Speciesism

Det är tydligen så att 30% av alla svenskar har ett husdjur. Det betyder att alla dessa människor har en personlig relation till ett djur. En relation som innebär att man ser och lär känna ett djurs unika personlighet och hur den uttrycker sig. Man har kanske en hund som överlycklig möter en vid dörren när man kommer hem eller en katt som trivs som allra bäst när han får ligga i ens knä och bli klappad. Deras vanor, infall och temperament tar sig en mängd uttryck. Dessa små som behöver vår omsorg och som vi älskar är en del av våra familjer.

När man en gång har upplevt detta och speciellt när man dagligen får nya erfarenheter av det slaget så borde man till slut dra slutsatsen att alla djur är skapta så. Det är inte bara katter och hundar, utan alla. De har alla personligheter och de har alla förmågan att känna. Men så ser vi inte på djur i vårt samhälle.

Vi har två skilda sätt att se på djur och förhålla oss till dem; ett för våra husdjur och ett för de djur som vi kan få mat och päls från eller som vi kan göra tester på. Det handlar om att utnyttja de som är svagare, de som inte har förmåga att säga ifrån eller värja sig.
Och hela synsättet är precis som rasism; att rangordna individer utifrån det yttre, att särskilja för att kunna härska och framför allt för att legitimera det här agerandet på olika sätt. När det handlar om djur kallas det speciecism. Och precis som när det gäller människor så är det orättvist och grymt och går inte att rättfärdiga.

Detta sättet att tänka är så väl innött i vårt samhälle att vi inte längre klarar av att se det för vad det är, än mindre ifrågasätta det. Men det går inte att komma ifrån att vi alla, var och en av oss, gör ett aktivt val hur vi väljer att se på djur och att det påverkar vårt beteende mot dem. Om vi väljer annorlunda så besparas djuren från lidande ("The less we buy, the less they die").

En kort film om Kina som är världens största exportör av päls och som även flår djuren levande (även katter och hundar).


Så det man måste fråga sig själv är väl varför tanken på en plågad och dödad katt får det att knyta sig i magen på en, men inte en gris eller en ko? Vari ligger skillnaden?