Kärlek och glädje som inre monolog

Vi har alla våra olika små historier som vi spelar upp i våra tankar. Olika berättelser om vilka vi är, vad vi borde göra och vad vi tror att andra tycker och förväntar sig av oss. Vi ger oss själva olika roller att spela i enlighet med våra önskningar och vad vi tror stämmer. Vi har låtit en lösryckt tanke bli en sanning som vi låter vägleda oss i allt i livet.

Vi repeterar det som har hänt, återberättar det för oss själva, och drar utifrån det slutsatser om vad som väntar oss i framtiden. Vi kan lägga ner en enorm energi på att motarbeta det som varit, är eller vad vi tror ska komma.
De här tankarna gäller inte bara oss själva utan även andra. Vi vet minsann vad den där är för en typ för han/hon gjorde/sa/tyckte det för fem, tio eller tjugo år sedan.

Det kan kännas så skönt att få vältra sig i de där tankarna som har blivit en del av ens inre värld. Även om vi blir medvetna om att de skadar oss, att de är som en gammal repig grammofonskiva som hakat upp sig som bara mal samma skit om och om igen, så kan de kännas så trygga. Det är lite som att komma hem för man vet vad man får med de här tankarna och behöver aldrig vara rädd för några överraskningar.

Men faktum är att på grund av dem så varken ser eller upplever vi något med fräscha ögon. Vi är aldrig i nuet för vi har alltid fullt upp med att lyssna på, förstärka och hålla den inre monologen vid liv. Vi möter aldrig en person här och nu om vi ständigt ska påminna oss om det förflutna. Vi släpper aldrig in några förändringar i vårt liv och de intryck godkänns bara om de går i linje med det som vi vill erfara. Det som utmanar våra tankar kan till och med kännas hotande. På så sätt skapar vi vår värld. Den blir som en liten trång bur som vi frivilligt sitter i.

Som tur vad så finns det ju sätt att bli fri från det här, även om det naturligtvis inte är lätt. Vi har ju trots allt tillbringat ganska många år med att nöta in de här "sanningarna" i vårt medvetande.
Jag brukar använda mig av andningen för att komma tillbaka till nuet. Att fokusera på andningen är ett lätt sätt att få kontakt med sin kropp och förankra sig i den. Och den finns alltid tillgänglig oavsett vilken situation som man befinner sig i.
Sedan försöker jag bli medveten om vilka automatiska tankar som far runt inombords. Det är ofta något som jag egentligen inte alls håller med om och som går stick i stäv med den inställning som jag vill odla, både till mig själv och andra.
Så jag försöker se dem för vad de egentligen är och även vilka känslor och impulser som de skapar. Är det glädje, kärlek, skam eller rädsla?

Men istället för att argumentera logiskt med tankarna och bygga upp gigantiska tankekonstruktioner för att visa att de inte stämmer så kan man ta kraften från dem med kärlek. Gabrielle Bernstein använder följande fras i sin bok Spirit Junkie för att bemöta de här inre påståendena:

"Love did not create the belief that I´m unworthy of happiness (till exempel), and so it is not real."

Sedan kan det vara bra att fokusera på det som man vill ha istället för det som man vill ha mindre av. Attraktionslagen slår fast att det som man fokuserar på växer. Så om man lägger vikten på det som man inte har och de tankar och känslor som man vill ska försvinna så kommer de istället att växa.
Jag hade en svacka när mina ätstörningar levde rövare och jag var allmänt deppig nu i vinter och att tänka på det som jag ville ha och vara fungerade otroligt bra. Problemen med maten kvarstår, men jag är mycket gladare och mer positiv. Och framför allt full av hopp!