkligen är. Möta vår trötthet, ilska, irritation, osäkerhet och egoism.

Vi tvingas börja lyssna på vår egen röst och lägger märke till saker som vi inte alls var medvetna om förr, som till exempel tonfallet och vilka åsikter som vi utan att ha reflekterat över det ger uttryck för (ibland får vi som en kalldusch när vi inser vad det egentligen är vi säger och inser att det där är egentligen inget som vi alls står för eller ens tycker är viktigt).

Vi tvingas konfronteras med vår egen bild av hur den perfekta föräldern ska vara och samhällets ideal på det planet. Vi inser snart att det finns väldigt få saker som är tvungna, vi behöver inte vara slavar under ett ouppnåeligt ideal eller göra som alla andra. Det är vi som känner våra barn bäst och vi lever våra liv som det passar oss.

Och hela tiden utvecklas vi, lär oss mer och lär oss att lämna tankarna på hur vi, barnen eller livet borde vara bakom oss. Det är en ansträngande resa, men vad skulle vi egentligen göra annars? Även om vissa perioder är tunga så är det glömt när våra barn ger oss en spontan kram.

Samlade tankar

Det finns en hel del riktlinjer inom yogavärlden för hur man bör leva och hur man bör utöva sin yoga. Jag vet inte var de kommer ifrån, men jag kan misstänka att en hel del har sin grund i gamla sanskrittexter om yoga. Sådana texter är jätteintressanta, precis som nya texter med råd och tips.
Problem uppstår bara när vissa av dessa råd blir som heliga kor. Gamla texter kan lätt få en sken av helighet runt sig, men de som skrev dem (ensamstående män som utövade yoga i Indien för flera tusen år sedan) levde ett liv som inte har speciellt många gemensamma nämnare med mitt liv.

Som småbarnsförälder är det bara att inse att träning är något man får göra när tillfälle ges (det vill säga när barnen sover eller ser på teve eller är hos kompisar) inte när man själv kanske skulle välja det.

Ett råd som ofta ges är att man ska gå upp tidigare och göra sin yoga och meditation som det första man gör på dagen. Det fungerar säkert för vissa, men inte för mig vars barn väcker mig tidigt redan. Börjar man dessutom jobba klockan sju så blir det helt ogenomförbart.

Att inte ha ätit på två eller tre timmar innan man yogar är ett annat tips som också ofta ges vilket är vettigt, men vill man hinna yoga så får man passa på när tillfälle ges.

Eller det om att man inte ska yoga under mensens första dagar. Tänk om det är just då jag har tid och ork (och framför allt behöver yogan för att varva ned)?

Jag brukar ibland placera barnen framför bolibompa när jag vill yoga, men då får man räkna med att det blir åtskilliga avbrott under passet. Dels för att de helt plötsligt kommer krypande mellan ens fötter när man står i krigare två (eller någon annan position) eller att de behöver hjälp med något.
Men det kan även hända roliga saker. Som när de står tysta och iakttar en för att sedan försöka kopiera ens rörelser. Eller när de helt sonika tar över mattan för att de vill vara med. Då får man leka yoga, på deras nivå.

Avbrott gäller även när man försöker meditera. Plötsligt kryper de upp och sätter sig i ens knä och vill att man ska läsa saga för dem istället för att bara sitta där och blunda.

Men sådana saker hör till livet. Kanske är det i just de stunderna, när det inte blir som man tänkt sig, som träningen verkligen gör nytta på det psykiska planet. Det är lätt att ha höga ideal, men vem är jag egentligen när jag blir stressad, provocerad eller uttröttad? Då får man verkligen en chans att iaktta hur ens sinne, ens ego, beter sig. Att möta alla dessa automatiska tankar som kommer forsande som en strid ström. Varför inte bara låta dem komma, notera dem utan att häfta sig fast vid dem, och sedan låta dem försvinna igen. Istället för att reagera på dem.

Det är bättre att man utför sin träning, yoga eller annat, i den mån man orkar och hinner än att man struntar i det för att timingen är fel. Sedan tycker jag att det får kvitta hur ofta, hur länge och vilken tid på dygnet det blir.

Namaste

3 böcker av Melissa Marr

Mer än ögat kan se

Fantasy i ungdomsgenren som handlar om 17-åriga Aislinn som lever tillsammans med sin mormor. Hon hade varit som vilken tonåring som helst om det inte varit för hennes förmåga att se alverna som är osynliga för alla andra. Det är hennes stora hemlighet och en enorm plåga som gör hennes liv till en lång kamp för att inte låtsas om dem. Om alverna visste att hon såg dem skulle de döda henne. Aislinn blir därför livrädd när alvkungen Keenan börjar följa efter henne.
En välskriven och spännande bok med en mycket uppskattad twist på slutet.

Under din hud

I den andra boken i serien är Aislinns bästa vän Leslie huvudpersonen. Hon tatuerar sig i ett försök att göra en nystart i sitt smärtfyllda liv. Men tatueringen får ett högst oväntad resultat: hon binds vid exakt de mörka krafter som hon hoppades fly från.
Först tyckte jag inte att den här boken var så bra, men ju längre in i den jag kom desto bättre blev den. Den var underbart mörk och kastade om mina förutfattade meningar om vem som tillhörde den "onda" och den "goda" sidan.

Berusad av evigt liv

Denna boken handlar främst om Aislinn, men också om hennes pojkvän Seth och deras kamp för att behålla varandra när det tycks som om alla krafter är emot dem.
Den är, precis som de tidigare böckerna, spännande och mycket värd att läsas.

Kan tillägga att efter att ha läst lite om Melissa Marr själv så kan jag inte låta bli att beundra jag henne. Hon verkar vara en väldigt skön person!