Saker som gör mig glad

+ Att finna lugnet med yoga.

+ Solsken på glittrande snö eller känslan av solstrålar på huden.

+ Att jobba med kroppen, anstränga sig och sedan slappna av.

+ Bra musik och konserter.

+ Mina tatueringar!

+ Människor som är sig själva och gör sin egen grej.

+ Att vara i naturen eller i stugan på landet. Färgerna, lukterna, ljuden och synintrycken. Harmoni!

+ Att plötsligt se någon vardaglig företeelse ur ett nytt perspektiv.

+ Människor som släpper det förflutna och begångna misstag och börjar på nytt. Ni är så modiga och inspirerarande!

+ Välskrivna böcker med ett flödande språk. Poesi som fångar upplevelsen eller känslan med några få välvalda ord.

+ Min fantastiskt snälla och kloka svärmor: "När andra säger vad du borde göra så lyssna och sedan gör du det som är rätt för dig".

+ Det mänskliga hjärtats gränslösa förmåga till kärlek, förlåtelse och samhörighet.

+ Att bara vara med min man. Inga krav på aktiviteter eller att saker måste vara på ett visst sätt, utan att bara vara tillsammans.

+ Goda vänner, nya som gamla, som man är på samma frekvens som.

+ Att jag, genom mitt dagliga liv och mina val, kan göra skillnad. Att jag kan vara droppen som nöter ner stenen.

+ Mina vackra, underbara barn som utmanar mig varje dag och tvingar mig att se mig själv i vitögat och utvecklas. Tack för att ni kom in i mitt liv!

Fokus på det som ger lycka

Efter att ha överlevt det värsta migränanfallet på flera år så känns allt positivt och lekande lätt. Jag är motiverad att försöka leva lite hälsosammare och framför allt på att fokusera på att vara lycklig.
Jag dricker fortfarande mina smoothies, även om jag inte skrivit om det på ett tag. Den senaste tiden har jag experimenterat med att ha i sojamjölk vilket gör dem krämiga och goda. Den bästa hittills var när jag mixade ananas, mango, banan och sojamjölk. Det var som flytande solsken. Dagens smoothie innehåller två kiwis, två selleristjälkar, en liten bit gurka, en näve bladspenat, sojamjölk och en tesked vetegräspulver. Mums!

Och igår kunde jag äntligen yoga igen! Det var så underbart! Det var äkta yogabliss både under och efter passet, trots att barnen använde mig som klätterställning under solhälsningarna. Så nu hoppas jag att jag får vara frisk så att jag kan komma i form igen och kanske till och med utveckla min yoga lite till. Jag är i desperat behov av att utveckla lite armstyrka, vilket jag inte har det minsta av, så att jag äntligen kan göra en riktig chaturanga. Efter att ha fått kläm på huvudstående (med hjälp av vägg) så drömmer jag om att någon dag kunna göra andra inverterade asanas, som armbågsbalans och handstående. Men samtidigt är det roligt att ha något att sträva och utvecklas mot.

Hittade några artiklar som handlar om forskning kring vegetarianism och köttätande. Intressant är att de funnit att barn som har högre IQ än sina kamrater oftare blir veggisar som äldre. Lite coolt!
Denna artikeln handlar om hur den stadigt ökande konsumtionen av kött leder till att fler insjuknar i cancer.
Och här är en länk till en artikel i SvD om ny forskning som visar att de nitrater som tillsätts köttprodukter kan orsaka cancer.
I den här artikeln avhandlas den senaste trenddieten från USA - veganism. Man får väl hoppas att de som blir veganer för att gå ner i vikt även öppnar sina ögon för djurrättsfrågan.

Avslutar med en recension av boken Evermore av Alyson Noël (finns att köpa här och här). Det är den första boken av sex i serien om The Immortals och den var riktigt bra, framför allt för att handlingen var oförutsägbar och inte följde någon standardmall.

Den handlar om Ever som förlorade hela sin familj i en bilolycka och som efter att ha överlevt kraschen vaknar med förmågan att läsa tankar och se auror. Förutom sin överväldigande sorg så plågas hon av alla de tankar och känslor som hon blir bombarderad med från alla människor. Den enda ljuspunkten är besöken från hennes nu döda lillasyster Riley.
Men sedan träffar hon Damen, den ende som hon sett som saknar en aura, och varje gång han rör vid henne tystnar världen runt henne. Mot sin vilja börjar hon bli kär i honom, men vem och framför allt vad är han egentligen?

First Aid Kit

Jag har hittat en ny favoritgrupp: First Aid Kit. Se dem här när de hyllar Patti Smith när hon fick Polarpriset 2011.

Det är vägen som är mödan värd

Jag hittade två helt underbara videor från föreläsningar med den alltid lika inspirerande Pema Chödrön och jag känner att jag bara måste dela dessa med er. Det är något med Pema Chödrön som inger en sådan oerhörd respekt hos mig. Jag tycker att hon är toppen!





Och om man vill ha lite mer handfasta råd från denna dam så kan jag rekommendera den här filmsnutten.

Jag hittade ett långt citat från hennes bok Comfortable With Uncertainty (finns att köpa här och här) som jag tyckte var så bra:

"What does it take to use the life we already have in order to make us wiser rather than more stuck? What is the source of wisdom at a personal, individual level?

The answer to these questions seems to have to do with bringing everything that we encounter to the path. Everything naturally had a ground, path, and fruition. This is like saying that everything has a beginning, middle, and end. But it is also said that the path itself is both the ground and the fruition. The path is the goal.

This path has one very distinct characteristic: it is not prefabricated. It doesn't already exist. The path that we're talking about is the moment-by-moment evolution of our experience, the moment-by-moment evolution of the world of phenomena, the moment-by-moment evolution of our thoughts and emotions. The path is uncharted. It comes into existence moment-by-moment and at the same time drops away behind us.

When we realize that the path is the goal, there's a sense of workability. Everything that occurs in our confused mind we can regard as the path. Everything is workable."

Det hela påminner om den känsla som Karin Boye beskrev i sin dikt I rörelse (och som känns som en viktig motvikt till vår tids fixering vid resultat och perfektion):

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Speciesism

Det är tydligen så att 30% av alla svenskar har ett husdjur. Det betyder att alla dessa människor har en personlig relation till ett djur. En relation som innebär att man ser och lär känna ett djurs unika personlighet och hur den uttrycker sig. Man har kanske en hund som överlycklig möter en vid dörren när man kommer hem eller en katt som trivs som allra bäst när han får ligga i ens knä och bli klappad. Deras vanor, infall och temperament tar sig en mängd uttryck. Dessa små som behöver vår omsorg och som vi älskar är en del av våra familjer.

När man en gång har upplevt detta och speciellt när man dagligen får nya erfarenheter av det slaget så borde man till slut dra slutsatsen att alla djur är skapta så. Det är inte bara katter och hundar, utan alla. De har alla personligheter och de har alla förmågan att känna. Men så ser vi inte på djur i vårt samhälle.

Vi har två skilda sätt att se på djur och förhålla oss till dem; ett för våra husdjur och ett för de djur som vi kan få mat och päls från eller som vi kan göra tester på. Det handlar om att utnyttja de som är svagare, de som inte har förmåga att säga ifrån eller värja sig.
Och hela synsättet är precis som rasism; att rangordna individer utifrån det yttre, att särskilja för att kunna härska och framför allt för att legitimera det här agerandet på olika sätt. När det handlar om djur kallas det speciecism. Och precis som när det gäller människor så är det orättvist och grymt och går inte att rättfärdiga.

Detta sättet att tänka är så väl innött i vårt samhälle att vi inte längre klarar av att se det för vad det är, än mindre ifrågasätta det. Men det går inte att komma ifrån att vi alla, var och en av oss, gör ett aktivt val hur vi väljer att se på djur och att det påverkar vårt beteende mot dem. Om vi väljer annorlunda så besparas djuren från lidande ("The less we buy, the less they die").

En kort film om Kina som är världens största exportör av päls och som även flår djuren levande (även katter och hundar).


Så det man måste fråga sig själv är väl varför tanken på en plågad och dödad katt får det att knyta sig i magen på en, men inte en gris eller en ko? Vari ligger skillnaden?

Pandora

Pandora är skriven av Anne Rice och är en av två böcker i New Tales of the Vampires-serien.
Pandora är en vampyr som existerat i över 2 000 år och i den här boken berättar hon med egna ord om sitt liv, både som människa och som bloddrickare.
Detta är en lättläst och spännande bok, men jag är ändå lite besviken. Jag hade väntat mig mer handling och framför allt fler händelser när historien sträcker sig över en så pass lång tidsperiod. Det kändes som om Rice gjorde det lätt för sig genom att skriva en spännande början och sedan låta allt falla ner i ett svart hål där ingenting hände. Men bokens styrka ligger, som alltid, i Rice berättarstil och förmåga att göra både miljöer och stämningar levande och förståeliga.

Finns att köpa här och här.

Och här är några roliga videor där man som yogini och vegan kan känna igen sig och skratta åt sig själv.

Att sluta tröst- eller hetsäta

Jag satt och försökte skriva en lista över det som fungerar för mig när jag försöker komma ur ett hets- eller tröstätningsskov. Det blev ganska många punkter eftersom jag trots allt har haft de här problemen i ett antal år (>tjugo!!). Vissa perioder mår man bättre och andra mår man sämre, men det tycks vara svårt att bli helt fri ifrån det här eländet när det väl blivit en del av ens tankar och beteenden.

För de som har en frisk relation till mat så kan det vara svårt att förstå varför man drivs till att hets- eller tröstäta. Det är svårt att förklara, men det är ett oerhört sug efter att äta. Det känns ofta som att ätandet och maten är det enda som är viktigt i ens liv. Det är det enda man har och utan det står man skyddslös och ensam. Man vet helt enkelt inte hur man ska hantera sina känslor om man inte får äta. Ibland kan det vara en belöning eller tröst att äta, ibland gör man det för att skada sig själv, men för det mesta är det en mix av alltihop. Suget efter att äta har en tendens att ligga dolt och sedan poppa upp helt oväntat. Det innebär att man måste granska motiven till det man gör så att inte suget manipulerar ens handlingar.

Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter här med förhoppningen att det kanske hjälper någon annan.

+ För matdagbok och skriv ner allt som du äter och vid vilka tidpunkter. Då kan du se vilka dina vanor är. Kanske äter du alldeles för lite på dagarna vilket gör dig så hungrig att du hetsäter när det blir kväll. Du kan även skriva ner hur du mått under dagen.

+ Tvinga dig att äta regelbundet och ordentligt. Ofta vill man kompensera sitt tidigare ätande genom att äta mindre, men det brukar leda raka vägen tillbaka till ruta ett. Så se till att du inte är hungrig.

+ Ät medvetet vid varje måltid. Njut av varje tugga och känn alla smaker.

+ Se till att du dricker vatten regelbundet, speciellt om du vet med dig att du brukar "glömma" det (ännu ett sätt att plåga sig själv).

+ Undvik mat som kan utlösa en attack av hets- eller tröstätning. Öppna inte en stor förpackning av något som du har svårt att motstå. Risken är stor att man inte kan sluta äta utan trycker i sig alltihop. Av samma anledning kan det vara nödvändigt att begränsa inköpen under en period.

+ Ät inte ensam eller framför teven om det kan trigga igång en attack.

+ Analysera suget att äta. Vilken känsla döljer sig bakom? Vill du bedöva dig? Vill du straffa dig? Vill du trösta dig? Var nyfiken på dina tankar och känslor. Iaktta dem utan att värdera och släpp sedan taget om dem. Känn hur de klingar av.

+ Påminn dig själv om hur du brukar må efteråt, psykiskt och fysiskt.

+ Gör något som gör dig glad.

+ Isolera dig inte utan var med vänner.

+ Förminska inte dina problem utan försök vara ärlig mot dig själv (och mot andra).

+ Träna lagom, eller kanske inte alls. Yoga är perfekt, 10 minuter räcker för att man ska få kontakt med sin kärna. Eller ta en kort promenad (ta inte med plånboken så att du inte luras in i en affär). Du gör det för att få en serotoninkick och må bättre, inte för att "bränna".

Om det blir för jobbigt: Sitt på händerna (bokstavligen), ta djupa andetag, borsta tänderna och skölj med flour (den rena känslan i munnen kan göra dig mindre benägen att vilja äta), rulla in dig i en varm filt (en vetevärmare kan vara skönt), gör avslappningsövningar, se på en film som gör dig glad (gör något samtidigt så att du inte luras att äta. Strykning är perfekt: astråkigt, men efteråt är man glad över att man tog itu med det istället för att äta), lyssna på bra musik, skriv ner dina känslor eller prata med en vän.

Om du upptäcker att du helt plötsligt står framför kylskåpet, framför chipshyllan i affären (efter att du har lurat i dig själv att det är absolut nödvändigt att gå till affären just nu för att köpa gurka eller något annat som är fullständigt oumbärligt) eller att du är mitt inne i en hetsätningsattack:
ta ett djupt andetag och försök skapa ett mellanrum mellan känslan av att du måste äta och dina tankar. Fråga dig själv om detta verkligen är vad du vill. Om du verkligen vill fortsätta den här karusellen ett varv till eller om du är redo att hoppa av nu. Hur vill du leva? Vill du leva för att äta eller äta för att leva?



Och om du misslyckas i dina försök så var snäll mot dig själv. Du gör så gott du kan! Försök att inte kompensera ditt hetsätande på olika sätt (kräkas, svälta dig, träna överdrivet eller skada dig själv på andra sätt). Lär av det som hänt och försök igen!
Och om du behöver stöd så sök hjälp!

Equinox

Det här är reklamfilmen "The Contortionist" av fitnesskedjan Equinox i USA som har skapat debatt både i och utanför yogakretsar. En del tycker att den är vacker och häftig. Att den visar en stark, självständig yogini som gör sin morgonyoga medan andra tycker att den är sexistisk och ifrågasätter varför Briohny Smyth är så lättklädd. Själv tycker jag att den är inspirerande. Hon är otroligt duktig. Den visar ju inte ett passivt objekt som finns där för andra att titta på, utan hon är sin egen och gör sin egen grej.

Jag läste en intervju med Brionhy där hon gav sin syn på saken och även berättar om hur yogan blev hennes väg ur de ätstörningar som dominerade hennes liv i tio års tid:

"I can only hope that this video has inspired people to find their ‘Yoga,’ any sort of practice that gives one the space to connect with their breath, body and mind. This world can be a tough one sometimes and people aren’t always going to love what you do or who you are. But, I believe that if you surround yourself with loved ones and do the things that you believe in without harming others, you will rise above the noise."

Slutstation rättspsyk

Den här boken är skriven av Sofia Åkerman, sjuksköterska och juridikstudent, och Thérèse Eriksson, beteendevetare med fil.kand i psykologi. De har båda personliga erfarenheter av självskadebeteende.

Boken handlar om den lilla grupp av unga kvinnor som har ett sådant svårt självskadebeteende att den psykiatriska slutenvården inte klarar av att hindra dem från att skada sig och än mindre att hjälpa dem att må bättre. Istället har dessa sköra, otrygga personer tvingats till vård inom rättspsykiatrin trots att de inte är dömda för något brott. De har vårdats med tungt kriminella med grava psykiska sjukdomar i fängelseliknande miljöer och det har förekommit att kvinnorna både har blivit sexuellt trakasserade och misshandlade av medpatienter som ofta varit medelålders män.

Den behandling som de har fått har baserats på bestraffning och att man ska visa ett aktivt ointresse. Om de har skadat sig själva så har de blivit isolerade under långa perioder, lagda i bälten ensamma samt fått bära läderhandskar som låsts runt handlederna eller hjälmar med visir. Detta är tvångsåtgärder som är olagliga och som klassas som tortyr enligt internationella organisationer som är expert på detta. Dessutom så har Socialstyrelsen vetat om det, men valt att se genom fingrarna med det vilket innebär att dessa tjejer varit helt rättslösa.
Jag tänker också på att det i Hälso- och Sjukvårdslagen står att all vård ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, men jag ställer mig mycket frågande till om de här metoderna uppfyller det kravet.

Resultatet av detta blev ofta att självskadorna minskade, men inte för att tjejerna mådde bättre. Ofta blev de bara bättre på att dölja självskadorna då de insåg att de måste verka bättre om de någonsin ville komma ut. Många av dem vågar inte söka hjälp nu när de mår dåligt för de är rädda att låsas in på rättspsyk igen.

Detta var en otroligt bra bok som jag verkligen sträckläste och som väckte många tankar, kanske främst för att jag i mitt jobb träffat unga kvinnor med den här sortens problem. Jag har uppfattat dem som varma och empatiska tjejer som har haft det svårt i livet. De har haft det trassligt när de var små och inte fått den kärlek och det stöd som de har behövt. De har inte blivit sedda och bekräftade då och nu tar sig detta skriande behov desperata uttryck. Det känns fel att straffa eller att vara likgiltig inför både deras självskador och inre tumult när det tycks vara just det beteendet som ligger till grunden för deras problem.
Borde inte lösningen vara att få hjälp att hantera och kanalisera ångesten på ett konstruktivt sätt istället för att lära sig att trycka undan det som gör ont och låtsas vara glada? Det är ju trots allt det som de gjort hela livet, vilket har lett till de här problemen.

Finns att köpa här och här.

Om nedstämdhet och att sprida glädje

Jag har känt mig nedstämd den senaste tiden. Jag brukar alltid bli lite deppig dagarna innan jag ska ha mens eftersom jag har det som kallas premenstruell dysfori (mer info finns på wikipedia och i denna artikel från Läkartidningen), men nu har det varit tyngre än vanligt och det har inte velat vända. Det kanske beror på årstiden eller att vi varit förkylda non-stop den här vintern. Jag vet inte.

Jag har varit trött, dämpad och gråtmild. Varje sak som måste göras känns jättejobbig och ibland helt omöjlig. Det är som att vandra i ett moln av dimma som man inte riktigt kan tränga igenom. Och dessutom har jag haft en massa jobbiga tankar och hetsätit nästan varje kväll (visst är det underligt att det kan vara så svårt att orka göra det som man vet att man mår bra av, medan det som sänker en ytterligare går lekande lätt att utföra och till och med känns som en nödvändighet).

Det som har lyft mig lite, förutom stöd och kärlek från vänner och familj, är enkla mindfulnessövningar. Jag har andats medvetet, slappnat av och försökt vara i nuet. Det har varit ett sätt att försöka släppa alla tankar och känslor och minska deras dominans över mig. Jag har tänkt att det snart kommer bli bättre och försökt ge mig själv lite hopp trots att de deppiga tankarna hela tiden vill skrämma upp mig genom att antyda att jag kommer falla sönder helt den här gången. Jag har tänkt att jag ska försöka fördjupa mig lite i vilka yogaövningar som kan vara ett gott stöd när man är deppig, men än så länge har jag inte orkat.

Sedan upptäckte jag att när det känts som jobbigast så har jag kunnat finna glädje och lindring i att vara snäll mot andra. Några vänliga ord, en klapp på axeln eller att göra någon en tjänst har faktiskt varit något som inte känts så jobbigt och motigt utan som skänkt värme även till mig. Jag har tänkt att om jag kan sprida lite vänlighet och empati så har jag i alla fall gjort något bra.

Vegan på resande fot

Nu är jag hemma igen hos mina älsklingar och tänkte sammanfatta mina två dagar i Stockholm utifrån veganperspektivet. Går det att resa som vegan i Sverige? Finns det mat att köpa på restauranger och caféer eller är man tvungen att svälta eller leta reda på speciella uteställen?

Jag hade tagit kontakt med Clarion Collection Hotell Tapto som jag skulle bo på innan och frågat om det fanns mjölk- och köttfria alternativ. På kvällen fanns en salladsbuffé med bönor, grönsaker och nötter samt ugnsbakade rotsaker. De hade även köpt in sojayoghurt och tartex till mig på frukosten. Ett extra plus var att mycket av maten som de serverade var ekologisk. I övrigt så var det ett jättefint hotell med trevlig personal.

Att äta lunch på stan var inte heller något problem. Ena dagen åt vi i matsalen på Sophiahemmet och då tog jag den vegetariska måltiden och bytte ut den mjölkbaserade såsen mot en tomatsås som fanns.
Nästa dag åt vi italiensk vedugnsbakad pizza och då tog jag en vegopizza utan ost. Den var kanske lite torr precis i kanten, men i övrigt gjorde tomatsåsen att den var saftig och god.

Att fika och äta mellanmål var lite problematiskt om man ville ha något mer matigt än frukt. De flesta kakor och smörgåsar innehöll mjölkprodukter, men några ställen hade delicatobollar som ju är veganska. Jag löste det hela genom att ta med smörgåsar hemifrån att äta på tåget upp till Stockholm och till hemresan tog jag med två mackor från hotellet.
Ett plus i kanten var att man kunde få sojamjölk överallt där jag fikade så jag frångick mitt tedrickande till förmån för sojalattes. Om man ville ha te så var det oftast Lipton som fanns, men det verkar ju som om de inte testar sitt te på djur längre (enligt PETA).

Så jag har inte behövt gå hungrig och maten har varit både vällagad och god. Det kanske kräver lite planering och viss framförhållning (ett mail och några medtagna smörgåsar), men det känns inte som någon enorm uppoffring utan som något som är hanterbart för vem som helst.

Stockholmsbesök

Sitter i hotellsängen och känner mig ganska slut efter en lång dag fylld av tågresa, examination i skolan och en långpromenad genom Stockholm. Tyvärr är jag nog på väg att bli förkyld igen...

Jag har hunnit med att shoppa loss både på Good Store (tack till klasskamraterna som följde med och hjälpte mig att hitta) och Lush. Så nu ligger jag här och doftar som en karamell och avsmakar vegansk rismjölkschoklad med apelsin. Den är riktigt god.

Men något som både gör mig förvånad och upprörd är att var och varannan människa här går klädd i päls eller har kläder med pälsdetaljer på sig. Jag trodde i min enfald att det bara var den äldre generationen som klängde fast vid sådana föråldrade statussymboler och att yngre var så pass upplysta om vad päls innebär så att en sådan modenyck inte skulle kunna få fäste. Men det är uppenbarligen inte så och det gör mig lite ledsen. Det känns så onödigt.

Världens bästa medicin!

Igår provade jag något nytt: först tog jag en joggingtur och sedan gjorde jag yoga. Vanligtvis brukar jag styrketräna efter jag har sprungit, men det var jag inte alls sugen på. Så jag gjorde del två i yogautmaningen.

Det var en sekvens med tio stående positioner ledda av den duktige Jason Crandell. Han kan verkligen förklara teknik så att man känner precis hur man ska böja och sträcka, vilka muskler man ska spänna respektive slappna av i. Perfekt när man inte har någon yogalärare till hands som kan vägleda en.
Efteråt stretchade jag benen lite extra med olika yogapositioner. Och idag känns det helt ok.

Egentligen känns det nog lite bättre än ok. Träning är verkligen ett helt fantastiskt sätt att bli på bättre humör och komma i balans. Jag har lagt märke till att det räcker med 10-15 minuters yoga eller jogging för att man ska gå från orolig och nedstämd till glad och avslappnad. Träning är helt enkelt världens bästa medicin! Vanliga biverkningar: god hälsa, fin figur och allvarligt beroendeframkallande.

Ett litet vegantips: Vegansk färdigmat finns inte i överflöd precis, men jag hittade Thai-cube - Red curry vegetables with jasmine rice i frysdisken i min affär. Det var kryddstarkt och jättegott!

Namaste!

Yoga och linsbolognese

Mina ätstörningar har gjort sig påminda igen den senaste tiden och jag har halkat in i mitt gamla tröstätningsbeteende. Det har bara varit för mycket med trotsiga barn som bråkar med varandra, ständiga förkylningar, skolarbete och jobb. Och att äta är mitt sätt att försöka hantera det som händer och stå ut med mina känslor.
Jag vet, det är vare sig logiskt eller konstruktivt, men när jag mår dåligt så känner jag ett oerhört sug efter att äta. Jag försöker vara mindful, andas och stå ut med obehaget, men det är svårt. Och nu börjar jag gå upp i vikt, vilket ger mig panikkänslor och en rädsla för att det ska gp åt överdrift åt andra hållet istället.
Men en sak som är positiv trots allt är att det inte har blivit sämre av att jag blev vegan igen. Det har faktiskt hållt sig ganska lugnt de senaste månaderna....

Igår gjorde jag första passet i Yoga Journals 21-dagarsutmaning. Det var ett kort pass, en morgonsekvens, på ungefär 15 minuter som var en helt perfekt mjukstart för mig som inte kunnat träna ordentligt på hela hösten. Efter yogapasset lyssnade jag på meditationsljudspåret om att fästa uppmärksamheten vid andningen. Efteråt kände jag mig avslappnad och så gott som ny. Det ska bli spännande att se vad kvällens pass erbjuder.

Vill avsluta med ett recept på linsbolognese som kan varieras i oändlighet och som var mycket uppskattat av mina barn:

Koka spaghetti. Koka 3 dl röda linser med en buljongtärning i 10 minuter och häll sedan av vattnet. Riv en purjolök, 3 morötter och en selleristjälk grovt och bryn (ha i en pressad vitlöksklyfta om ni gillar det). Blanda i linserna och en finhackad röd paprika. Häll i en burk krossade tomater, 1tsk basilika, 1tsk salt, 2 msk chili- eller tacosås samt svartpeppar efter smak. Låt koka ihop några minuter. Gott med ketchup till.

Namaste!

Kindness is your beauty

Yogi Tea är inte bara gott, med varje påse följer en liten dos visdom (för att inte tala om hur läckert förpackningen är formgiven - EAN-koden i form av en mediterande silhuett är oslagbar).

Idag stod det Kindness is your beauty på min tepåseetikett och det väckte många tankar inom mig, men kanske främst en känsla av tillfredsställelse och frid. För det är så sant!

Vårt samhälle är fixerat av skönhet och vi uppmanas att lägga tid, pengar och kraft på att uppnå ett vackert yttre. Vi får lära oss, även om det sällan sägs rent ut, att ytan reflekterar det inre. Dessutom bedömer vi omedvetet varandras värde utifrån utseendet (eftersom det är något som vi skäms över så talar vi inte gärna om den saken).

Men det finns andra värden. Vänlighet, empati, medmänsklighet och omsorg. Och det är min övertygelse att när man utstrålar detta så är man vacker oavsett vad man väger, vilka kläder man bär eller hur ens hy ser ut.

Namaste!

Djurvänligt

Igår var jag ute på stan och letade efter en icke-djurtestad ansiktscréme utan animaliska ingredienser. Det visade sig vara ett omöjligt projekt i min lilla stad.
Jag pratade lite med den trevliga expediten i parfymeriet om djurtester på kosmetika. Hon trodde att det inte var så vanligt längre och jag insåg att det förmodligen är vad gemene man tror. De flesta tycker ju inte att det är ok att testa kosmetika på djur och antar väl att företagen lyssnat på sina konsumenters åsikter. Tyvärr är så inte fallet.

På bilden visas ett litet urval av stora, välkända märken som all testar sina produkter på djur.
En del testar inte slutprodukten, men testar enskilda beståndsdelar. Andra köper in testresultat från andra företag.

I reklam kring kosmetika och hygienprodukter lockar man ofta oss kunder med en "ny formula". Dessa nya revolutionerande ingredienser kan ses som ett medel i den eviga jakten på nya kunder och ökade intäkter. En jakt som drabbar djuren som måste testa om produkterna är säkra (detta trots att det finns bra alternativ till djurtester).

Titta här för att se vilka företag som inte djurtestar. Kan tipsa om Djurens Rätts gratis-app Djurvänligt som listar pälsfria butiker, icke-djurtestade produkter, E-nummer och vegoprodukter. Ett stort plus är att den uppdateras regelbundet!
Så shoppingen får vänta tills nästa vecka då det är dags att åka till Stockholm och skolan igen. Då ska jag köpa lite smått och gott på Lush (finns inte med på listan, men de djurtestar inte och har dessutom ett stort antal produkter som är veganvänliga).

Har lite annan veganifo att delge till den som är intresserad: har varit i kontakt med Actavis som marknadsför floursköljningen Flux. Glycerinet i Flux är inte animaliskt och producenten utför inga djurtester. Goda nyheter för den som inte vill skölja munnen med underhudsfett från en gris eller ko.

Kan även tipsa om ett veganskt tatueringsbläck som min tatuerare letade upp. Eternal Ink finns att köpa i tatueringsaffärer i Sverige. Ett annat veganskt tatueringsbläck är Stable, men det vet jag inte om man kan köpa i Sverige eller om det måste importeras.
Det lustiga var att Vecmeister redan använde Eternal Ink ibland så han behövde bara komplettera med några flaskor. Så nu blir resten av mina tatueringar djurvänliga!

I ljuset av din skugga

Detta är den fjärde boken av Melissa Marr som handlar om de olika alvhoven. I den här boken är det halvdödliga Ani som är huvudperson tillsammans med alven Devlin, Höghovets bödel.

De första femtio sidorna av boken kändes jobbiga och ett tag övervägde jag att sluta läsa den. Orsaken till det var att man kastades rakt in i handlingen och alla intriger. Trots att det inte var länge sedan jag läste de andra böckerna så kom jag inte ihåg alla förvecklingar. En liten resume i början hade inte varit helt fel.

Men sedan kom jag in i den och handlingen tog fart. Boken blev väldigt spännande och utvecklade sig i riktningar som jag aldrig kunnat förutse. Det bästa var ändå att slutet öppnar upp för en riktigt maffig uppföljare!

Vegansk kebabpizza!

Att vara vegan betyder definitivt inte att man bara lever på sallad (även om många tycks tro det). När man lär sig vad man kan ersätta det animaliska med så finns det inga hinder för att äta gott! Här kommer receptet på vegansk kebabpizza. Det blir en plåt och går utmärkt att frysa in.

Deg:
8 dl vetemjöl
1 tsk salt
4 tsk bakpulver (uteslut för att få en plattare pizzabotten)
4 msk olja
3 dl vatten

Tomatsås:
1 burk passerade tomater
5 hackade tomater
1 hackad röd lök
1 msk tomatpure
Färsk eller fryst basilika
Salt, vitpeppar

Fyllning:
1 påse veggies sojastrimlor
6-8 färska, skivade champinjoner

Kebabsås:
2 dl havregrädde
1 pressad vitlöksklyfta
3 krm salt
1 tsk kebabkrydda (finns på ÖoB)

Koka ihop tomatsåsen tills den är lite mindre lös. Smaka av med kryddorna.
Blanda ingredienserna till degen, smörj en plåt med olja och kavla ut degen (degen brukar bli lite kladdig så det kan krävas lite extra mjöl vid utbakningen).
Förväll sojastrimlorna enligt paketet. Häll av vattnet och krydda med kebabkrydda efter smak. Bryn strimlorna försiktigt.
Lägg strimlor och champinjoner på pizzabotten och häll över tomatsåsen. Grädda i mitten av 225°C varm ugn i 15 minuter. Ringla över kebabsåsen och toppa med lite gurka, tomater och isbergssallad.

Enjoy!

Pojken i randig pyjamas

Jag såg en så bra film igår som jag vill berätta om och rekommendera.
Den är baserad på en roman av John Boyne och har inte verklighetsbakgrund. Men det bör nämnas att barn vistades i lägren och att över en miljon av de som dog i Förintelsen var barn.

Den handlar om 8-årige Bruno som bor i Berlin och vars pappa blir kommendant för ett arbetsläger. Det enda som skiljer huset som familjen flyttar till från lägret är en liten skog. Bruno har tråkigt utan sina kompisar och eftersom han helst av allt vill bli upptäcktsresande börjar han utforska sina omgivningar. Han är nyfiken på den gård som han skymtat genom skogen där alla går klädda i randiga pyjamaser.

Där möter han Shmuel, en judisk pojke som är lika gammal som honom. Man får följa deras funderingar kring den situation som de befinner sig i och se hur deras vänskap utvecklas. Sakta men säkert öppnas Brunos ögon för det som händer omkring honom och han börjar ifrågasätta allt som han fått lära sig. Kan det vara så att hans pappa inte är en god man trots allt?

Charmigt och gripande om att växa upp, om hur barndomens oskuldsfullhet möter en brutal verklighet. Något som får förödande konsekvenser.

36 kilo kycklingar per kvadratmeter

Läste den här artikeln och slogs av hur den faktiskt beskriver riktigt dåliga förhållanden för djuren utan att med ett enda ord dra den slutsatsen. Det låter istället som en succéhistoria: varje producents dröm - den ökade efterfrågan och den allt mer stigande vinsten.
Kycklingar på löpande band från liten dunboll på 40 gram till färdig kyckling på 1 950 g på 35 dagar (inget nämns om de skador och den smärta, främst på benen, som är bieffekten av att kycklingarna växer så fort).
Märk också hur journalisten hoppar över själva slakten. Ena stunden är kycklingarna individer som inte får stressas och i nästa är de färdiga för köksbordet. Varför inte beskriva det som händer däremellan? Se här och här för några filmer om det. Den här visar danska kor som väntar på att slaktas (märk hur de backar och försöker komma undan. Filmen visar inte hur man gör för att tvinga djuren att fortsätta framåt, men förmodligen är det genom att skrämma eller slå dem).

36 kilo kycklingar per kvadratmeter är alltså standard hos kycklingproducenterna här i Sverige (vilket blir ungefär 25 kycklingar per kvadratmeter).
Vad upplever kycklingarna under sina korta liv? Är det välbefinnande eller lidande? Hur luktar det i stallarna? Hurdan är luftkvalitén? Är ljudvolymen öronbedövande? Hurdant underlag har de att gå på? Är det strö eller mest avföring? Kan de sträcka ut sina vingar och röra sig? Är de stressade och hackar på varandra? Får de över huvud taget någon möjlighet att leva ut sitt naturliga beteende?

Problemet är att folk är okunniga om hur djuren i animalieproduktionen har det. De tror på myten om den snälle bonden som tycker om sina djur och bara vill dem väl. Vad de inte tänker på är att det finns ett glapp mellan det som en producent kallar god djurhållning och vad som faktiskt är ett gott djurliv. Vi vill gärna intala oss att djuren har det bra här. Det är de där andra, de i andra länder eller det enstaka "ruttna äpplet" som missköter sina djur. Men missförhållandena är en del av och till och med en förutsättning för systemet.
Alla som man pratar med tycker att djuren ska behandlas väl och påpekar att det finns alternativ där djuren får ha bra liv. Men trots det köper de flesta inte ekologiskt (vad det innebär exakt för djuren vet jag faktiskt inte, men jag antar att det är marginella skillnader och att de ändå är kuggar i samma system. Oavsett vilket så går slakten till likadant). När man står i charkdisken så tittar man på priset (jag vet, jag gjorde det själv förut).

Man får inte glömma att för att få fram billigt kött och billiga mjölkprodukter snabbt så krävs det en industrialiserad hantering av djur. Det innebär att djuren lider. Detta är verkligheten.
Sveriges Mjölkbönder lobbar för att beteskravet (som innebär att kor, kvigor och stutar får gå ute mindre än 10% av sina liv. Beteskravet gäller ej kalvar och tjurar) ska försvinna. De är inte heller positiva till att kor får gå i lösdrift inomhus utan hävdar att för att kunna producera mjölk så måste korna stå uppbundna (läs här). Eller min personliga favorit från deras hemsida: Vi får inte bättre djurhållning än vad ekonomin tillåter (alltså, vinsten går i första hand och sedan kan vi se över djurhållningen).
LRF vill att djurskyddslagen ska vara mer flexibel: "Vi anser inte att det största ansvaret för djurhållningen ska, som i förslaget, ligga på samhället genom omfattande regelverk, anmälningsskyldighet och tuffare straff. Snarare bör det ligga på djurägarna, som vill ta hand om sina djur och som vill kunna driva sina företag framgångsrikt, säger Helena Jonsson". Läs artikeln här.
Men att ta väl hand om är, som sagt, inte detsamma som ett bra liv. Det är detsamma som en bra produktion som utmynnar i en bra produkt.

Läste häromdagen om en kvinna som haft hela frysen full av kattungar och såg hur folk förfasade sig över detta. Varför är det hemskt att vara grym mot en katt, men inte en gris? Varför är det djurplågeri att låta en hund stå uppbunden, men inte en ko?
Och om kycklingar, och andra djur, kan känna smärta och känslor, om de är individer med unika personligheter, då är väl den logiska följden av den insikten inte att de bör behandlas väl innan de dör, utan att de inte borde behöva dö över huvud taget?

Sophie Scholl

När jag var i tonåren hittade jag boken Sophie Scholls korta liv av Hermann Vinke på biblioteket och vips hade jag fått en ny hjältinna. Då boken gavs ut 1984 (och på nytt igen 1995) så hittar man den säkrast på sitt bibliotek eller på Bokbörsen. Nu när jag har sökt lite om Sophie Scholl så har jag hittat flera andra biografier om henne som verkar intressanta samt böcker som hon själv författat. Så vem var då Sophie Scholl?

Sophie föddes 1921 i Tyskland och hade en lycklig barndom. När hon var 12 år gick hon med i Bund Deutscher Mädel, BDM, som var flickornas variant av HItler Jugend. I början var hon entusiastisk, men blev efter hand allt mer kritisk. Att gå ur organisationen var dock inget alternativ då alla ungdomar var tvungna att vara medlemmar.

1937 arresterades hennes bröder och vänner för att de deltog i Die deutsche Jugendbewegung. Då nazistregimen inte godtog att några organisationer stod utanför Hitler Jugend hamnade alla andra organisationer per automatik på kollisionskurs med nazismen även om de inte var uttalat kritiska. Detta påverkade Sophie mycket.
Sophie var kristen, lutheran för att vara exakt, och trodde att varje människa hade en inre värdighet som inte fick kränkas. Detta utgjorde grunden för hennes kritik av nazismen.

Hon arbetade på en förskola ett kort tag innan hon, 1942, började studera biologi och filosofi på Münchens universitet. Jag kan inte låta bli att undra hur man lärde ut filosofi i en diktaturstat där man inte fick ifrågasätta eller ens tänka utanför det som nazistpartiet tyckte. Hennes bror Hans läste medicin på universitetet och hon lärde känna hans vänner. De var alla intresserade av konst, musik, litteratur, teologi, filosofi och friluftsliv. Den fråga som var av största vikt för dem var hur individen borde agera under diktatur.
Under sommaren 1942 gjorde hon krigstjänst i en metallfabrik och samtidigt satt hennes pappa, Robert Scholl, i fängelse för att ha fällt en Hitler-kritisk kommentar till en anställd.

I juni 1942 bildades Vita Rosen som var en icke-vålds-motståndsgrupp. Den bestod av studenter från Münchens Universitet och deras filosofiprofessor Kurt Huber. Kärnan i gruppen bestod av Hans Scholl, Sophie Scholl, Alex Schmorell, Willi Graf, Christoph Probst, Traute Lafrenz, Katharina Schueddekopf, Lieselotte (Lilo) Berndl, Jürgen Wittenstein, Marie-Luise Jahn och Falk Harnack.
Bilden visar Hans och Sophie Scholl samt Christoph Probst 1942.

Gruppen satte samman sex pamfletter (finns att läsa på engelska här) och distribuerade dem på universitetet. De skrev även slagord som "Frihet" och "Ner med Hitler" på byggnader runt om i München, inklusive universitetet.
De manade till opposition av nazistregimen och trodde på ett enat Europa där tolerans och rättvisa genomsyrade samhället. Pamfletterna orsakade sensation och Gestapo började genast söka efter upphovsmännen.

"...why do you allow these men who are in power to rob you step by step, openly and in secret, of one domain of your rights after another, until one day nothing, nothing at all will be left but a mechanised state system presided over by criminals and drunks? Is your spirit already so crushed by abuse that you forget it is your right - or rather, your moral duty - to eliminate this system?"
Från den tredje pamfletten

Den 18 februari 1943 lämnade syskonen Scholl och Christoph Probst högar av pamfletter i Universitetets tomma korridorer. Sophie kastade spontant en hög av dem från den högsta våningen så att de singlade genom luften och landade i hallen nedanför. Tyvärr iakttogs de och polisen tillkallades. Förhörsledaren antog först att Sophie var oskyldig, men efter att hennes bror erkänt så tog hon på sig fullt ansvar i ett försök att skydda de andra medlemmarna av Vita Rosen. Hon var modig och stod fast vid det hon trodde på trots intensiva förhör.

Den 22 februari åtalades de tre för brott mot staten, befanns vara skyldiga och dömdes till döden. De avrättades samma dag med giljiotinen.
Hans Scolls sista ord var "Es lebe die Freiheit" (Låt friheten leva). Det är oklart vilka Sophies sista ord var ("…your heads will fall as well", "God, you are my refuge into eternity" eller, enligt filmen från 2005, "The sun still shines").

Monument till minne av Vita Rosen framför Münchens Universitet.

2005 kom filmen Sophie Scholl - The final days som jag tyckte var fantastiskt bra.

Visdom från Gandhi

Jag raderade gårdagens inlägg då texten på bilden, som var det huvudsakliga innehållet, inte gick att läsa.

Medan jag funderade på vad jag ville skriva om idag så läste jag en väns otroligt rasistiska facebook-status och blev både arg och ledsen. För att sammanfatta inlägget och den påföljande diskussionen så jämfördes invandrare med djur som man borde skjuta ner (jag tycker att det säger en del om vår relation till djur. När vi vill vara extra nedlåtande så jämför vi personen eller folkgruppen med djur. Och när vi vill ge exempel på ett beteende som är brutalt och kallt så drar vi paralleller till jakt och slakt). Det hela förde tankarna till den retorik som 1930-talets nazister hade kring judarna.

Det gjorde mig illamående. Jag frågade mig själv hur jag borde bemöta det. Borde jag låtsas som ingenting? Borde jag säga ifrån på skarpen? Eller finns det en mellanväg? Och är det ens värt att riskera att bli påhoppad för något som troligen ändå inte kommer leda till någon förändring hos den här personen?

Men sedan kom jag att tänka på gårdagens bild vilket gav mig modet att säga ifrån. Så här kommer Gandhis top ten fundamentals for changing the world:

1. Change yourself
2. You are in control
3. Forgive & let go
4. Without action you're not going anywhere
5. Take care of this moment
6. EVERYONE IS HUMAN
7. PERSIST
8. See the good in people & help them
9. Be congruent, be authentic, be your TRUE SELF
10. Continue to grow and evolve

Namaste!

Rostatuering

Har tillbringat eftermiddagen hos Vecmeister med att få en vacker ros inristad på överarmen. Den blev oerhört bra! En rolig grej med just den här tatueringen är att rosen kom från ett foto som jag tog i somras.

Vill passa på att tacka min snälle make som tog ledigt från jobbet för att vara med barnen medan jag tatuerade mig. Imorgon har vi varit ihop i 11 år!

Till nästa sittning ska jag kolla upp vad det kostar att köpa in veganskt bläck. Men troligtvis så blir det alldeles för dyrt då det brukar krävas upp till tio olika nyanser för att få det att se realistiskt ut. Nästa arm får bli i black & grey!

Nu ska jag sjunka ner i soffan med en kopp te och se på Morden i Midsomer.

Samtal med en jägare

Idag pratade jag om jakt med en jägare. Det var inte helt fel att få ställa alla mina frågor till någon med gedigen erfarenhet och som inte kände sig hotad av att jag inte delade hans syn på det hela. Av respekt för varandras olika åsikter så tassade vi lite på tå runt varandra och tack vare det så blev det inga problem.

Så nu är jag lite kunnigare om hur det går till. Jakt 101:
Då ambitionen är att döda med första skottet så man siktar på kroppens mjukdelar, som hjärta och buk. Man skjuter i regel med blyhagel (litet ingångshål och sedan splittrar sig kulan så att utgångshålet blir större, vilket innebär stora inre skador). Det krävs så gott som alltid flera skott även om man får en bra träff då djuret naturligtvis försöker fly (vem skulle inte göra detsamma?). Dessa skott kan hamna lite varstans i djurets kropp. Sedan måste man följa efter det döende djuret och ta livet av det, vilket oftast görs med ett skott i nacken.

Det är inte ovanligt att djuret förflyttar sig långt trots stora skador. Jägaren förklarade detta med att även om hjärtat har blivit kluvet av skottet så fortsätter djuret röra sig så länge det finns syre i musklerna. Jag sa att det kanske var så att så länge medvetandet finns kvar så försöker djuret röra sig (utan att säga det rent ut så menade jag att djuret fortsätter att kämpa för sitt liv så länge han eller hon bara kan). Men nej, jägaren ville inte kalla det medvetande utan instinkt.

Djuret rör sig, enligt det synsättet, automatiskt, som en uppvridbar leksak, utan vare sig tanke eller känsla. Han eller hon rör sig som en fysisk reaktion i musklerna på syret. Eller så är det en instinkt att fortsätta röra sig. Descartes mekanistiska syn på djurvärlden lever trots allt kvar i folks medvetanden, oavsett om de någonsin hört talas om Descartes eller inte.

Med det synsättet behöver man inte blanda in aspekter som medvetande, rädsla, ångest eller smärta i det hela. Och det blir naturligtvis lättare att skjuta ett djur som inte har någon möjlighet att försvara sig om man ser henom som något väsenskilt från en själv. En köttfabrik som planlöst vandrar omkring i skogen och äter. Något (inte någon) som egentligen inte bryr sig om vad som händer med dess kropp eller liv. Som finns för vår skull, inte sin egen.

I Am An Animal

Äter fantastiskt goda mackor och dricker te innan jag startar dagens studier. På smörgåsarna ligger tofulines original creamy spread, färska spenatblad och svart tångkaviar. Allt inhandlat i den lokala ICA-affären. Underbart gott!

igår såg jag dokumentären I am an animal om Ingrid Newkirk som var med och grundade PETA (People for the Etichal Treatment of Animals). Oavsett vad man tycker om deras metoder eller djurrättsfrågan så hoppas jag att ni tar er tid att se den. Den innehåller, förutom Newkirks historia, tankeväckande argument för djurens sak tillsammans med bilder och videor från djurindustrin och laboratorier.



I både Earthlings och I am an animal ingår bilder från Kina där det förekommer att djur flås levande. Här finns de att se. Men jag vill varna för att det är oerhört jobbiga bilder. Det är utan tvekan det grymmaste som jag någonsin sett. Men se och lova er själva, och djuren, att aldrig mer stödja den här hanteringen ekonomiskt genom att köpa päls.

Jag tycker att det värsta av allt är att de stackars djuren förstår vad som ska hända. De ser och hör och känner lukten av det när det händer de andra djuren, men de kan inte fly. Vilken skräck! Vilken oerhörd ångest! De måste genomlida tortyren och hoppas på att döden kommer snabbt och befriar dem från smärtan.

För djur är maktlösa. De äger inte sin egen kropp eller rätten till liv. De är bara produktionsenheter i människans våld. Precis som slavarna var förr. Och jag vill inte ha blod på mina händer längre.

Gott nytt yogaår

Ett nytt yogaår sträcker ut sig framför mig, fyllt av möjligheter. Jag ser speciellt fram emot Yoga Journals nya 21-Day Challenge som startar den nionde januari. Jag gjorde sommarens utmaning och det var flera roliga pass med duktiga lärare. Det var en väldigt inspirerande upplevelse! Nytt för denna gång är att det finns en version för nybörjare och en för de som har mer vana så att alla ska kunna vara med. Så häng på och prova om yoga kan vara något för er!

Namaste!