Det hävdas ofta att vi människor är köttätare av naturen. Jag tycker att argument om tänder och tarmar är ganska fjantiga, vi har ju trots allt och uppenbarligen en fri vilja när det gäller våra matvanor (och även annat). Men när jag iakttog min tvåårings medkänsla med vår katt (resonemanget var: "kissen får snö på tårna", "kissen ledsen" och "kissen få min snuttis") så kom jag att tänka på sådana argument.
Om det vore vår okontrollerbara instinkt att äta kött så borde väl mitt barn, som ohämmat lever ut sina känslor och drifter i alla andra frågor, inte känt medkänsla utan en längtan efter att äta upp katten när han visade minsta svaghet? Istället var omtanke och en vilja att trösta Lilla Vännens reaktion. Det är bara en tanke...
Läser dessutom i en krönika på Aftonbladet om sambandet mellan vår livsstil och insjuknandet i olika sorters cancer. De faktorer som nämns är rökning, fetma, solande och alkohol. Kopplingen mellan kött- och mjölkkonsumtion och den ökade risken för cancer nämns inte (för att inte tala om hur den även går hand i hand med hjärtsjukdomarna), något som bevisas igen och igen i studier.
Men detta är en blind fläck i vårt samhälles hälsointresse som få vågar belysa. Vi uppmanas istället att äta dyra läkemedel med en mängd biverkningar än att förebygga ohälsa genom att skippa köttet och mjölken. Det känns sorgligt att de företag som agerar utifrån ett vinstintresse tillåts påverka vår uppfattning om vad som är hälsosamt med sin propaganda/reklam, som de ofta riktar till barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar