Fördomar

Det är underligt det här med fördomar och hur de blir Sanningen för den som har den. Fördomen blir det som är rätt och om människor runt omkring eller världen i stort inte stämmer överrens med det som fördomen dikterar så är det dem som det är fel på. För fördomen, som egentligen inte är något annat än sinnets, eller kanske rättare sagt egots, lilla fantasiskapelse har aldrig fel. Det är lättare att tro att alla andra har eller är fel än att ifrågasätta och omvärdera sitt eget tyckande.
Jag, och säkert alla andra, stöter på det här titt som tätt. Folk har en bild av hur man ska vara och så förväntar de att man ska leva upp till det. Och när man inte gör det så blir de förvånade.

Eftersom jag har en hel del tatueringar så får jag ibland det stora nöjet att ta del av att folk uttrycker förvåning över att jag är snäll. Att jag dessutom är blyg brukar bara bli för mycket för dem. Sån kan man ju bara inte vara om man är tatuerad! De tror att jag ska vara hård, kall, påstridig och jävligt elak (och det är jag, men bara mot telefonförsäljare som har oturen att ringa under dagar då jag lider av akut sömnbrist). De skulle nog må bra av att komma ut ur sin lilla fördomsbubbla och besöka verkligheten lite oftare för alla de personer som jag känner med mycket tatueringar är väldigt snälla, trevliga och omtänksamma.

Som boknörd förstår jag ofta vad andra har för relation till böcker när de använder det de tror om mig för att lufta sina fördomar. De kan till exempel tro att jag är snobbig när det gäller valet av böcker och att det inte är fint nog att läsa en vanlig pocket (då ursäktar de sig). De kanske tror att jag helst avnjuter Iliaden (har försökt att läsa den, men de där skenbensklädda akajerna höll på att driva mig till vanvett. För att inte tala om de fagergördlade möerna!) och liknande, men de har fel. Jag gillar alla bokgenrer! Andra visar tydligt att läsande, oavsett vad man läser, är suspekt och löjeväckande. Som läsare blir man världsfrånvänd, tråkig eller får en massa farliga idéer. De åsikterna låter som om de har några hundra år på nacken, men sånt poppar upp litet titt som tätt. Andra tycker att läsande är något som ska gå fort. "Hur lång tid tog det för dig att läsa den? För mig gick det på två dagar?" Kom igen, är du sju år eller? Sluta dra in mig i ditt behov av att prestera! För mig är det en upplevelse att läsa, inte ett sprinterlopp. Vissa böcker måste bara avnjutas långsamt.

För att inte tala om att vara vegan! Det finns ingen hejd på allt som kan bli beskylld för bara för att man äter grönsaker. Till exempel så kan folk på fullt allvar hävda att man dör av näringsbrist utan kött trots att jag sitter där och är hur välmående som helst.
Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga i sådana lägen för det blir ju så pinsamt. Problemet är ju inte veganismen utan att personen i fråga lever helt i sitt eget huvud utan någon kontakt med verkligheten. Och då spelar det inte så stor roll vad jag säger för fördomen har ju trots allt rätt och det jag säger kommer anpassas därefter (jag blir undantaget, men de skulle minsann aldrig kunna överleva och ha någon ork om de...).

Jag är inte ens närvarande i det lilla drama som spelas upp utan allt handlar om de antaganden den andre låter mig spegla. Det är egentligen ganska lustigt. Alternativt oerhört irriterande eller sorgligt beroende på vilket humör man är.