Fast i en kedjereaktion

"Emotional reactivity starts as a tightening. There’s the familiar tug and before we know it, we’re pulled along. In just a few seconds, we go from being slightly miffed to completely out of control.

Nevertheless, we have the inherent wisdom and ability to halt this chain reaction early on. To the degree that we’re attentive, we can nip the addictive urge while it’s still manageable. Just as we’re about to step into the trap, we can at least pause and take some deep breaths before proceeding." -- Pema Chödrön

Jag är väl bekant med känslan av anspänning som den buddhistiska nunnan Pema Chödrön (från hennes bok No Time to Lose: A Timely Guide to the Way of the Bodhisattva) beskriver i citatet ovan. Det börjar som en vag förnimmelse i halsen och bröstet som gör nästa andetag kort och forcerat. Och sedan stegras det, för det mesta bortom all kontroll. Man förlorar både vett och sans till känslan som tar kommando över en, oavsett om det är ilska, rädsla eller hopplöshet.

Lilla Vännen, som alltid varit ett bestämt barn, har kommit i trotsåldern med buller och bång. Det innebär ett antal högljudda utbrott av ilska och frustration varje dag och ständiga, handgripliga bråk mellan barnen. Tyvärr har jag svårt att hantera det på ett bra sätt.

Jag vill vara en sådan superförälder som förebygger och kontrollerar allt, men oftast så spelar det ingen roll hur väl förberedd jag är för ingenting fungerar (det får mig att vilja sticka fingrarna i öronen och bara skita i alltihop). Ibland kan jag acceptera det och låta det hela ha sin gång. För förr eller slutar ju utbrottet och oftast snabbare om jag inte låter mig dras med av Lilla Vännens känslostormar. I de stunderna kan jag känna empati med Lilla Vännens situation och hur lätt det är att dras med av känslorna. Egentligen är vi ju likadana.

Men när det gäller syskonbråken så måste jag däremot gå in och sätta stopp för de klingar tyvärr inte av utan blir bara värre och värre. Att de är så hårdhänta mot varandra både förfärar mig och gör mig alldeles vansinnigt arg.

Ibland blir jag arg på att mina ansträngningar inte gör någon som helst skillnad. Det är så tråkigt och tröttsamt att hela tiden behöva skälla, hota (ingen teve, ingen saga, inget lördagsgodis, upp på rummet) och verkställa hoten för att de inte ska vara helt urspårade.
Dessutom så känner jag mig fullständigt misslyckad. Det var verkligen inte så här som jag föreställde mig att det skulle vara att ha barn och definitivt inte så som jag trodde att jag skulle bete mig.
Det känns som om det bara är skrik här hemma och jag går ständigt omkring och väntar, sur och irriterad med sammanbitna käkar, på nästa sammandrabbning.

Någon gång under livets gång tycks jag ha gjort följande åsikt till en sanning för mig: en bra förälder kan få sina barn att lyda och om man inte kan det så är man en Dålig Mamma.
Men jag har börjat inse att det är en lögn. Jag är bara misslyckad när jag blir så där galet arg att jag skriker på mina barn. Och ju argare jag blir desto argare blir jag. Det är som att lägga bränsle på en eld så att den växer sig allt större. Jag kan känna mig helt maktlös i de stunderna, som ett litet barn själv och jag beter mig utan tvekan så.

Jag har lånat om Mindfulness för föräldrar av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg på biblioteket (finns att köpa här och här) som jag tyckte var väldigt bra när jag läste den för något år sedan. Nu har jag börjat bläddra i den för att försöka få en motvikt till galenskapen som allt det här drar upp inombords.
Jag försöker få kontakt med min förståndiga sida istället för att vältra mig i värdelöshetskänslor och ånger över att jag inte räcker till. Och så försöker jag andas med långa, djupa andetag så att jag lurar kroppen att varva ned. Och kanske skapa små mellanrum så att jag inte fortsätter fler varv i det här eländiga hamsterhjulet som jag skapat åt mig själv.