Släppa fram förändringen

"We must be willing to let go of the life we planned so as to have the life that is waiting for us." -- Joseph Campbell

Så här när året går mot sitt slut så pratas det mycket om nyårslöften. Det nya året ligger framför oss fullt av möjligheter och man vill ta tillfället i akt att förbättra sig själv. Man vill göra sitt liv lyckligare, rikare och hälsosammare. Ofta så är löftena väldigt bra, rent av nödvändiga, men alla vet hur svårt det är att hålla dem.
Man lovar högtidligt på nyårsafton att förändras, men när man stöter på motstånd, vare sig det kommer inifrån en själv eller om det kommer utifrån, så är det lätt att dras in i sina gamla vanor. Och när man brutit mot löftet en eller flera gånger så brukar man ge upp. Man känner sig misslyckad och hopplös och börjar kanske identifiera sig själv som en som är svag och som ger upp. Men att misslyckas och lära sig om sina svaga punkter kan vara en del av resan, en del i att bli både starkare och mjukare.

Det kan vara så att man måste släppa taget om den drömbild av sig själv och den fantasi om ett perfekt liv som hägrar framför en och acceptera det som är innan man kan göra någon förändring. Möjligtvis så är förändringen inte realistisk utan behöver justeras för att ens gå att genomföra.
Eller så kanske det inte ens behövs någon förändring. Det man behöver släppa taget om kan vara löftet. Det kan vara på sin plats att fråga sig själv om det är något som man verkligen vill eller om det är något som man tror förväntas av en.

Lyckan kan ligga i att acceptera och glädjas över det som är istället för att sträva efter något som egentligen inte kommer ge någon lycka. Och möjligtvis är det så att när man slutar att pressa sig själv, och därmed lägga krokben för sina goda intentioner, så kommer förändringen av sig själv.

Gott Nytt År!

Jordens Herrar

Har riktigt rejäl yogaabstinens och längtar efter att bli frisk och ha ork att göra lite asanas. Eller att ge mig ut och jogga. Bläddrar i yogaböcker och drömmer om framåtböjningar, att verkligen ta ut rörelserna, känna hela kroppen vakna till liv, andas djupt och bara vara där.
De här förkylningarna som barnen tar med sig hem från dagis är verkligen inget att leka med. För oss vuxna, kanske jag bör tillägga. Barnen blir snabbt friska medan jag och maken hostar och har ont i bihålorna i evigheter.

Medan jag väntar så läser jag i den utmärkta boken Jordens Herrar av Pelle Strindlund att en av de burar för värphöns som finns kallas för "Trivselburen"! Vem tror tillverkarna att de lurar med den benämningen egentligen - förutom sig själva? Kan det ens finnas trivsel i att vara inburad? Och speciellt om buren är så liten (som ett A4-papper) att hönan inte ens kan sträcka på sina vingar? Pinsamma PR-trick för att rättfärdiga något som är fel.

Det finns så många ihåliga argument från de som förespråkar djurförtryck och det är en fröjd att se hur Strindlund sticker hål på dem en efter en. Speciellt när han visar att de som rationaliserar bort djurens lidande använder en retorik som är identisk med den som slaveriförespråkarna använde.



Jag uppskattar speciellt faktan om hur djur behandlas i Sverige, både i laboratorierna och inom animalieproduktionen. Det avslöjar att det inte är speciellt bra här trots att vi slår oss för bröstet och intalar oss att vi har världens bästa djurskydd.

Rekommenderar varmt den här boken (köp den här eller här)! Nu ska jag dricka te och fortsätta läsa.

"Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet
utan de goda människornas tystnad." -- Martin Luther King jr

Siren

Har precis läst ut Siren av Tricia Rayburn (finns att köpa här och här). Jag är svag för böcker av typen ungdomsfantasy och denna är ett utmärkt exempel på en lyckad sådan. Ser fram emot att läsa uppföljaren.

Huvudpersonen är sjuttonåriga Vanessa Sands vars liv slås i spillror när hennes beskyddande äldre syster hittas död på stranden. Vanessa inser direkt att Justines död inte berodde på självmord och när systerns pojkvän Caleb, som var med henne kvällen då hon dog, försvinner spårlöst börjar jakten efter honom för att få svar på alla frågor. Till sin hjälp har hon barndomsvännen Simon, tillika Calebs äldre bror, som hon börjar få varmare känslor för.
Under tiden plågas staden av stormar och allt fler kroppar spolas upp på stränderna. Samtliga är män som ler från öra till öra. Allt eftersom Vanessa får svar på sina frågor så konfronteras hon med en värld, och delar av sig själv, som hon inte trodde var möjlig.

Var en motkraft

Idag fick jag ett brev från den barnby i Benin som jag stödjer. Kuvertet innehöll ett långt brev om hur det gått för barnen i skolan under året samt vilka olika projekt som startats upp. Det är jätteintressant att få veta lite om vad pengarna som jag skänker går till, men det bästa av allt var, som alltid, fotot.

Varje år får jag nämligen ett fotografi från barnbyn. Under åren har jag kunnat se hur byn växt fram - från nybygge med bara jord runt husen till att ramas in av prunkande trädgårdar. För det mesta ser man barnen då de leker och på årets bild spelar de basket. Alla på bilden är helt fängslade av spelet (ingen bryr sig om fotografen) och de ser ut att ha jättekul.

Jag tänker på hur deras liv skulle varit om barnbyn inte tagit hand om dem. Hade de varit tiggare, barnsoldater, prostituerade eller tjuvar? Hade de använt droger för att stå ut med sina liv? Eller hade de varit döda?

Jag brukar sätta bilden på kylskåpet där jag kan se den varje dag. Det gör jag för att påminna mig själv om att det inte är en självklarhet att ha det bra, att det finns många som far illa här i världen.
Mitt andra skäl är för att komma ihåg vart mina pengar går och att jag, en liten ensam person, faktiskt kan betyda skillnaden mellan misär och lycka för någon annan. Att jag kan vara en motkraft mot allt elände här i världen.

Gå in på SOS Barnbyar och gör skillnad du också!

Apropå julskinka...

Nyckeln till en god jul

Hittade de här affirmationerna i en artikel om meditation och jag tyckte att de var klockrena (Seven ways meditation can save your life). Kanske något att använda sig av under julhelgens stress och vid eventuella konflikter. Och som alltid är andningen, mjuk och medveten, nyckeln för att lugna ner hela systemet.

"Breathing in, I calm the body and mind, breathing out, I smile."

"May you be well, may you be happy, may you be filled with loving kindness."

Önskar er alla en fridfull jul!

Busiga barn

Imorse somnade jag till på soffan, uttröttad eftersom Lilla Vännen envisas med att börja dagen strax efter klockan fem nu för tiden. Under de femton minuter som jag sov så hann barnen upptäcka att jag gömt pepparkakshuset högt uppe i en bokhylla, lista ut hur de skulle ta sig dit och hinna äta upp allt godis som prydde husets fasad. De var mycket nöjda med sitt tilltag och jag kan inte annat än beundra deras driftighet. Speciellt som jag misstänker att det var tvååringen som tog initiativen...

Passar på att länka till Forska Utan Djurförsök som har sammanställt vanliga frågor, och svar, om de djurtester som utförs då varje sats av botox produceras. Lika grymt som det är onödigt! Påverka företagen att satsa på djurfria testmetoder här.

"From beasts we scorn as soulless,
In forest, field and den,
The cry goes up to witness
The soullessness of men." -- M. Frida Hartley

Hittade det här fantastiska klippet där yoga och dans kombineras. Inte bara vackert utan också oerhört imponerande! Se här för ett annat häftigt klipp med Philip Askew.

Öppenhet

Jag skrev igår om barnuppfostran och bara några timmar efteråt så snubblade jag över den här artikeln som på ett bra sätt satte ord på precis det som jag och min man pratat om. Det är verkligen häftigt hur man får och hittar just det som man behöver ibland. Utan någon som helst ansträngning så finns det plötsligt bara där. Det gäller bara att vara öppen och villig att ta emot det.
Här finns en intervju med yogaläraren Hala Khouri om yoga, graviditet och föräldraskap som jag tyckte var bra.

Eftersom jag arbetar med äldre så vill jag gärna föra fram ett mer nyanserat sätt att se på det här med att åldras. Det behöver inte vara synonymt med ensamhet, förfall eller stagnation utan en tid av utveckling och glädje. Den här bildserien visar sex inspirerande yogis som alla är i 90-årsåldern. Och det imponerande är inte enbart deras fysiska vigör utan även den psykiska (se detta inlägg med en intervju med Tao Porchon Lynch).

Avslutar med ett kort föredrag från den inspirerande Gabrielle Bernstein som beskrivs som en guruversion av Carrie Bradshaw. Vill verkligen läsa hennes böcker!

Om att vara människa

"...life has this miraculous ability to smack you in the face with a real humdinger just when you´re going over the edge in terms of thinking you´ve accomplished something. That humbles you; it´s some kind of natural balancing that keeps you human." Pema Chödrön

För en månad sedan kändes allt så bra. Jag hade etablerat några goda vanor som fick mig att må bra och det kändes som om jag äntligen utvecklades. Det gick äntligen framåt.
Men sedan blev barnen sjuka, vilket innebar att sömnen minskade drastiskt för samtliga i familjen. De små har mått dåligt, vilket har gjort dem griniga och gnälliga. De har bråkat och trotsat något vansinnigt och jag har inte hanterat det så bra.
Direkt när det är jobbiga perioder så faller jag tillbaka i mitt tröstätande. Jag vet verkligen inte hur man hanterar eller står ut med känslor så jag dövar dem med mat. Jag tappade bort mina nya vanor och blev allt mer nedstämd. Det kändes som om jag var på väg att bli deprimerad igen.

Någonstans inombords så tror jag att det är mitt ansvar att styra upp varje situation med barnen och få dem att uppföra sig, få dem att lyda. När det inte fungerar så blir jag irriterad och arg, rasande. Egentligen så handlar det inte om dem utan om mig: jag känner mig som en misslyckad förälder. Det blir en negativ spiral där jag ständigt är trött och irriterad och trots att jag vet att det inte blir bättre av att skrika på dem så gör jag det. Med ett massivt dåligt samvete som följd. Det var inte så här det skulle vara, tänker jag.

Men de är små barn och det är så här små barn fungerar. De skriker, slåss och får vredesutbrott. De gör inte som man säger. De är helt okunniga om världen och om sig själva. De klarar inte av att förstå, än mindre kontrollera, alla de känslor som finns inom dem. Det är naturligt och det kan inte komma något gott av att man förväntar sig att de ska vara något annat eller att man ska kunna "uppfostra dem" ur det de är.

Istället så behöver de vägledas. De behöver kärlek och förståelse. Att få vara precis som de är just nu och känna att det är ok. Att man ser att de gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar.
Och för att kunna ge dem det som de behöver så måste man först ge det till sig själv. Se vad den där ilskan egentligen står för och att alla känner sig osäkra och misslyckade ibland. Alla gör fel, alla faller ibland. Det är det som det innebär att vara människa. Det är det, bland många andra saker, som förenar oss.

Det är när man vågar se sina svagheter och tillkortakommanden för vad de är som man har möjligheten att utvecklas. Istället för att fördöma sig själv så kan man se på sig själv med medkänsla. Prata med sig själv med mjuk röst. Se att detta verkligen är en öm punkt och något som är svårt. Och istället för att stänga sitt hjärta försöker man öppna det och acceptera det som gör ont. Jag tror att det är så man måste göra för att utvecklas och mogna. Även om det tar en, eller flera, livstider.

Mjölk är livet?

Det finns många myter om mat och vad vi bör äta. Här i Sverige har vi från späd ålder fått lära oss att det är viktigt att dricka mycket mjölk. Det är livsnödvändigt för oss och en genväg till god hälsa. Men forskning har visat att så inte är fallet. Och det är inte det minsta konstigt. Mjölk är ju trots allt "designat" för att passa kalvar och inte människor.

Senast i dagens Aftonblad kunde man läsa om sambandet mellan högt intag av mjölk och utvecklingen av prostatacancer. Och här kan ni läsa The V-Guns utmärkta blogginlägg om mjölk.

Vill även tipsa om de här artiklarna av och om den fantastiska Pema Chödrön. De är en riktig guldgruva!

Men nu är det dags att ge sig ut i vintervädret och göra ärenden inför julhelgen.

Vill inte veta

Igår så fick jag frågan om varför jag plötsligt ändrat min diet så radikalt. Eftersom det var en nära släkting som frågade så tänkte jag att nu borde jag väl kunna säga vad jag verkligen tycker i ämnet utan att behöva vara överdrivet försiktig eller diplomatisk. Så jag sa att jag inte ville bidra med ens en krona till hur djuren behandlas eller äta något från dem. Jag tipsade om dokumentären Earthlings som jag upplevde som en riktig ögonöppnare.

Det var naturligtvis ett misstag att vara så rakt på sak. Jag vet inte om det är en allmänmänsklig grej eller något som är typiskt för min familj, men personen blev direkt otroligt defensiv och nedlåtande i tonen. Det fanns minsann inget behov av att ta reda på mer om hur djuren har det för personen i fråga visste minsann. Jag svarade lugnt att det tvivlade jag starkt på (för vem kan verkligen veta, verkligen ta in det djuren upplever i den här fruktansvärda industrin utan att känna vämjelse över vad som föregår?). Svaret kom direkt (fortfarande med nedlåtande ton, nu även färgat av ilska): Det är nog så att jag inte vill veta. Jag höll med om att det nog snarare var så det förhöll sig (är inte det själva kärnan i vårt förhållande till djuren: vi vill dem egentligen inget illa, men vi vill inte veta). Sedan pratade vi inte mer om saken.

Det är verkligen sanslöst hur folk reagerar om man påpekar hur djuren behandlas inom kött-, mjölk- och äggindustrin (med mera). Ska man alltid vara tvungen att tassa runt på tå när man diskuterar det här ämnet av rädsla för att väcka det dåliga samvetet hos köttätare? Jag kom att tänka på det jag skrev om häromdagen om shenpa. Här hade jag ett lysande exempel på hur folk dras in i en hel serie av reaktioner som de varken kan styra eller reflektera över.
Själv drogs jag in i min egen serie av reaktioner och blev riktigt ledsen över incidenten. Den visade så tydligt vilken anda som gäller i min familj. Man kan aldrig vänta sig något annat än oförstående och hån. Inget intresse, ingen nyfikenhet, ingen omsorg. Allt är ett krig där man är ständigt hotad och måste försvara sig.

Kan tillägga att jag även kom med receptförslag så att det skulle bli lättare att bjuda mig (och den andre vegetarianen i familjen) på mat när det blir middagar nu i julhelgen. Men det var såååå besvärligt. Om det inte fanns något halvfabrikat att värma så fick det vara (flashback till förra gången jag var vegan och fick leva på potatis - då var inte ens halvfabrikatet värt ansträngningen. Det blev aktuellt först när vegetarianen giftes in i familjen. Det är skillnad på folk och folk...). Jag säger inte att folk måste serva med specialmat för jag kan gärna ta med mig mat, men när det finns två som äter grönt i familjen så kan man väl i alla fall visa lite intresse. Hela inställningen är så tråkig...

Här kan ni läsa en jättebra debattartikel från Svenska Dagbladet om vår dubbla relation till djuren.

Morgonmys

Det är jobb hela helgen för mig, men det gör inget när jag får vara ledig nästa. Just nu avnjuter jag lite morgonmys. Sitter med mina älskade barn och ser på Nicke Nyfiken. Underbart!

Här finns en mängd veganska recept till julbordet (stort tack till Helena för tipset!). Funderar på att göra jansons frestelse, tofupuckar och någon sillvariant. Det kommer, förhoppningsvis, bli supergott!

"I detta korta liv
på timmen tillryggalagt
så mycket - och så lite -
står i vår makt." Emily Dickinson

Shenpa - att fångas

Det är egentligen helt sanslöst hur lätt man blir fångad av sina tankar, känslor och reaktioner. Man behöver inte ens vara medveten om dem. De bara "händer" ändå. Plötsligt så sitter man fast i något, en tanke, en handling, som man egentligen inte vill, som man kanske till och med har lovat sig själv att aldrig mer upprepa. Som att bli arg på sina barn och skälla (man är trött och frustrerad - vad gör man för fel? Varför lyssnar de inte? Har alla det så här eller är det jag som är alldeles ovanligt misslyckad?), tröstäta eller något annat.

Pema Chödrön har skrivit om det här fenomenet som inom den tibetanska buddhismen kallas shenpa:

"Shenpa is the urge, the hook, that triggers our habitual tendency to close down. We get hooked in that moment of tightening when we reach for relief. To get unhooked we begin by recognizing that moment of unease and learn to relax in that moment."

För att bli fri från shenpa så måste vi både se och känna det som händer inom oss tydligt. Om vi kan vara medvetna om processen så kan vi avbryta den. Men det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Pema Chodron betonar vikten av meditation och att öva sig i loving-kindess för att nå prajna, att se klart. Genom att fästa uppmärksamheten på sin andning och vara tyst (meditation) så kan man, mitt i stundens hetta, skapa ett utrymme där man får kontakt med sin inre vishet, sin magkänsla eller vad man nu vill kalla det.

Men i början kan vi inte alltid hejda oss trots att vi försöker vara medvetna. Vi fångas i våra vanemässiga reaktioner och dras in i hela kedjan igen trots att vi inte vill. Så vad kan man göra då? Man känner sig extra misslyckad eftersom man tycker att man vet bättre än att upprepa allt igen.
Pema Chödrön uppmanar att man ska spela upp hela händelseförloppet för sig själv för att öka sin förståelse över vad det var som hände. På så sätt kan vi lära oss mer om de omständigheter som får shenpa att växa inom oss. Vi kan öva oss i att benämna det som sker inom oss och komma tillbaka till nuet.

"We could think of this whole process in terms of four R’s: recognizing the shenpa, refraining from scratching, relaxing into the underlying urge to scratch and then resolving to continue to interrupt our habitual patterns like this for the rest of our lives." Pema Chödrön

Det är svårt för mig att förklara detta så jag rekommenderar att ni läser Pema Chödröns egna ord om saken här. Eller att ni ser något av de många klipp från hennes föreläsningar som finns på nätet. Som det här:



Namaste!

Andningshål

Tyvärr så blir det ingen yoga för min del på ett tag för nu är det min tur att vara förkyld. Som tur vad är det inte så farligt och jag hoppas att jag snart kan vara tillbaka på mattan. Jag behöver verkligen tiden där för att...hitta tillbaka till mig själv. Det låter kanske fånigt, men jag upplever att man blir så uppslukad av allt som händer runt omkring en. Yogan blir som ett skyddande filter som hjälper mig att få lite distans till allt och förhindra att jag dras in i alla tankar och reaktioner automatiskt.

Idag är barnen på dagis så att jag först kan plugga och sedan kan gå och jobba. Jag älskar mina barn något oerhört, men ibland så går vi varandra på nerverna. Det märks att de mår bra av att få träffa fröknarna och kompisarna på förskolan och att det blir för långsamt hemma när någon av dem är sjuk och man inte kan lämna huset för att hitta på något. Det blir mycket frustration som resulterar i bråk mellan dem. Och själv är man uttröttad av att ha varit uppe på natten när de vaknat, febriga och snoriga, så man har tyvärr inget vidare tålamod.

De här timmarna jag får vara ensam hemma och läsa är underbara. Man skulle kunna tro att det skulle vara jobbigt att studera, men så upplever jag det inte (just nu, får jag väl tillägga och gardera mig med). Det är ett andningshål i den hektiska vardagen där jag får möjligheten att sitta vid datorn och skriva om sånt som intresserar mig. Jag får tänka, fördjupa mig och rent allmänt använda min hjärna istället för att bara försöka lugna små frustrerade barn. Jag känner mig levande!

Så nu ska jag fortsätta att smutta på mitt te, läsa om modeller för anhörigstöd vid demenssjukdomar och lyssna på Bat For Lashes.

Pastasallad med cashewnötter

Jag läste någonstans att för att underlätta övergången till vegankost så skulle man hitta fem favoritrecept, men jag tror att jag har hittat många fler än så. Och här kommer ett av dem. Jag hittade det i någon vegetarisk kokbok och bytte bara ut matlagningsyoghurten mot ett veganskt alternativ. Om man inte tål nötter så kanske det är gott med solrosfrön istället.

250 g pasta
1/2 röd lök
1burk champinjoner/5 färska
2 tärnade tomater
1,5 dl delade gröna oliver
1,5 dl naturella cashewnötter
1 burk bönor

Sås:
2 dl naturell sojayoghurt
1 msk paprikapulver
2 msk chili- eller tacosås (eller 1 krm chilipulver)
1 pressad vitlöksklyfta
1/2 tsk salt
2 krm mald svartpeppar

Koka pastan. Hacka löken och champinjonerna. Fräs. Blanda ner övriga ingredienser och värm. Rör ihop såsen och blanda ner.

Hoppas ni gillar det lika mycket som jag!

Modet att ställa obehagliga frågor

Det är väl få som tycker att det är ok att plåga djur. Alla säger sig vara emot djurförsök för kosmetika (men de flesta orkar inte göra ansträngningen att sluta stödja den ekonomiskt). Klippet av beaglarnas första lekstund utomhus har blivit en internationell succé. Vem kan se deras bekymrade oroliga blickar och vilja utsätta dem för något ont?
I andra frågor är vår relation till djur är mer inflammerad. Som cirkus, våra matvanor eller päls.
De flesta anser nog att päls är en föråldrad statuspryl och att det fungerar lika bra med syntet. Men de som tjänar pengar på pälsen eller använder den vill inte gärna påminnas om vem den kommer ifrån och vad som krävs för att den ska kunna säljas.

Jag såg klippet från Sofis Mode på Aftonbladet där hon nästan kastades ut från New York Fashionweek bara genom att fråga skaparen till en kollektion fylld med päls om hur det kändes att PETA protesterade utanför. Hon kommenterade efteråt, helt riktigt, att det var hennes jobb att ställa obehagliga frågor, men mitt problem är att frågan var ju inte ens det. Hon ifrågasatte inte hans handlingar eller antydde att päls är fel utan frågade bara om hans känslor. Trots det reagerade han på alla cylindrar. Det säger en hel del om den av dåligt samvete tyngda förhållande som modevärlden har till päls. Och en hel del om hur det står till med modejournalistiken.

I en bransch med anorektiska modeller, kläder av päls och smink som testats på djur så tycker jag att det finns en hel del att kritisera och förbättra. Men om man som modejournalist vill bli insläppt och få stanna kvar så är det tydligen bäst att stryka branschen medhårs och låtsas som ingenting för blotta antydan om en konflikt stänger dörrar.
Med andra ord: finns det någon anledning att bry sig om vad modejournalister skriver eller är det bara inställsamt lism? Om de vill bli tagna på allvar så gäller det nog att gå på bra mycket hårdare i viktiga frågor. Eller handlar det kanske bara om den senaste kulören på läppstift trots allt?

En film från grannlandet Finland.


Här i Sverige dör årligen 1 200 000 minkar och 1 000 chinchillor på pälsfarmer. Min barndomskompis hade chinchillor som husdjur och de var bedårande! Vårt förhållande till djur är sannerligen motsägelsefullt! Samma art kan både säljas som socialt keldjur eller dödas på löpande band som om det vore utan känslor.

Äta djur

Idag är jag hemma med Lilla Vännen som har feber och är förkyld. Vi tittar på film, leker och myser. Jag försöker locka med olika maträtter, men när till och med glass är ointressant så vet man att ens barn är riktigt sjuk. Så man får vara tacksam när lite juice slinker ner.

Jag har hunnit läsa ut Eating animals av Jonathan Safran Foer (finns att köpa här och här). Den tar upp hur djuren som äts i världen har det (kor, grisar, fåglar och fiskar) och även om den utgår från förhållandena i USA så är den av vikt att läsa - oavsett vad man har för matvanor. För, precis som Foer skriver i boken, att inte välja är också ett val. Att välja att inte veta, att gömma sig bakom vad man tror stämmer eller att blunda för verkligheten och leva i en bregott-reklamvärld är också ett val.

Factory farming är den industrialiserade varianten av en bondgård och det är själva förutsättningen för att snabbt kunna producera stora mängder billigt kött.
Det är en stor anläggning där många tusen djur lever (eller borde jag skriva "förvaras"?) på mycket små ytor.


Detta innebär att djuren drabbas av sjukdomar (av den anledningen är antibiotika standard i djurens foder - vilket förklarar varför antibiotikaresistensen sprider sig över världen. Det leder också till utvecklingen av nya sjukdomar som förs över från djur till människa, som svin- och fågelinfluensan) och stressas (vilket leder till kannibalism och andra beteendestörningar). Miljön är helt onaturlig, innebär ett ständigt lidande och att djuren inte kan leva ut sitt naturliga beteende. Djuren själva är inte naturliga utan genetiskt manipulerade för att ge så mycket kött som möjligt. Det kan innebära att de växer så snabbt att benen inte kan bära deras vikt samt att de ofta är sterila (inte för att de får reproducera sig naturligt ändå - allt sånt sker genom insemination).
Den här typen av gårdar innebär också en katastrof för miljön då de enorma mängderna avföring från djuren läcker ut i grundvattnet.

Boken tar även upp slakten, både små- och storskalig, och vad den innebär för djuren (kor som flås och styckas levande, hönor som skållas levande - förekommer förmodligen här i sverige också då det ska gå fort).
Han tar även upp personliga exempel om att äta djur och låter både företrädare för köttindustrin och djurrättsrörelsen få berätta om sina tankar och erfarenheter.

Men boken inehåller inte bara fakta utan även mycket filosifiska funderingar kring köttätande och hur djuren behandlas.
Jag uppskattade speciellt kapitlet som handlade om vår relation till hundar och varför vi inte äter dem samt kapitlet om thanksgivingkalkonen (det fick mig att tänka på julskinkan som är den svenska motsvarigheten).
Däremot saknade jag ett kapitel om djuren inom mjölkindustrin. Fokus låg på köttätande, men mjölk- och köttindustrin går ju hand i hand. Vill man förhindra att djur lider för ens skull så blir det tämligen uddlöst om man inte skippar mjölkprodukterna också. Eller äggen.

Men om man bara köper svenskt kött då? För här i Sverige har väl djuren det bra?
Djurrättsalliansens film från 2009 inspelad på svenska grisfarmer visar att det absolut inte är så.

Den här filmen ledde till åtal - som lades ner trots att förseelserna var väl dokumenterade. Hösten 2010 undersökte Djurrättsalliansen om det skett några förbättringar - se filmen här.

"But compassion is a muscle that gets stronger with use, and the regular exercise of choosing kindness over cruelty would change us. [...]...it's hard to deny that our day-to-day choices shape the world."
Jonathan Safran Foer

Post-yoga bliss!

Ligger i sängen och är så där skönt trött i kroppen. Gjorde yoga efter att jag lagt barnen och det var underbart! Det är otroligt vad lite som krävs för att man ska komma i balans. Njöt av att göra solhälsningarna extra långsamt, andas djupt och verkligen ta ut varje rörelse. Bli helt medveten om kroppen och andningen och släppa taget om allt annat. Himmelskt!

För övrigt har jag bakat och lagat mat idag; skurna chokladkakor, sirapskakor och lasagne. Allt var veganskt och blev väldigt lyckat. Och gott!

Dvala

Idag verkar jag inte kunna vakna ordentligt utan tillbringar dagen halvsovande. Det är för grått och dystert ute och jag är för trött. Jag myser runt i pyjamas, somnar till när jag får tillfälle och läser däremellan den fantastiska Eating animals av Jonathan Safran Foer.
Snart måste jag ta mig samman och ge mig ut i rusket för att gå till affären. Ikväll ska vi äta grillade mackor och jag ska försöka göra en vegansk variant med svampstuvning istället för smält ost till mig.
Piggar upp mig själv med de här vackra rosorna och att läsa om den här 91-åriga yogin. Kanske borde jag göra några asanas för att vakna till...

Namaste!

Ps: Kan berätta att de grillade mackorna blev jättegoda. Gjorde svampstuvningen på sojamjölk och kryddade med lite dill och bjäst. Smaskens!

Med kärlek som medel och mål

Jag har funderat mycket över hur jag kunde överge veganismen så lätt för tio år sedan. Hur kunde jag ge upp något som jag egentligen trodde på och ignorera allt som jag visste? Jag har haft dåligt samvete över det nu när jag återigen börjat läsa och se på filmer om hur djuren behandlas.

Men det står klart för mig att det inte enbart berodde på mina ätstörningar. Det berodde mycket på hur jag behandlades av andra, både inom och utanför familjen. Det är verkligen sorgligt när det enda sättet att bemöta andra på är genom hån och löje. Ofta är de nog inte ens medvetna om det utan tror att de är roliga. Och det är oerhört svårt att själv inte reagera med irritation eller ilska när man behandlas så.

Men om själva syftet med mitt val av kost är ahimsa, icke-våld, så måste den principen gälla i mina möten med andra också, även om de agerar respektlöst och kränker mig. Jag får tänka på min idol Mahatma Gandhi och hur han svarade på britternas förtryck med att stå fast vid det han trodde på samtidigt som han log milt, full av förståelse för det som fick dem att bete sig som de gjorde.

Namaste!

Gå in här och skriv under för att stoppa långa djurtransporter genom Europa!

Might is right

De senaste dagarna har jag snubblat över följande citat av nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer (från hans bok Enemies, a love story) flera gånger:

"I sitt beteende gentemot djuren var alla människor nazister. Den självbelåtenhet med vilken människan kunde göra vad hon behagade med andra arter exemplifierade de mest extrema rasistiska teorierna, principen att makt är rätt."

Det är så lätt att falla in i det sättet att tänka och vara eftersom det är normen. Man ifrågasätter det helt enkelt inte. Men jag kan inte fatta att jag blundade för hur det verkligen är under en sådan lång tid och kom med en massa undanflykter och bortförklaringar (på ett sätt kan jag förklara det med att det var fantastiskt skönt att slippa vara udda och ständigt ifrågasatt).
Här är några filmer från bakom kulisserna:

And now for something completely different (kan man tycka i alla fall om det inte vore för att köttindustrin står för merparten av koldioxidutsläppen):
USA vill fördröja bindande globala överenskommelser om klimatfrågan till 2020 vilket innebär en katastrof för både människor och miljö. Vill uppmana alla att gå in här och skriva på.

Orkade faktiskt med ett yogapass igår trots allt. Bliss!

Namaste!

Just nu

Idag är det vård av sjukt barn som gäller så jag ligger på soffan och ser på smurfarna tillsammans med Stora Vännen. Förkylning brukar betyda att astman och dess symtom gör sig påminda igen så inatt blev det inte mycket sömn för någon av oss. Hade hoppats på att orka yoga ikväll, men det är nog bara att glömma.

Men det är ändå en bra dag. Jag väljer att vara glad trots att jag är galet trött. Inspirationen till det kommer från den här intressanta artikeln om känslornas yoga. Det finns ju så många aspekter av yogan att den inte behöver begränsas till den tid som man tillbringar på mattan (även om det, för det mesta, är fantastiskt skönt också).

Jag kan ligga här med mitt älskade barn, njuta av att få vara tillsammans och glädjas över att jag får dela livet med min familj. Jag ser hur solen får snön att gnistra utanför fönstret och att himlen är blå.
Andas in, andas ut. Vara helt närvarande i denna stunden trots att den innebär trötthetshuvudvärk. Det är en del av upplevelsen (även om alvedon inte är helt fel).
All things must pass - så det gäller att njuta av det som är. För nuet går inte i repris.

Namaste!

Iakttagelser

"How many haters does it take to change a light bulb?
None. They fear change, even if it can make the world a brighter place."

En del människor är verkligen emot allt! Det spelar ingen roll vad som händer eller vad det är för företeelser som diskuteras så tycker den här typen av människor att allt är fel. Det är en väldigt speciell form av självgodhet som gör att de tycker illa om allt som inte är precis som dem själva.

Jag hade nyligen möjligheten att iaktta en sådan person i sitt esse och X hade verkligen bara förakt till övers för allt. Även när X var tyst så kunde man ana hur tankarna gick på minspelet och kroppsspråket.

Tidigare har jag varit väldigt rädd för den här personen och känt mig kritiserad av det här beteendet, men inte nu längre. Jag tyckte bara så synd om X! Vilken trist tillvaro! Ingen nyfikenhet eller glädje utan bara fullt krig mot allt och alla hela tiden. Förmodligen har det sin grund i en rädsla för att själv bli kritiserad. Men det är olyckligt när folk flyttar över sina osäkerheter på andra på det här sättet.

Världen är ju så mångfasetterad och full av nyanser. Men för att se det så måste man våga kasta skygglapparna. Alla är vi ju olika och gillar olika saker, vilket är precis som det ska vara. Annars så skulle livet vara bra enformigt.

"In order to be irreplacable one must always be different. " Coco Chanel

Restaurangbesök

Nu har jag kommit ut ur vegangarderoben på jobbet! Hela personalgruppen har varit ute och ätit på restaurang och för att det skulle gå smidigt så förbeställde vi maten. När de andra beställde oxfileer så önskade jag en portion vegankost, gärna något varmt (för att minimera risken att få en mager sallad). Det var lite spännande att se vad de skulle hitta på.
Och det blev väldigt lyckat och smakade jättegott! Potatismos, någon slags kryddig tomatröra med morotsstavar och quornfileer (ok, det är äggvita i quorn men vad ska man göra? När jag kan så väljer jag bort det men man måste kanske inse att, trots att man försöker, så kan det inte gå jämt. Eller hur brukar ni andra göra?).

Jag var helt inställd på idiotförklarande kommentarer, men det blev inget sådant alls vilket kändes väldigt skönt. När jag var vegan som yngre så blev det ofta så och jag tyckte att det var jättejobbigt. Jag kände mig granskad och kritiserad hela tiden.

Det underliga var att jag brukade aldrig ta initiativ till att prata om mina åsikter utan det var andra som gjorde det, ofta med intentionen att de skulle tala mig till rätta eller göra sig lustiga över mig. Men eftersom de flesta vet väldigt lite om hur djuren som de äter har det och inte har funderat så mycket om djurs värde så brukade resultatet bli att jag argumenterade in dem i ett hörn. Då kände de sig hotade och blev sura.

Men det är så det är att bo i en liten stad. Ingen får tänka annorlunda eller sticka ut. Dessutom är det lantbruksbygd så att kritisera kött- och mjölkindustrin är detsamma som att kritisera sina bekantas sätt att försörja sig på.
Och jag är säker på att de gör så gott de kan för att ge djuren ett drägligt liv, men oavsett hur bra man gör så är de alltid bara produkter som ska ge vinst. Dessutom var det en artikel i lokaltidningen för bara någon dag sedan om hur familjegårdarna har svårt att klara sig jämfört med de stora anläggningarna. Så det är bara en tidsfråga innan factory farming är norm här också.

Efteråt promenerade jag hem medan snön började falla och njöt av att vintervädret äntligen är här.

Earthlings

Den här filmen handlar om vår behandling av djur och den är uppdelad i fem, mycket uttömmande, delar: husdjur, mat, kläder, underhållning och vetenskap. Musiken är gjord av Moby och det är Joaquin Phoenix som står för berättandet.

Den var helt otroligt bra! Stundtals var den alltför intensiv och jobbig att se. Om man inte blir berörd och börjar fundera över sin egen del i det här så måste man ha ett hjärta av sten. Scenen där öronen klipps på griskultingen fick mig nästan att kräkas - en liten rosa gosig grisbebis som skriker av smärta och skräck. Eller det stackars helflådda djuret som fortfarande levde och rörde sig. Så mycket lidande!
Men det slutar inte hända bara för att jag vänder bort blicken och låtsas som ingenting. Det här vill jag aldrig vara med och bidra till igen!!

Den här filmen tvingar oss att se sanningen i vitögat om hur vi behandlar djur. Som kött- eller mjölkmaskiner. Som objekt utan känslor eller egna intressen. Utan något annat värde än de pengar (eller den njutning, underhållning etcetera) som vi kan få från dem.
Vad ger oss rätten att behandla dem så?

ALLA borde se den här dokumentären!! Och här kan ni göra det!

Forks over knives

Idag har jag sett på dokumenären Forks over knives som handlar om sambandet mellan vår diet och vår hälsa.

Det var fascinerande att se hur flera stora studier entydigt visar att det är kött och mjölk som är boven bakom flertalet av våra vanliga cancersorter (bröst-, lever-, prostata- och lungcancer).
Varje gång som forskarna tillförde animaliskt protein till försöksdjuren (jag vet, stackars små möss) så ökade tillväxten på deras cancertumörer. När de tog bort proteinet så minskade tillväxten.
Andra studier visar hur en växtbaserad diet bidrar till ett tillfrisknande från cancer.

En annan sak, bland många, som de tog upp var metabolisk acidos vilket gör så att kalcium "dras ut" från våra ben. Det orsakas av de animaliska proteiner. Benskörheten orsakas alltså av den mjölk som ska rädda oss från det (vilket förklarar varför vi i Sverige och Finland, som dricker mest mjölk i världen, också har högst frekvens av benskörhet).

Något som verkligen gjorde sambandet tydligt för mig var statistiken över hur antalet hjärtattacker sjönk i Norge efter att nazisterna invaderade under andra världskriget. De konfiskerade korna vilket tvingade norrmännen att leva på en växtbaserad diet. När kriget var över gick de tillbaka till sin gamla diet och då ökade hjärtattackerna igen.

Jag tycker att det är så häftigt och inspirerande! Det stärker mig verkligen i mitt val att gå över till vegankost. Det finns så många skäl att göra det och att förbättra hälsan är en del av det hela.

Därför blir det så svårt att förklara för folk varför jag gör den här omställningen; det är så komplext och det går inte att förklara i en handvändning. Speciellt inte eftersom vi alla blivit itutade att animaliska produkter inte bara är nyttiga utan livsnödvändiga. Enligt Forks over knives förhåller det sig tvärtom - det är djurproteinet som förstör vår hälsa och förkortar våra liv.

“Some people think the 'plant-based, whole foods diet' is extreme. Half a million people a year will have their chests opened up and a vein taken from their leg and sewn onto their coronary artery. Some people would call that extreme.” Dr. Caldwell Esselstyn

Food for thought

Läser den fantastiska Eating animals (den svenska översättningen heter Äta djur) av Jonathan Safran Foer vilket får mig att fundera en hel del kring det här med mat, djurhållning och djurs värde.

När vi var barn fick vi lära oss att man skulle vara snäll mot djur. Om någon fångade en insekt i en burk så var alla väldigt mån om att det var lufthål i locket, att djuret fick lite löv eller gräs därinne och att man till slut släppte djuret fritt. "Hur skulle du tycka att det var om det kom en jätte och gjorde så mot dig bara för att du är mindre än honom?" var en replik som avfyrades regelbundet inom kompisgänget. Och på så sätt uppfostrade vi varandra.
Men snart förstod vi att den omsorgen bara gällde vissa djur. När vi insåg att köttbullarna på tallriken framför oss bestod av söta kor och grisar så förstod vi inte logiken i det. Vi fick höra lögner om att kossan dog för att den var gammal och trött så vi slutade att ifrågasätta. Alla runt omkring oss visade tydligt att det var ok, att den motsättning som vi upplevde initialt inte var värd att ta på allvar.

Vi uppfostras i en tradition som säger att djur (och där inkluderar jag fisk) är underlägsna, inte har förmåga att känna och att de rent allmänt finns till för vårt höga nöjes skull. Men det finns ett helt annat sätt att se på djur (som dessutom stödjs av aktuell forskning): de har ett intellekt (om än begränsat), de kan känna smärta precis som vi och deras sociala liv är ofta komplext. Det ligger inte i deras intresse att bli vår mat, våra skor eller dö i våra laboratorium.
Jag kan känna att det är två olika paradigm som oundvikligen krockar med varandra (både inom den enskilde individen och i mötet mellan människor som representerar dessa två sidor).

Jag tänker på den idéhistoriska utvecklingen. Det var inte alls länge sedan normen var att färgade var underlägsna och lämpade sig bäst som slavar. Det är, tack och lov, väldigt få som anser det nu för tiden. Och jag tror att samma utveckling kommer ske med vår syn på djuren. Förutsättningen är att vi vågar närma oss de här frågorna och ifrågasätta vårt eget beteende.

Bakom varje beteende finns en tanke, en idé, oavsett om den är medveten eller inte. Varför anser vi oss ha rätt att plåga och döda djur? För att de inte kan kommunicera så bra (problemet kanske ligger hos oss, att vi inte har förmåga att uppfatta det de förmedlar)? För att de är mindre intelligenta (en gris är ungefär lika smart som en 3-åring. Som småbarnsförälder, när man tänker på den intellektuella kapacitet ett litet barn har, blir det väldigt svårt att äta stekt fläsk)?

Enligt den logiken kan vi lika gärna droppa kemikalier i förståndshandikappade personers ögon eller äta personer med demenssjukdom till middag (förklaring: nedsatt kognition, men fungerande smärtupplevelse och känsloliv). När man diskuterar djurs värde så diskuterar man även, i förlängningen, människors värde. Tanken på att äta en människa, eller en hund, får det att vända sig i magen på en. Tanken på att medvetet skada dem är otänkbart.

Jonathan Safran Foer skriver att om vi behandlade en hund så som lantbruksdjuren behandlas så skulle det utan tvekan ses som djurplågeri. Varför begränsar vi de reaktionerna till människor och sällskapsdjur medan vi bortförklarar andra djurs värde? Varför väljer vi att bekämpa grymhet mot vissa medan vi väljer att ignorera det i andra fall?

Because I´m worth it?

Det blir inte mycket yoga i form av asanas just nu. När jag gjorde ett försök i förra veckan så fick jag ont i revbenen igen vilket hängde med i några dagar. Uppenbarligen är det inte helt läkt än och jag får en chans att öva mig i tålamod. Försöker dessutom öva mig i att vara medveten och närvarande. För att åstadkomma det tar jag andningen till hjälp. Andas in och förankrar mig i kroppen, i nuet. Andas ut och slappnar av, släpper taget.

Hittade det här underbara klippet på Elephant Journal. Det är en grupp beaglar som aldrig upplevt något annat än de burar på en forskningsanläggning där de har levt hela sina liv. Nu har de släppts fria och får för första gången en chans att vara ute i gräset. Inte ett öga torrt!



Kan ju passa på att skriva lite om tester på djur. Det är väl ingen, egentligen, som är för djurtester på kosmetika, men ändå så köper vi hela tiden produkter som är testade på djur (antingen är hela produkten testad eller så är ingredienserna det). Jag tror att det beror på lika delar okunskap och lättja. Man vill inte veta, man vill inte behöva göra ansträngningen att förändra sina vanor. För eftersom djurtester är norm bland de stora företagen, vars produkter säljs överallt, så krävs det en ansträngning för att undvika det som är djurtestat. Därför blir det en klyfta mellan det som man egentligen tycker är rätt och det som man gör.

Tänk på alla dessa "new revolutionary ingredients" som ska göra våra ögonfransar fylligare och längre och alla "new formula" som vi ständigt möter i reklamen, någonstans har de testats. Och företagen har inte valt det något dyrare, men mer etiska, alternativet utan de väljer att droppa skiten i ögat eller på huden på ett djur (kanske en hund eller en kanin, precis som den där lilla söta kaninen som du hade och älskade så mycket när du var liten). De gör det för att spara på utgifterna och på så sätt maximera sin vinst. Det handlar inte om att djurförsök är bättre utan det handlar, som vanligt, om pengar.

Här är en länk till Forska Utan Djurförsök. De finansierar forskning som leder till att djurförsök kan ersättas och det finns bra alternativ som man kan läsa om på deras sida.
Här hittar ni deras lista över märken som inte djurtestar. Tack vare internet, där man kan hitta och beställa allt, bör det inte vara några problem att hitta alternativ till det man behöver!

Namaste!