Hitta hem

Jag måste skriva lite om det i mitt liv som är mest påtagligt just nu, nämligen att jag håller på att gå över till vegankost. Igen, bör jag väl tillägga.

Men de där 4,5 åren då jag var vegan i tonåren var helt annorlunda. Ärligt talat så vet jag inte vad jag levde på då, förutom skolmaten, för jag kan bara komma på en enda riktig maträtt som jag brukade laga. Och det var väl det som var tanken med det hela för mig då, även om det var omedvetet: att få en ursäkt för att slippa äta.

Nu går jag helt annorlunda till väga. Målet är inte bara att äta utan att äta gott! Det ska vara en njutning att äta! Jag vill inte känna att jag saknar något. Så just nu är jag inne i en period då jag bakar och lagar mat, testar recept och råvaror (det finns så mycket kokböcker, internetsidor och produkter. Det är helt fantastiskt!). Som ensam vegan i familjen så lagar jag mer än jag hinner äta och har redan fyllt frysen.
Häromkvällen testade jag två sorters vegansk ost varav den ena hamnade i kompostpåsen (Sheese var inget för mig). Det handlar verkligen inte om att utesluta utan om att bredda sitt ätande. Istället för att alltid ha hushållsost på smörgåsen så hittar jag massor med jättegoda alternativ som jag aldrig ens tänkt på (som kombinationen tartex och clementin - mums). Och det är så det ska vara - spännande och roligt!

Jag försöker se till att aldrig vara hungrig och äter rejäla portioner så jag blir mätt. Så fort impulsen att strunta i att äta kommer, eller tanken att jag borde äta mindre, så knuffar jag bort den, känner efter vad kroppen vill ha och ger den det. Är jag hungrig så äter jag, punkt slut.
Eftersom jag kraftigt dragit ner på tröstätandet också så har jag gått ner lite i vikt, men när jag fick komplimanger för det så blev jag så nervös att jag direkt gick och köpte godis. För min instinktiva reaktion på ett sånt uttalande är att bli stolt över min prestation och vilja vara ännu duktigare. Och det är man genom att väga ännu mindre. Men jag vill inte leva så längre så jag ber sådana tankar och känslor att flyga och fara.

En annan sak som är annorlunda är att hela stridigheten är borta. Jag känner att jag varken behöver förklara eller ursäkta mina val. Andra får tycka vad de vill. Jag kan väl prata om det, om någon mer än jag är intresserad, men det åligger inte mig att "sprida ordet". Jag blir inte vegan för att känna att jag Är någon eller för att ställa mig utanför. Det existerar inga tankar kring vi-och-dom den här gången främst för att jag börjar inse att den indelningen inte existerar annat än i våra tankar.
Hur vi behandlar djur är ett svårt ämne att närma sig i diskussioner, speciellt när folk tenderar att ifrågasätta ens matval när man sitter där och äter tillsammans. Det är klart att man vill helst undvika att tänka på vart köttet framför en kommer. Resultatet kan bara bli att man som köttätare stänger sitt sinne, går i försvar och då är alla möjligheter till dialog borta.

Jag gör det här för min skull, för djuren och för miljön. Jag kan inte rättfärdiga köttätande inför mig själv när jag tänker på det (varför försäkrar jag mina katter och behandlar dem som om de har känslor medan en ko eller en gris är en slit-och-släng-produkt? Vari ligger skillnaden?). Det är inga lätta frågor och helst så vill man undvika att tänka i de banorna. Jag har gjort det i tio års tid. Jag hade kunskap om hur djuren behandlas, men lyckades ändå skjuta bort det från mitt medvetande. Blockerade helt att den där köttbiten, som smakar så gott, en gång levde och var en del av någons kropp. Någon, inte något.

För mig känns det som att hitta hem till mig själv. Till själva kärnan av mina övertygelser (den yogande ahimsa-fantasten som får ångest av att isbjörnarna drunkar) och ett sätt att vara den person som jag vill vara. Förvandla åsikter till handling, vara förändringen. För mig är detta en kärlekshandling. Min karmayoga, skulle man kunna säga.

Namaste!

Towers of Midnight

En del böcker vill man ska fortsätta för evigt! Man försöker dra ut på läsandet för att äventyret inte ska ta slut (genom att läsa långsamt eller, som i det här fallet, läsa andra böcker på samma gång) samtidigt som man vill läsa hela tiden för att få veta hur det kommer gå. Det här var utan tvekan en sådan bok.

Kanske beror det på att det är näst sista boken i en serie som spänner över fjorton volymer (den första gavs ut 1990) som gör att spänningen stegras. Allt ställs på sin spets nu då den sista striden är nära.
Kanske uppskattar jag böckerna mer på engelska än på svenska. Bokförlaget Natur & Kultur som har översatt och gett ut den här serien valde att inte göra det med de tre sista böckerna. Jag upplever det inte som någon förlust och om jag skulle läsa om serien så skulle jag hellre läsa den på engelska. Fast det är ju synd om de läsare som har svårt för engelska.
Kanske kan det relateras till att Brandon Sanderson har varit med och skrivit den då Jordan avled 2007. Sanderson fick uppdraget att, med hjälp av Jordans anteckningar, avsluta serien och jag tycker att han gjort ett väldigt bra jobb.
Kanske beror det på att den avslutande delen, A memory of light, inte kommer att ges ut förrän i november 2012 (vissa källor hävdar att den kommer i mars vilket jag naturligtvis hoppas på). Jag ville helt enkelt inte att boken skulle ta slut då jag visste att jag var tvungen att vänta i evigheter (känns det som just nu i alla fall efter cliff-hangern i det sista kapitlet) på sista boken.

Jag har läst Robert Jordans serie, Wheel of Time/Sagan om Drakens Återkomst, under de senaste tio åren och det har varit en fascinerande resa in i en värld som gradvis har växt fram i och med att huvudpersonerna har rest och utvecklats. Vissa av böckerna har varit lite sega, men nu, i slutet av serien, så kan jag uppskatta hur de gick på djupet. Det känns som om det behövdes för att visa hur bred och invecklad den här historien är. Jordan har verkligen byggt upp sitt eget universum med en mängd huvudpersoner, länder, språk, traditioner, politiska intriger och så vidare. Allt är väldigt komplext. Jag tycker att det är underbart!

Om ni vill köpa boken så kan ni göra det här och här.

Då Universal Pictures har köpt filmrättigheterna så verkar det som om den första boken, The Eye of the World (Farornas väg och Tidens hjul på svenska), kommer att ombearbetas till film och de planerar att göra minst tre filmer! Enligt IMDb kan den komma 2013!

Adventsfika

I vanliga fall dricker jag inte kaffe, men idag avnjuter jag nymalt espressokaffe med skummad sojamjölk och några pepparkakor. Underbart gott! Måste snart ge mig ut i stormen och bege mig till jobbet. Men än så länge kan jag softa med min bok (mindre än hundra sidor kvar i Towers of Midnight och den är såå bra)!

På väg mot veganism

Idag insåg jag att det redan gått en månad sedan jag slutade med kött. Och nu håller jag på att rensa ut mjölkprodukterna och äggen ur min kost också. Om ni kollat in länkarna från igår så förstår varför (kan inte sluta tänka på djurens ångest och smärta. Det gör mig illamående. Det var mycket lättare när jag kunde distansera mig från det genom att låtsas som om det kanske inte var så illa ändå. Inte här i Sverige i alla fall. Men det var bara önsketankar som hade mer med mina behov av att bortförklara än med verkligheten. Känns lite som om jag frigjort mig från matrix och kan se klart igen).

Än så länge går det bra för den här gången utesluter jag inte bara för att sedan leva på cornflakes och illa kryddade linsröror. Nu lagar jag riktig mat var och varannan dag eller så värmer jag rester. Men det viktigaste av allt är att jag testar nya recept, grönsaker och produkter (det finns ju så många recept på nätet och utbudet av varor i affärerna har verkligen exploderat de senaste tio åren). Och jag äter jättegott! Förutom den där smaklösa och misslyckade hirslådan (aubergin är verkligen inte min grej)...
Idag blev det en lättlagad lasagne samt tekaka med tofulines mjukost och färska ärtskott på. Till det drack jag Oatley med mango- och apelsinsmak. Mums!

Tänker avrunda kvällen med en påse gelatinfritt smågodis (för någon vecka sedan hade jag inget problem med gelatin, men nu tar det emot. Tänker bara på den skrikande grisen från PETAs film), lite mjölkfri ekochoklad (vegan approved till och med) och salta cashewnötter.

Annars är det mest jobb som gäller den här helgen. Och så lite adventsmys med familjen! Det är så fint med alla stjärnor och ljusstakar i fönstren!

"If slaughterhouses had glass walls,

everyone would be vegetarian." Paul McCartney

Och tack vare teknikens under har slakterierna nu försetts med glasväggar så att vi kan sitta hemma och titta in på något som vi annars aldrig hade fått se (köttfabrikanterna vill naturligtvis inte att vi ska associera deras prydligt förpackade "produkter" med levande varelser som upplever smärta och har dödsångest).

Klicka här för att se Erik Lindegrens utställning Walls of glass från 2008 med foton tagna på svenska slakterier. Läs även om hans upplevelse som fick honom att skippa köttet.

Och här nedan kan ni se PETAs (People for the Ethical Treatment of Animals) film med Paul McCartney om djurskötsel och slakt.


Här kan man beställa ett gratis vegokit från Djurens Rätt. Massor av tips och goda recept!

Namaste!

Lekstund

Sitter på biblioteket, på en pytteliten pall på barnavdelningen, och lyssnar på när barnen leker med sin nyfunna vän i sagohörnan. Han talar engelska och de talar svenska, men det är inga problem alls. De har till och med lyckats sätta igång och leka kurragömma trots språkförbistringen. De skrattar och har jättekul tillsammans.

Barn är härliga på det sättet. De ser inte skillnader utan likheter. De möts där de är och med de förutsättningar de har. Om gester och kroppsspråk är det enda som finns att tillgå så använder de sig av det. Och framgångsrikt dessutom.

Det är verkligen inspirerande. Dessutom känns det som ett klart bevis för att tanken om att människor från olika länder/kulturer på något sätt skulle vara olika varandra (vare sig de förklarar den olikheten med genetiska eller kulturella skillnader) inte är annat än korkad rasism. Det är utan tvekan mer som förenar oss än som skiljer oss åt!

Baby steps

Jag har lyckats ta mig samman efter gårdagens härdsmälta. Ibland är det inte helt fel att jobba kväll följt av dag; man har vare sig tid eller ork att ägna sig åt gammal skit. Trevliga arbetskamrater och mysiga patienter gör ju sitt till också. En stunds mys med barnen följt av yoga och meditation nu på kvällen var en skön avslutning på dagen. Jag hoppas kunna fortsätta i samma anda imorgon.

Telefonsamtal

Har just suttit i telefon med en vänlig kvinna från mitt försäkringsbolag som har hjälpt mig att göra en ny ansökan för att få en sjukförsäkring. När jag sökte för några år sedan så fick jag ingen på grund av min hälsohistoria med ätstörningar och depressioner. Men denna rara kvinna tyckte att det var värt att göra ett nytt försök och att jag gärna fick ringa henne om jag hade några frågor.

Jag blev tvungen att svara på en rad frågor om min hälsa, men fysiskt har jag alltid varit frisk. Sedan frågade hon om mina ätstörningar. När började de? När slutade de? Var sökte jag hjälp? De började när jag var 11-12, jag sa att de slutade i 18-års åldern för det var då som jag senast var anorektisk (hets- och tröstätandet, som inte syns, men som fortfarande har mig i sitt grepp emellanåt, innebär det att jag fortfarande är sjuk även om det inte påverkar mig varje dag? I så fall undrar jag om man någonsin blir frisk) och jag fick inte hjälp någonstans. Hon frågar var jag sökte hjälp, men jag sökte ingenstans. Själv ansåg jag inte att jag var sjuk och mina anhöriga valde att skälla lite och när inte det hjälpte så struntade de i det. De gick ut på stan och vallade andras barn med Morsor och Farsor medan jag satt ensam hemma. Att bara antyda detta för henne var svårt. Det märktes att hon blev förvånad, men jag har under åren kommit att inse att det som jag är uppvuxen med och som jag trodde var normalt inte är det.

Låt mig ge några exempel: föräldrar som bara kan reagera med ilska, irritation och aggressivitet (inga kramar, ingen tröst utan hårda ord, knuten näve i luften - ibland föll den). Föräldrar som självmordshotar, som hotar med att överge eller skicka bort en (fejksamtal till barnhemmet, ligga på knä och be om nåd). Som skuldbelägger en för sin egen olycka, man måste hela tiden be om ursäkt fast man inte riktigt förstår vad man har gjort för fel. Som ständigt kritiserar, är hånfull och tror att det är humor, säger att man inte duger (man sjunger fel, skriver fel, ritar fult, läser fel böcker, man har fel intressen), säger att andra kommer tro att man är utvecklingsstörd, jämför en med andra och man är aldrig god nog, säger att de aldrig ville ha barn. Som saboterar alla kontakter man har har så att man ska vara helt utlämnad till dem och säger att man förtjänar att vara ensam för att man är så konstig, som drar in en i vuxna konflikter både inom och utom familjen, som särbehandlar inom familjen och spelar ut folk mot varandra, som skämmer ut en inför andra och tror att de är roliga. Som försvarar gubben som kysste dig när du var liten för han var ju bara en sådan kul kille. Som tvingar en att ta ansvar som man inte är redo för, som sätter sig själv och sina känslor i centrum och tvingar en att ta hand om det, som uppmuntrar dåligt uppförande och uppkäftighet, som motarbetar att man söker hjälp när man mår dåligt, som vänder ryggen till och väljer att inte märka när ens barn är deprimerat/har ätstörningar. Som inte förändrar sig annat än på ytan utan som fortfarande, efter alla dessa år, är likadana när det väl gäller, som inte bett om ursäkt utan bara kommer med bortförklaringar.

Hur kommer man någonsin över sådana ständigt återkommande svek? Psykiska och emotionella övergivanden som var en del av vardagen, medan allt såg bra ut på ytan.
Jag är fortfarande så arg att jag nästan dör. Allt jag vill är att hetsäta tills jag spyr, men samtidigt så vill jag inte. Det gör för ont. Det leder inte till någonting. Jag vill gå framåt, men det här samtalet rev upp för mycket.

Revolt

Revolt är den sista och avslutande delen i Suzanne Collins triologi om Hungerspelen (finns att köpa här och här). Den var så spännande att jag försummade både sömn och familj för att få fortsätta läsa den. Det är härligt med historier som fångar en så till den grad att man bara måste få reda på hur det kommer gå för huvudpersonerna. Ännu bättre är det när man inte har en chans att kunna lista ut vad som ska hända. Historien tog hela tiden nya vändningar. Jag kan verkligen rekommendera den här bokserien! Den är jättebra!



Den här morgonen består min smoothie av gurka, romansallad och gul paprika. Det hade nog varit gott med lite banan i, men man tager vad man haver.

Det här med dieter är något som alla har en åsikt om och som brukar engagera folks känslor. Jag tycker att det är intressant att se hur det vi äter blir en sådan stor del av vår identitet. Vi äter inte kött eller vegetariskt utan vi är köttätare/vegetarianer. Och jag är definitivt likadan. :-)

En annan intressant sak är hur det går mode i dieter, vilket säkert har ett samband med att det är en jättebuisness som drar in massor med pengar (alla vill sälja in sin diet och tjäna en slant). Problemet är att det blir väldigt svårt att veta vem som det går att lita på och vad som egentligen är nyttigt när det finns en sådan mängd av dieter och studier som ofta motsäger varandra. Presenterar de verkligen en objektiv bild av vad som är hälsosamt eller väljer de ut de fakta som gynnar deras teori?

Och det finns ingen gräns för vad vi utsätter vår kropp för i vår jakt efter hälsa och skönhet. För någon vecka sedan träffade jag en person som skulle fasta i tio dagar utan att dricka något annat än vatten. Jag tycker sånt är vansinne! Detsamma gäller de som utesluter kolhydrater (eller något annat) för att bara leva på protein och fett (som min vän sa: de dieterna saknar helt de rön om att mycket protein belastar kroppens inre organ när det ska brytas ner, vilket leder till ökad risk för cancer. Hur kommer det sig? Har deras forskning visat att det inte är så eller förtiger de det bara?). Jag tror starkt på att kroppen behöver alla näringsgrupper och att den behöver det regelbundet! Svält eller ensidighet kan aldrig gagna vår hälsa.

En annan grej är att det här med att unna sig något gott är synonymt med att unna sig något onyttigt. Igår var jag så godissugen (jajamensan, jag är en riktig gottegris) att jag köpte mig en påse choklad och lakrits. De första bitarna var underbart goda, men det sista åt jag automatiskt utan att ens känna vad de smakade. Jag ville bara äta upp och tömma påsen. Och idag vaknade jag med magkatarr och lätt illamående. Det får bli en kopp pepparmintste sen för att råda bot på det. Och att äta sent på kvällen och lägga sig med proppfull mage är verkligen ingen hit.
Om jag hade ätit en smaskig fruktsallad med lite nötter på hade jag njutit, fått näring och mått bra. Så varför är det så svårt att välja det istället för den där godispåsen? Jag vet inte, men det är verkligen intressant. Det är ingen överdrift att påstå att vårt, och mitt, förhållande till mat är komplicerat och motsägelsefullt.

Namaste!

I fokus: mys!

Morgonens smoothie bestod av följande: grönkål (mixas först med lite vatten för att få bättre konsistens), banan och mango. Jättegott!

Idag ska jag bara ta det lugnt och njuta av min ledighet. Igår fick jag jobba över och gjorde både dag och kväll på raken. Så kan det bli ibland när många är sjuka och det behövs extra personal. Som tur vad var det lugnt, men jag kände mig rätt sliten efteråt.

Så idag ska jag bara göra det som jag mår bra av och det som gör mig glad. Träffa en vän, mysa med familjen, fokusera på glada tankar (och låta de andra, de arga och gnälliga, flyga förbi), laga lite god mat, och, om orken finns, göra lite yoga ikväll. Eller kanske film och popcorn!
Ska försöka att inte tänka på allt det där som jag borde göra (städa, stryka och liknande) för det finns med all säkerhet kvar imorgon. Är helt säker på att ingen kommer att droppa in för att göra det åt mig. :-)

Önskar er alla en härlig helg!

Varför?

Vad är det för mening med att hålla på och krångla med maten? Vad spelar det för roll om man äter animaliska produkter (ordet "produkt" sammanfattar på ett väldigt åskådligt sätt den syn på djur som vi har)? Vad spelar det för roll om det man köper är ekologiskt/miljövänligt? Varför ska man hålla på och återvinna? Folk säger:
"Du tycker ju om köttfärssås. Kan du inte unna dig det då ibland? Måste det hela bli en principsak?"

Ja, det måste det. Köttet är inte kroppsdelar från en tänkande, kännande varelse ibland, när det passar mig, utan alltid. Jag vet att jag velar och har varit inkonsekvent med hela matgrejen. För någon vecka sedan åt jag gladeligen kött, men det var kanske främst för att jag undvek att tänka på vad köttet som låg framför mig egentligen innebar. Men om jag ska vara ärlig mot mig själv så känns det inte försvarbart. Det känns inte som ahimsa och jag VET att det går alldeles utmärkt att leva utan det. Faktum är att jag har mer energi och mår bättre när jag äter vegetariskt/veganskt.

Detsamma gäller miljöfrågor som legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag var liten. Och ändå lyckades jag tappa bort det någonstans på vägen. Jag var väl inte så stark i mig själv att jag orkade hålla fast vid det som var viktigt för mig när alla runt omkring mig var kritiska och nedvärderande. Men nu känns det som om jag är på väg att hitta tillbaka till mig själv.

Dessutom har jag barn nu vilket ställer allt i ett annat ljus. En dag kommer jag vara borta och då tar deras generation över den här jorden. De kommer få egna barn som kommer få barn som kommer....
Men vad kommer finnas kvar åt dem om vi förstör vår miljö? Hur ska vi kunna leva utan ren luft och vatten? Och om jag tycker att det här är viktiga frågor så måste jag försöka vara konsekvent och leva därefter. Jag tycker att jag har ett ansvar gentemot mina barn och kommande generationer. Det fungerar inte att tänka kortsiktigt och egoistiskt. Och ett sånt litet underbart knyte som bilden visar är värt varje ansträngning!

Namaste!

En ny dag

Nu blir det nya friska tag för att den här dagen ska bli bättre än gårdagen! Börjar med en smoothie på banan, hallon och grönkål. Helt ok, men det var svårt att få en bra konsistens på kålen med stavmixern.
Sedan får det bli en utflykt så att de små får springa av sig (utan tvekan den bästa strategin för att undvika gnäll och utbrott). Tänkte ta med mellanmål så att vi kan vara ute hela förmiddagen. Eventuellt blir det en tur till grannstaden i eftermiddag för att inhandla lite av varje.

Jag lyckades avhålla mig från att tröst-/hetsäta igår vilket jag är lite stolt över. Jag var nämligen tvungen att gå till affären för att hämta ett paket och tänkte att det var bäst att ta med plånboken om det skulle betalas där (alltså risk för impulsinköp). Gick en kort promenad först för att få frisk luft och få röra lite på mig. Lyssnade på bra musik och tittade på stjärnorna som syntes jättebra i det kyliga, klara vädret.

När jag kom fram till affären hade jag lyckats reda ut vad jag kände och vad jag ville: jag var mätt (och inte det minsta sugen på snacks eller godis, möjligtvis fanns där en längtan efter ugnsbakade rotfrukter och morotsbiff så det får bli dagens middag) samt att jag var trött och ledsen. Jag ville inte tvinga i mig mat tills jag mådde illa och sedan få ångest och magkatarr. Jag tänkte också på den föreläsning som jag länkade för någon vecka sedan där läkaren jämförde två blodprover (se Om vikten att andas).

Ville jag verkligen utsätta mig själv, både kropp och själ, för det? Skulle det leda till någon förbättring av hur jag mådde eller hur saker var? Nej!!
Så jag hämtade mitt paket, gick hem och såg på film med maken. Och idag slipper jag må pyton!

Namaste!

Trött och grinig

Idag är sinnesfriden och det goda humöret långt borta. Orsaken till det beror på PMS (gud, jag skulle kunna trycka i mig ett kilo choklad just nu!) i kombination med sömnbrist (lade mig för sent och sedan var Lilla Vännen uppe tre gånger inatt). Den gråa, dimmiga väderleken hjälper ju inte till att lyfta humöret heller (även om det var frostigt, soligt och vackert en stund i förmiddags).

Så nu, efter att ha storhandlat och lagat mat (vegansk lasagne samt en hirslåda att frysa in), landar jag i soffan med en kopp te och en bok. Barnen mumsar på vindruvor och nötter och ser på film (de vägrade, naturligtvis, att äta lunchen och är hungriga nu. Det enda som går hem är färdigköttbullar och snabbmakaroner - suck!). Egentligen skulle jag vilja hitta på något med dem, kanske göra en utflykt, men jag tror inte jag orkar det. Det bästa är nog att anpassa ambitionsnivån efter mängden energi.

Efter besöket i affären, då barnen visade upp hela spektrat av irriterande trotsåldersbeteende, tappade jag tålamodet helt när vi kommit hem. Jag skrek och skällde på dem. Fan, vad jag avskyr mig själv när jag beter mig så! Men helt plötsligt tar orken slut. Jag kan känna en sådan vanmakt över att INGET jag gör påverkar deras beteende det minsta (det är nästan tvärtom, ju mer jag säger ifrån desto roligare tycks de tycka att det är. Samtidigt måste jag ju markera när de gör något som inte är ok). Men hur gör man för att få en två- och en fyraåring att lyda? Är det ens möjligt?!

Förmodligen inte. Det är bara att acceptera att det är så här när de är så små (Stora Vännen har nog börjat komma ur det lite, i allafall ibland) och försöka härda ut. Men att lägga sig tidigare kan ju inte skada...

Be så ska du få

Den här morgonen dricker jag en smoothie på gurka, banan och spenat (och vatten). Det visade sig vara ännu en lyckad chansning!

Den senaste månaden har jag försökt att läsa Be så ska du få: lär dig att förverkliga dina drömmar av Esther och Jerry Hicks (finns att köpa här och här), men det har inte gått något vidare. Jag är väldigt intresserad av Abrahams läror, men just den här boken fungerade inte riktigt för mig. Fokus i boken är på hur man ska få det som man vill ha medan jag är mer nyfiken på tankarna bakom och förklaringarna kring människovärde och livet i stort. Jag känner att jag har det så bra, att jag lever mina drömmars liv, men problemet är att jag inte riktigt kan njuta av det då jag inte anser att jag förtjänar det jag har. Sorgligt men sant. Jag får helt enkelt pröva en annan bok av det här intressanta paret och se om den passar bättre.

Igår gjorde jag äntligen yoga igen och det kändes fantastiskt! Revbenet/andningsmuskeln gjorde sig påmint när jag gjorde chaturanga, men annars gick det bra och det känns bra nu på morgonen också. Jag vågade till och med göra mitt första försök med huvudstående och lyckades komma halvvägs upp innan jag tappade balansen. Men någonstans ska man börja lära sig.
Hela tiden medan jag yogade och lyssnade på min andning så kom två ord tillbaka till mig: moving meditation. Det är verkligen det yoga är för mig just nu. Meditation i rörelse. Underbart!

Namaste!

Fatta eld

Smuttar på morgonens smoothie medan jag skriver detta. Idag blev det fryst ananas, en banan och en avocado som jag mixade tillsammans med lite vatten. En chansning som blev oväntat god!

Vet inte om jag skrivit det förut, men jag är med i en bokcirkel tillsammans med några kompisar. Vi började nu i höst så vi har bara hunnit läsa två böcker än (Babbens Larssons självbiografi och den första boken i Hungerspelen), men det har varit jättekul att träffas, prata om böcker och annat. I början av december är det dags för nästa träff och till dess ska vi läsa de två avslutande böckerna i Suzanne Collins triologi om Hungerspelen (det var inget vidare att läsa den första boken och sedan bli tvungen att vänta).

Fatta eld (finns att köpa här och här) var till och med bättre än den första boken! När man läser böcker i en serie så föreställer man ju sig alltid vad som kommer hända huvudpersonerna i nästa bok och hur intrigen kommer utvecklas. Och det finns inget roligare än att inse att man har tagit helt fel!
Jag trodde denna boken skulle utspela sig under Katniss och Peetas segerturné, men den delen var snabbt över och sedan tog handlingen fart på riktigt.
Jag vill inte avslöja vad som händer och förstöra läsnöjet, men en sak är säker: den här serien blir man inte besviken på. Så läs den!

Efter ett antal veckor utan yoga så känner jag mig äntligen redo för att börja med asanas igen. Revbenet känns ok och knät som gjorde ont i förra veckan är smärtfritt igen. Så ikväll är det äntligen dags!!

Namaste!

Barn behöver kärlek!

Det här med barnuppfostran är ingen lätt sak. Man ställs ständigt inför situationer som man ska försöka lösa eller hantera trots att man inte har en aning om vad som är rätt. Ofta så fattar man inte det förrän efteråt. Ibland finns det kanske inte ens en lösning utan man får bara försöka stå ut.
Även om man försöker gå in i varje situation med de bästa intentioner så kan det bli fel. Gnäll och skrik, den egna tröttheten och stressen kan effektivt lägga krokben för en.

För att ytterligare försvåra det hela så omges vi av en mängd information om hur barn bör uppfostras. Det är både professionella tyckare som har utarbetat olika metoder och vanliga människor som har en åsikt.
Från alla håll överöses vi av information som kan vara svår att greppa. För även om en metod löser problemet här och nu så kan det vara svårt att veta vad den innebär på lång sikt.
Något som jag upplever saknas är fokus på den bakomliggande orsaken till ett beteende hos barnet. Om man ser på beteendet från det perspektivet så kanske det är helt adekvat. Det kanske är den enda vettiga reaktionen på en jobbig situation.

Sedan är det frågan om vem man ska lyssna på av alla dessa tyckare. På något sätt måste man se igenom deras teorier och metoder för att få grepp om vad de har för grundinställning till det hela. Det gäller att lyssna på betydelsen bakom det som sägs, begrunda dess innehåll och sedan välja omsorgsfullt.
Är målet att få barnet att lyda och att kuva det till varje pris? Eller är det att förmedla kärlek, förståelse och trygghet? Handlar det om att bestraffa eller att vägleda? Att inge skam och skuld eller att förmedla omsorg och förståelse? Innebär metoden att barnet utesluts eller blir delaktig?

Man vill ge sina barn det bästa, speciellt då det är något som man själv saknade som barn (och här vill jag passa på att göra en liten utläggning: det antas ofta att föräldrar vill sina barns bästa, men vi vet alla, av personlig erfarenhet eller genom något vi hört eller läst att det inte stämmer. Och jag tror att just psykisk misshandel är skrämmande vanligt (grymhet, hånfullhet, kritik, hot om att bli övergiven eller utsatt för våld, att föräldrarna lägger över sin egen olycka och ilska i form av skuld mm). Detta sker nog ofta i tron att det kommer att gagna barnet, men det gör det naturligtvis inte!).

Jag försöker att inte lyssna på andras åsikter (om de inte håller med mig, naturligtvis :-) ), utan försöker ha kärlek i fokus i varje stund. Jag vill att mina barn ska känna att de är älskade och att de är underbara precis som de är. Hemmet ska vara en trygg punkt fylld av glädje och lek. Det är inte lätt att vara liten och de små behöver mycket förståelse och tålamod, speciellt när de blir frustrerade eller gör fel. På så sätt hoppas jag kunna "vaccinera" dem mot kommande problem. Om det kommer vara tillräckligt återstår att se, men det känns utan tvekan som rätt väg. Speciellt om man jämför med alternativet.

Namaste!

På väg hem

Trött, men glad efter två dagar i huvudstaden sitter jag nu på tåget hemåt. Har saknat mina finaste där hemma och längtat efter att få krama om dem. Det är roligt att åka bort, få nya intryck och träffa mysiga människor, men det är skönt att komma hem också. Att längta lite gör att man uppskattar det man har.

Tågmeditation

Jag sluter ögonen och stänger världen ute, låtsas som om jag är ensam. Min bilderna av mina medpassagerare följer med mig; den kostymklädde mannen med datorn, hon som försöker sova under den svarta jackan. Försöker samla tankarna, tysta dem. Andas in, andas djupt, andas ut. Långsamt.

Lägger händerna i knät istället för att sitta med krampaktigt korsade armar (nej, ingen ser, ingen bryr sig om att magen inte är helt platt). Slappnar av i kroppen, men inte så mycket att jag somnar. Det är tidigt, jag har varit vaken ett tag och har haft svårt att sova inatt. Andas in, andas ut.

Tankarna snurrar. Redovisningen, prata inför grupp, dåligt förberedd, vad har jag glömt? Åka tunnelbana sedan, kanske yoga ikväll? Tror medresenärerna att jag sover? Hur låter min andning? Har jag fallit in i ujjai-andning utan att märka det?

Det gungar. Hoppas jag inte blir åksjuk. Någon går i gången, måste titta, nyfiken på det som händer. Hon till höger flyttar sin väska. Måste ringa hem snart. Eller är det för tidigt? Vad läser kostummannen om på datorn? Nej, andas in, andas ut.

Gör metta bhavana. Känn kärlek växa fram inombords. Sippra fram i början för att växa sig starkare. Kärlek till mig själv som gör så gott jag kan, till min nya vän några rader bort, till min familj där hemma, till kostymmannen intill mig, till alla dessa främlingar omkring mig som kan framstå som så olika mig vid en första anblick, men det är en illusion. Det finns mer som förenär än som separerar. Vi är ett.

Vilar i tystnaden. Kärlek lyser upp mig innifrån. Jag är stilla. Vill aldrig uppleva något annat än detta.

Åh, någon går i gången.....

Nytatuerad

Eftermiddagen har jag tillbringat hos Herr Vecmeister och fått insidan av överarmen tatuerad. Det var utan tvekan det mest smärtsamma hittills, men som tur vad hade jag trevligt sällskap vilket gjorde det möjligt att härda ut. Och så fanns det en ursöt liten fransk bulldog där (det är verkligen skit att mina barn är allergiska).

Text och frihandsskiss av slingrorna.

Jag har velat tatuera in en text länge, men har haft svårt att bestämma mig. Det har varit ett väldigt velande, men för någon månad sedan så kunde jag till slut bestämma mig.

"All things must pass" är visserligen titeln på George Harrisons album från 1970 och även om den skivan är fantastiskt bra så är tatueringen ingen hyllning till den. Citatet kan härledas till Matteusevangeliet 24:6-8, de medeltida persiska sufipoeterna ("This too shall pass") samt till Buddhas sista ord som enligt den buddhistiska traditionen ska ha varit:

"All things must pass away. Strive for your own salvation with diligence."

Textraden är en påminnelse om att ingenting är konstant, utan att allt förändras hela tiden. Man skulle kunna säga att det enda i livet som faktiskt är konstant är det faktum att det kommer att förändras (och ta slut för att sedan...). Det är det enda som vi kan vara säkra på vare sig det vi upplever gör oss lyckliga eller olyckliga. Till slut tar det slut och så tar något annat vid. Vad vet vi inte även om vi lägger ner mycket energi på att fantisera om och oroa oss för framtiden.

Vi själva förändras och utvecklas hela tiden, under förutsättning att vi tillåter det. Jag tror att mycket beror på om vi accepterar det som är och slutar göra motstånd mot de förändringar som sker. Då kan vi lära oss att följa och leva i livets flöde.

Slutresultatet (som börjar i orangerött och slutar i rödsvart även om det inte syns så bra). Det blev även skuggningar på boktatueringen och under nästa sittning så ska, förhoppningsvis, hela överarmen bli klar.

Lättlagad, smaskig vegorätt

Ikväll lyckades jag få till en vegetarisk rätt som alla i familjen tyckte om och som dessutom gick snabbt att laga (stort tack till S för receptet)! Jag blandade ett paket av zetas blandade bönor med keldas pastasås med tomat och creme fraiche, värmde och serverade med pasta. Jättegott! Men lite tärnad fetaost hade nog gjort det ännu godare så det får det bli nästa gång.

Det känns så rätt att bli vegetarian igen. Det är som att komma hem till sig själv och jag hoppas verkligen att det ska fungera den här gången. Det finns så många goda skäl att göra det här och det känns inte förenligt med yogafilosofin, som bland annat förordar icke-våld (ahimsa), att fortsätta äta kött.
Om jag kan förändra mina vanor och på så sätt skona andra från lidande så är det värt den ansträngningen. För hur bra man än behandlar djuren så handlar det till syvende och sist om att djur ses som objekt (i alla fall vissa djur - våra husdjur betraktar vi som kära familjemedlemmar). Jag får det inte att gå ihop. Och så är det naturligtvis en miljöfråga, något som ligger mig varmt om hjärtat.

Dagen kom då det var dags att sluta blunda och börja leva i samklang med mitt hjärta...

Namaste!

Om vikten att andas

Efter att jag var sjuk så har det här med andning blivit något som jag tänker på ett antal gånger varje dag. Hostan som plågade mig då gjorde antingen så att jag skadade andningsmusklerna på högra sidan av bröstkorgen eller så fick jag en spricka i revbenen där för jag kan inte ta djupa andetag utan att det gör rejält ont. Jag upplever inte att det har blivit någon förbättring under de senaste veckorna utan måste äta värktabletter för att kunna fungera. Så det blir ingen träning för mig och jag saknar yogan något enormt! Men jag får acceptera det och tänker inte träna förrän det känns helt bra i kroppen.

Istället lägger jag mitt krut på att meditera (tror att jag äntligen lyckats få in denna sköna vana i min dagliga rutin) och gör ett nytt försök att äta vegetariskt (om jag bara lyckas hålla mig tillräckligt medveten så hoppas jag kunna undvika att falla tillbaka i mitt ätstörningsbeteende). Jag såg trailern för dokumentären Forks over knifes och blev påmind om, några av, de många födelarna med en vegetarisk kost (se också det här klippet när en läkare föreläser om kost och sjukdomar, speciellt fem minuter in när han visar skillnaden på de normala blodproven och det som kommer från mannen som nyss ätit cheeseburgare och milkshake). När jag skriver detta så avnjuter jag min morgonsmoothie, idag gjord på mango, selleri, gurka och ananasjuice. Gott och överraskande lätt att göra!

Men vad det är handikappande att tvingas andas ytligt och lätt! Att andas djupt och medvetet, att låta andningen vara mitt ankare när det blir stressigt och att göra olika yogaandningsövningar (pranayama) har blivit en del av min vardag. Nu när det inte går att dra ett djupt andetag utan att smärtan hugger tag i sidan så blir jag extra medveten om hur viktig det är att andas ordentligt.

När jag andas ytligt blir jag spänd, trött, lite yr, lättstressad och orolig. Automatiskt så blir andningen snabb vilket förstärker känslan av oro.
När jag kan andas djupt så blir andningen automatiskt långsam. Jag känner mig lugn och centrerad (älskar det engelska ordet för detta, "grounded", för det beskriver precis hur det känns. Man känner sig "jordad" helt enkelt). Jag får lättare att hantera stress och får tillgång till de stabila och kärleksfulla delarna av min personlighet.

Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur svårt det är att känna djup kärlek och samhörighet när man stressar och andas ytligt. Det är som om man bara får tillgång till de djupare aspekterna av livet när man är lugn och centrerad. Det är en påminnelse om vilken nära relation det är mellan våra tankar och känslor och våra kroppar. Andningen är sannerligen ett mäktigt redskap! Och det bästa av allt är att den finns tillgänglig för oss hela tiden och att varje inandning ger oss en ny chans att andas medvetet!

Jag blev ytterligare påmind om detta när jag hittade den här videon med Tara Stiles och den fantastiska Tao Porchon Lynch (jag hade med ett klipp om denna 92-åriga yogamästare i inlägget Yoga för äldre). Vilken inspirerande kvinna!


Namaste!

Fullt upp

Har vare sig tid eller ork att skriva just nu. Det är fullt upp med familjen, jobbet och skolan. Det är både stimulerande och lite överväldigande. Bjuder på några bilder istället (visserligen av kass kvalitet, men ni får ha överseende och fokusera på budskapet).

Känner du någon toxisk person? Är det du själv?

För några dagar sedan var titeln på The Daily Loves mail: "Are you in a relationship with a toxic person?". Jag vet inte vad resten av mailet innehöll för den meningen väckte så många funderingar hos mig att jag inte kunde koncentrera mig på fortsättningen.

Det är lätt att se andra människors fel och att anklaga dem för att vara "toxiska", speciellt om de av någon anledning får en att må dåligt eller om de behandlar en illa. Men tänk om det inte är den andre som är problemet? Tänk om det är man själv?! Det som man uppfattar som ett angrepp kanske är den andres reaktion på de signaler som man själv skickar ut?

Om man har god självkännedom eller om det rör sig om en enstaka person så kanske det verkligen är så att den andre är toxisk och har en inställning som är allmänt påfrestande. Då brukar man i regel inte vara den enda som hamnar i konflikt med den här personen.

Men om man kan se att det gensvar man får från andra är en del av ett genomgående mönster som upprepar sig om och om igen så kanske man bör våga ta ett steg tillbaka och titta kritiskt på sig själv. Då kan det vara en god idé att fråga sig om det kanske finns något i det man säger eller gör som orsakar den andres reaktion. Kan det vara så att den andres reaktion är förståelig eller rentav rimlig?

Det är definitivt inte roligt att inse sådant om sig själv och ens initiala reaktion är ofta att fly genom att nedvärdera den andre. Det är den andre som är hemsk eller knäpp. För det är plågsamt att behöva se sina tillkortakammanden och misstag i vitögat. Men det är samtidigt otroligt nyttigt!

För vad är egentligen alternativet? Att ständigt upprepa samma konflikter, fast med nya personer och i nya miljöer? Att se sig själv som ett offer och ständigt vara involverad i ett krig på alla fronter? Istället kan man våga utvecklas förbi detta genom att se att det är man själv som, omedvetet, tenderar att starta och driva konflikter framåt.

Med detta sagt så vill jag bara poängtera att det naturligtvis inte är ok att behandla andra illa eller att man bör lasta sig själv för hur andra beter sig. Den andres sätt att reagera är dennes personliga ansvar, oavsett om det beror på något man själv sagt eller gjort. Vi kan välja att se andras "dumheter" som personliga påhopp eller som ett uttryck för den personens egna problem. När man ser så så väljer man mellan konflikt och empati. Men livet är fullt av konflikter och vi måste alla lära oss att hantera dem och bemöta andra människor på bästa sätt. Det är inte lätt, men intressant.

Namaste!