Är veganer militanta?

Ena dagen är veganer mesiga hippies och nästa så är vi militanta och farliga. Man måste bara älska de här fullständigt ologiska svängningarna i folks fördomar.

I motsatts till de aggressiva veganerna som vill förstöra hela infrastrukturen ställs de omtänksamma djurförsökarna som vill rädda hela mänskligheten och de snälla bönderna som bara vill djuren väl.
Ändamålet helgar medlen hävdar både djurförsökare, slaktare och en del djurrättsaktivister. Så egentligen har de alla något gemensamt. De är alla lika militanta.

Det här med militanta veganer är något som media här i Sverige myntade på 90-talet när några aktivister slog sönder fönster på McDonalds och brände mjölkbilar. På något sätt menade de väl, men med facit i hand så orsakade de djurrättsrörelsen, och i förlängningen därmed djuren, stor skada.

Jag kan nämna att i andra länder är bilden av veganer helt annorlunda. Enligt Lisa Gålmarks bok Vadå vegan är stereotypen i England att veganer är småmesiga medelklassakademiker.

Med tanke på den ökade kunskapen vi har om hur våra matvanor påverkar, inte bara djuren, utan även vår hälsa och miljön så är veganism för mig ett solklart uttryck för omsorg om hela vår värld. Som ett tankeexperiment så kan animaliekonsumtion ses som militant: en krigsförklaring mot sig själv, allt och alla.

Själv vill inte skada någon, vare sig det är en människa eller ett djur. Fast jag ska medge att jag blir riktigt upprörd när jag ser och läser om hur djur far illa och när man pratar med folk som kommer med löjliga argument som försvarar det (eller ännu värre: när de bryr sig, men sedan fortsätter som tidigare). Då kan jag bli lite hetsig och påstridig...

Om det gör mig militant så är jag i gott sällskap. Det är jag och Gandhi och några till...