Har återigen fått värk i vänster trampdyna vilket sätter stopp för min löpning. Hade samma problem för ett år sedan och då tog det tre veckor att få bukt med det. Det känns så trist när jag äntligen kommit igång. Och nu när det börjar ljust och snön försvinner så är jag så sugen på att springa.
Så idag införskaffade jag nya joggingskor efter att ha sprungit på löpband och fått mitt löpsteg filmat och analyserat. Det är verkligen en hel vetenskap det där.
Nu får jag bara vänta på att foten ska bli bra...
Dessutom var jag och klippte mig och när jag kom hem sa 4-åringen: "Du är fin i håret, mamma. Nu behöver du bara lite sånt där på läpparna så blir du som en riktig flicka."
Vart 17 snappar de upp sånt där?! Att en riktig tjej är någon med stylat hår och läppstift! Det är lite skrämmande för det är sannerligen inget som vi förmedlat hemifrån. Fast det är lite skönt att barnet trots sin ringa ålder har insett att det här med könsroller är sociala konstruktioner. Eller som Simone de Beauvoir sa:
Jag börjar, som vanligt, med en serie solhälsningar, men knappt har jag hunnit igenom den första förrän tankarna börjar fara omkring. Och det är inga snälla tankar. Det är som att bli attackerad av vassa små stenar som hittar alla ens ömmaste punkter.
Jag är för stel, för svag, för tjock. Jag brukade orka mer, nå djupare. Jag borde yoga oftare, varje dag, vara mer hängiven. Borde gå ner i vikt, äta nyttigare. Jag kommer aldrig bli så där vig, så stark som hon som jag såg på youtube. Jag kommer aldrig klara den där positionen. Bla bla bla...
Och så håller det på tills jag inte kan känna någon som helst glädje för den yoga som jag har längtat efter hela dagen att få utföra. Varenda rörelse blir tung, andningen blir ojämn och kroppen känns som en värkande klump. Faktum är att jag knappt vet vilken rörelse som jag utför eller vilken position som jag är i nu. Jag är döv och blind för det som händer och det enda som jag hör är mina tankar.
Till slut blir jag tvungen att säga till mig själv på skarpen att lägga av och se verkligheten som den är. Den senaste tiden, det senaste halvåret om jag ska vara ärlig, så har jag yogat högst sporadiskt. Hur skulle jag kunna vara i toppform då? Mina förväntningar är helt orealistiska.
Och först då, när jag släpper alla tankar på hur det borde vara, kan jag börja njuta av min efterlängtade yoga. Och istället för att känna stress och riskera att de känslorna gör så att jag pressar mig för hårt och tvingar in min kropp i något som den inte är redo för så kan jag känna min stelhet och se den för vad den är. Den är här just nu, men det kommer förändras. Nästa yogapass så kanske det känns helt annorlunda.
Så jag känner min kropp, jag är i nuet och där hittar jag plötsligt möjligheter att arbeta med stelheten och bristen på styrka. Jag hittar nya vägar.
Jag har inte skrivit så mycket om yoga den senaste tiden, kanske mest för att det inte blivit så mycket yogat för mig av olika anledningar. Men ikväll ska jag förhoppningsvis orka rulla ut min matta igen och avnjuta ett långt pass.
Fram till dess ser jag på den här häftiga videon med acroyoga och blir inspirerad. Den bra låten är Reckoner av Radiohead (finns på det utmärkta albumet In Rainbows).
Karmin eller karminsyra som även förekommer i inehållsförteckningar som E 120 är ett rött färgämne. Det kommer Cochinellöss som torkas och krossas. För att framställa 500 g av färgämnet så måste 70 000 insekter dödas. För att möta efterfrågan så krävs det att produktionen är storskalig, vilket betyder att massor av dessa djur mister livet.
Läs mer här om insekters förmåga att känna smärta och lidande.
Man kan hitta karmin i rosa och röda rouge och läppstift, godis, vissa ostar, frukostflingor med fruktsmak, sylt, marmelad, gelé, korv, alkohol, film och garnfärg.
Det kan orsaka allergiska reaktioner.
Som vegan äter jag inget som innehåller karmin, men intressant är att många köttätare reagerar med äckel när de hör talas om att det finns krossade löss i deras mat. Än mer intressant blir de när de blir förvånade över att produktionen verkligen är en hel industri. En del tycks leva i tron att animaliska produkter hittas under en buske i skogen, inte att djuren är fast i industrier där de tillåts existera enbart för att ge oss det vi vill ha. Det är djurens verklighet oavsett om de är sällskapsdjur, lantbruksdjur eller lever instängda på pälsfarmar eller laboratorium.
Ladda ner appen Djurvänligt vars E-nummerlista kan vara av intresse oavsett om du är vego eller inte. Själv upptäckte jag att den sorts chokladpudding som jag brukade vispa ihop till min familj innehöll E-nummer som hade samband med cancer. Så den byttes raskt ut mot en annan sort.
Här hittar ni smink som inte innehåller karmin, eller andra animaliska produkter.
Nu börjar det kännas att våren är på gång. Äntligen blir det ljusare! Och snön och isen är nästan helt borta.
Efter att ha haft ont i knät i en vecka och mest haltat omkring så har det blivit bättre. Igår tog jag en joggingtur ut på landet i solsken och blåst vilket var jätteskönt. Dessutom hittade jag snödroppar i rabatten. :-)
Dessutom läste jag ut Nemi 06 som var lika befriande egensinnig och rolig som i de tidigare albumen (hittade den på bokrean för en billig penning och kan köpas här och här). Jag bara älskar henne!
Japp, det stämmer. Kött är jättegott. Och fisk och ost och mjölk och grädde och honung. Och läder är snyggt och pälsar är varma och mjuka.
Men det är inte det som det handlar om när det gäller att sluta med ovan nämnda saker. Veganer och vegetarianer har i de allra flesta fall varit köttätare och njutit av varenda tugga. Man slutade oftast inte för att man inte tyckte om smaken utan för att man kommit till insikt om att den egna njutningen inte är ett hållbart argument med tanke på det lidande som det medför.
Man kan jämföra det med andra saker som ger njutning, men som skadar den som det drabbar, som till exempel våldtäkt. Ska man få fortsätta med det om man njuter av det? Eller om man njuter av att slå och plåga andra ska man få göra det?
Det är min uppfattning att det viktigaste är att skydda de som far illa, inte att hävda förövarens rätt att få uppleva njutning. Och när man ser på njutningsargumentet ur det perspektivet så framstår det som löjligt.
Ett annat exempel är girighet. Om en persons längtan efter att få mer pengar eller andra materiella fördelar står i konflikt med en eller fleras välbefinnande så måste deras intressen skyddas, inte den giriges rättighet att få det som den vill ha. När det gäller människor så känns det så självklart. Men varför inte när det gäller djur?
Djur är många gånger rätts- och skyddslösa. De ses inte som individer utan som siffror i statistiken. Deras kroppar är inte deras egna utan produktionsenheter (ur ett historiskt perspektiv så kan man jämföra djurens situation med svarta, kvinnor och barn). Det är ingen som vill behöva konfronteras med deras lidande och eftersom de inte har förmåga att organisera sig och hävda sin egen rätt så syns inte de inte. De förblir ansiktslösa och ohörda.
Det åligger var och en av oss att ta ansvar för hur våra levnadsvanor påverkar dem och ifrågasätta vårt beteende och vår inre dialog.
De flesta av oss tycker om djur och anser oss vara djurvänner. Många av oss delar vår vardag och våra liv med ett eller flera djur. Vi skulle aldrig plåga ett djur och statistik visar att 85% av oss skulle inte kunna tänka oss att döda ett djur med en kniv. När vi ser bilder på eller läser om djurs lidande så blir vi ledsna och mår dåligt. Men trots det så äter vi kött och ser inget motsägelsefullt i det. Frågan är varför.
Forskning har visat att köttätare känner ofta skuld för sitt val av föda och det som det innebär för djuren även om många är omedvetna om att de känner så. För att hantera den inre konflikt, den inkonsekvens som det blir mellan känslor och handling, som uppstår måste man tränga undan den med hjälp av olika psykologiska strategier.
Några av dessa strategier är:
+ bagatellisera
+ hävda att människan är unik (moral disengagement, alltså att en etisk fråga inte gäller i en viss situation)
+ relatera sin åsikt till en ideologi (automatiskt tänkande som köttätande är normalt, naturligt, nödvändigt, har alltid varit så. Även känt som carnism)
+ odla en så kallad moralisk blind fläck (att förtränga och undvika/ignorera det som man inte vill konfrontera)
+ rättfärdiga sig
+´distansera sig från vad kött är
+ dela in de djur som man äter och de som man har som sällskap i två kategorier (dichotomization, precis som att dela in svarta och vita människor i två grupper och förse dem med vissa särdrag)
Det finns studier som visar att för att kunna rationalisera vårt beteende så väljer vi att inte tro på att djur har känslor eller intellekt (läs mer här). Vi väljer att tolka djurs beteende på ett sätt så att det går hand i hand med det som vi vill se, det vill säga selektiv perception. Ett exempel på det är filmen nedanför. Jag ser en kråka som är intelligent och som leker (det vill säga upplever glädje och njutning), medan andra ser en dum fågel som försöker picka loss mat på ett lock och halkar ner från taket hela tiden. Det handlar alltså inte så mycket om djuren som det handlar om oss själva och hur vi tänker (fast i grunden av det senare synsättet så ligger en okunskap och en rad fördomar om djur, i det här fallet en kråka).
De flesta är överens om att både djur och människor kan känna, så kallade primära känslor, som glädje, rädsla, ilska, avsky, överraskning och sorg. De beteenden som följer är inte reflexer utan baseras på känslor. När det gäller de sekundära känslorna, det som kan kallas känslorna som vi har om våra känslor (som skuld, sympati, skam, genans, stolthet, avund, svartsjuka, tacksamhet, förakt, beundran och indignation), så förutsätter de en förmåga att vara självmedveten och reflektera över sig själv och andra. Köttätare tenderar att anse att sekundära känslor är något som är unikt för människor och för sällskapsdjur(!). De anser också att denna skillnaden har stor moralisk betydelse när det gäller hur djur ska behandlas och vilka djur som man kan äta (enligt Bilewicz et al, 2010). Läs mer här och här om djurs känsloliv.
De faktorer som gör att folk fortsätter äta kött (eller återgår till att äta det) är:
+ hälsoskäl (man tror att man inte klarar sig utan kött)
+ brist på kunskap eller tillgång till felaktig kunskap (t ex propaganda från köttorganisationer)
+ smak
+ vanor
+ ekonomiska faktorer (tror att vegomat är dyrt)
+ lättja
+ grupptryck
+ social status (många äter kött på grund av de sociala aspekterna även om de naturligtvis aldrig skulle erkänna detta, ens för sig själva).
Köttätande hör också samman med traditionellt konservativa värderingar, ojämlikhet och hierarkier.
Det finns även genusfaktorer som påverkar, som till exempel att en riktig man äter kött och inte kan leva på "kaninmat".
Man har också noterat att när folk känner sig kritiserade för sina vanor, även när det gäller köttätande, så ökar beteendet ofta istället för att avta. Man äter helt enkelt mer kött för att hävda sig själv då ingen tycker om att ha fel.
Läs Dr. Melanie Joys intressanta tankar om begreppet carnism här.
Ibland så kan det kännas meningslöst att engagera sig. Man kan tappa orken att leva utifrån sina övertygelser och börja ifrågasätta varför ska man anstränga sig. Man kan känna sig liten och kraftlös mot majoriteten eller storföretagen och börja tvivla på om en enda persons val verkligen kan innebära någon skillnad. Spelar det egentligen någon roll vad en människa äter eller gör? Ja, ditt val spelar roll!
Om du köper produkter som inte är djurtestade, som är vegetariska, ekologiska, rättvisemärkta eller vad det nu må vara, så stödjer du den framställningen ekonomiskt. Du skickar signaler till producenterna om vad som är lönsamt att framställa och vad som inte är det.
För att vara riktigt brutalt ärlig så är pengar det enda som producenterna lyssnar på. Många producenter och återförsäljare rationaliserar sitt agerande med att de bara ger konsumenterna det som de vill ha och att de är maktlösa inför den allmänna opinionen (vilket är COOP Extras argument för att inte ta bort buräggen ur sortimentet). Men om folk börjar välja annorlunda så tvingas de att lyssna.
Det finns flera olika uträkningar om hur många djur som räddas för varje person som blir vegetarian eller vegan.
Matematikern Noam Mohr räknade i december 2010 ut åt PETA att en vegan räddar 198 djurs liv varje år genom att välja annorlunda (läs mer här).
Skaparen bakom bloggen Counting Animals har räknat ut att en vegetarian räddar mer än 30 landlevande djur, 219 fiskar och 151 skaldjur per år. Det blir mer än 400 djur per år och alltså minst ett liv per dag!
Och om du väljer annorlunda så påverkar du folk omkring dig. De blir nyfikna på att smaka på din mat (en arbetskamrat har blivit förtjust i tartex, som är en vegansk pastej som finns i vanliga mataffärer, efter att jag hade med en tub till jobbet), det kommer leda till diskussioner om djurhållning som kan få folk att tänka till och framför allt så ser de att det går alldeles utmärkt att vara vegan.
Det kommer även innebära att det känns bra för dig. För när man lever i samklang med sina värderingar och inte behöver ägna sig åt rationaliserande argument och bortförklaringar så medför det naturligtvis att man mår bättre. Men mer om detta imorgon...
Så visst är varje persons val viktigt, både sett ur ett litet och ett stort perspektiv.
Igår var det dags för ännu en sittning på min sleeve och denna gången blev det en ros till (syns längst ner på bilden). Förebilden är en Peer Gynt-ros som jag odlat i min trädgård, vilket gör det hela lite extra kul.
Den här gången använde Vecmeister bara veganska färger och till eftervården testar jag den veganska krämen H2Ocean. Än så länge är jag mycket nöjd med salvan.
Nu är det bara två sittningar kvar, armbågen och baksidan av överarmen, och sedan är hela armen färgglad och fin!
Läste en sådan bra bok om ångest som jag vill tipsa om. Den heter Befriad från ångest : så övervinner du oro och panikkänslor och tar makten över ditt liv och är skriven av Lucinda Bassett. Författare var själv otroligt handikappad av ångest, men lyckades bli fri från sina problem och ägnar nu sitt liv åt att sprida kunskap kring ångestsjukdomar och hjälpa andra. Boken kan vara bra för de som lider av ångest, de som möter patienter med ångestsjukdomar (det vill säga alla som arbetar inom sjukvården) eller som har en anhörig med den här problematiken.
Jag tyckte att den förklarade bra, ingav hopp och hade många bra praktiska tips hur man ska kunna må bättre. Jag gillade speciellt hennes tankar kring kaffe, vilket jag har funderat en del på själv. Ofta så erbjuder man en kopp kaffe till den som mår dåligt, som ett sätt att avleda och för att det ger en chans att sitta, varva ned och prata. Men det kanske inte är så bra med tanke på att kaffe är stimulerande och kan öka oron (och kanske även ta bort effekten av lugnande mediciner enligt vissa).
Boken finns att köpa här och här. Eller att låna på ditt bibliotek.
Om man blir vegan är man dömd till att vara utanför. Det är lika bra att stanna hemma för man kan ändå aldrig äta något ute, vare sig på restauranger eller hos vänner.
Det kan vara ett bekymmer och det kräver både lite planering och framförhållning, men det är utan tvekan genomförbart. Ibland får man avstå från att äta något och det kan vara tufft, men man får påminna sig om varför man väljer bort den där biten gräddtårta (eller vad det nu är). I höstas, när jag fortfarande åt kött, var jag på ett bröllop där några av de andra gästerna var veganer. Det var riktigt inspirerande att se hur värdparet lagt sig vinn om att de skulle få äta gott också och påminde mig om att man inte ska förstora eventuella svårigheter utan ta det som det kommer.
På jobbet har jag ett paket av oatleys jordgubbsglass i frysen som jag tar lite av när vi bjuds på fikabröd eller tårta. Vi brukar köpa in frallor en gång i veckan och då tar jag med mig en tub tartex och lite grönsaker, rädisor eller spenatblad till exempel, att ha som pålägg.
På caféer kan det vara svårt, men många har Delicatobollar som ju är veganska. Eller så kan man ha med sig några Singoallakex i väskan och äta till sitt kaffe eller te. När jag var i Stockholm så drack jag ett antal sojalattes bara för att möjligheten fanns.
När man ska gå på restaurang kan det vara bra att ringa i förväg och fråga vad de har för mat och om de kan laga något utan animaliska produkter. Det brukar inte vara några bekymmer.
Pizza kan man också äta. Fråga vad degen innehåller och välj en vegetarisk utan ost. Man kan be om extra tomatsås eller grönsaker om man vill undvika att det blir torrt. Eller om man köper hem pizza så ringlar man över lite kebabsås (ett paket havregrädde, en pressad vitlöksklyfta, 1 tsk kebabkrydda och 3 krm salt).
När man reser är förberedelse nyckeln. Kontakta hotellet du ska bo på för att försäkra dig om att det finns sojamjölk eller -yoghurt till frukosten och ta med ett mellanmål till resan. Men ofta kan man hitta mellanmål på Pressbyrån som frukt, nötter och färdiga smoothies. Kan tillägga att Pressbyrån och 7-eleven just nu testar att sälja vegankorv på utvalda ställen i Stockholm, Malmö och Göteborg (kolla in Vegokoll för att ta reda på exakt var de säljs).
När du blir bortbjuden så kontaktar du värden/värdinnan, frågar vad som kommer bjudas och erbjuder att ta med dig något som funkar med menyn. Ibland erbjuder de sig att laga mat till dig också och ber om lite tips och råd. Läste i Djurens Rätts blogg att etikettexperten Magdalena Ribbing anser att man som veggo kan peta bort köttet och äta resten. Eller ta med sig sin egen mat, vilket låter mycket mer intessant.
Titt som tätt så säger folk till mig att jag kan väl "fuska" ibland. Slaverimotståndarna brukade få höra samma argument: kunde de inte fuska ibland och köpa varor framställda av slavar? Var de tvungna att vara så rigida och moraliserande (det är inte ens mening, men jag tror att andra uppfattar en som sådan eftersom ens val kan väcka deras dåliga samvete)?
Fuska mot vad då, tänker jag. Mot veganlagen som tvingar mig till det här? Mot min övertygelse och mitt samvete? Poängen som jag vill göra är att jag väljer bort vissa saker för att jag vill, inte för att jag måste. Jag är inget offer för en dogmaisk -ism utan det är mitt eget beslut och jag gör det för att det känns rätt för mig.
Ena dagen är veganer mesiga hippies och nästa så är vi militanta och farliga. Man måste bara älska de här fullständigt ologiska svängningarna i folks fördomar.
I motsatts till de aggressiva veganerna som vill förstöra hela infrastrukturen ställs de omtänksamma djurförsökarna som vill rädda hela mänskligheten och de snälla bönderna som bara vill djuren väl.
Ändamålet helgar medlen hävdar både djurförsökare, slaktare och en del djurrättsaktivister. Så egentligen har de alla något gemensamt. De är alla lika militanta.
Det här med militanta veganer är något som media här i Sverige myntade på 90-talet när några aktivister slog sönder fönster på McDonalds och brände mjölkbilar. På något sätt menade de väl, men med facit i hand så orsakade de djurrättsrörelsen, och i förlängningen därmed djuren, stor skada.
Jag kan nämna att i andra länder är bilden av veganer helt annorlunda. Enligt Lisa Gålmarks bok Vadå vegan är stereotypen i England att veganer är småmesiga medelklassakademiker.
Med tanke på den ökade kunskapen vi har om hur våra matvanor påverkar, inte bara djuren, utan även vår hälsa och miljön så är veganism för mig ett solklart uttryck för omsorg om hela vår värld. Som ett tankeexperiment så kan animaliekonsumtion ses som militant: en krigsförklaring mot sig själv, allt och alla.
Själv vill inte skada någon, vare sig det är en människa eller ett djur. Fast jag ska medge att jag blir riktigt upprörd när jag ser och läser om hur djur far illa och när man pratar med folk som kommer med löjliga argument som försvarar det (eller ännu värre: när de bryr sig, men sedan fortsätter som tidigare). Då kan jag bli lite hetsig och påstridig...
Om det gör mig militant så är jag i gott sällskap. Det är jag och Gandhi och några till...
Veganer, precis som forna tiders slaverimotståndare (om jag inte missminner mig var det likadant inom tredje riket mot de tyskar som opponerade sig mot hur judarna behandlades), kan få höra att de är för känslosamma, att de är blödiga. "Jaså, är du en sån där som bryr dig om djur?", sagt på ett sätt som om det vore löjligt att känna så.
Sensmoralen av den attityden är att om man lyssnar på sina känslor så blir man försvagad och påverkad. Det hindrar en från att se att det som sker inte är grymt utan nödvändigt.
Men är att känna att vara blödig? Är empati svaghet? Är hårdhet detsamma som styrka eller är det bara att vara kall och känslomässigt avstängd (och, enligt min uppfattning, fullständigt livsfarlig - både för människor och djur)?
Jag kan tycka att det naturliga är att bry sig om djur. Empati är den finaste egenskap som vi har och jag tycker att vi bör odla den istället för att trycka undan den instinkten.
Och vem av oss bryr sig inte om djur? Det är väldigt få som inte tycker att djur ska ha det bra, vare sig de är husdjur eller lantbruksdjur. De flesta blir upprörda när de hör talas om vanvård eller ser djur bli misshandlade.
Sedan jag började med yoga har jag blivit känsligare. Eller så har jag kanske blivit mer medveten om mina känslor. Jag lägger inte locket på dem längre utan försöker känna dem och se dem för vad de är. Ibland går det bra och ibland är det outhärdligt. Det är som att yogan har skapat kontakt med mitt inre och påbörjat det långsamma arbetet med att riva ner de massiva skyddsmurarna som jag byggt runt mig.
När jag känner mina känslor och tillåter mig att känna för andra så får jag sådan klarhet.
Vi är alla samma. Vi känner alla samma. Det finns till och med de som påstår att vi alla har kontakt, att ingen existerar utanför detta sammanhang. Varför ska någon, människa eller djur, lida för min skull om jag kan undvika det? Jag tycker inte att det är att vara blödig. För mig är det att vara vettig.
När man säger att man är vegan så brukar den oundvikliga följdfrågan bli vad man egentligen äter. Är det bara sallad? En annan fördom om veganmat är att den är äcklig och smaklös. Eller att man blir tvungen att äta samma maträtter jämt. Jag kan lova er att inget av detta stämmer.
Som vegan äter man gott, varierat och själv upplever jag att jag har breddat mitt ätande. Istället för att äta kött och potatis/pasta eller smörgås med ost så har jag upptäckt massor av nya ingredienser och pålägg. Men det är viktigt att inte bara utesluta utan att hitta alternativ (läs Veganias ersättningsguide för tips).
Och det är faktiskt lite skrattretande när köttätare tycker att veganmat ser äcklig ut. Det känns som ett tydligt tecken på att de faktiskt inte har reflekterat en enda sekund över vad kött faktiskt är (en mördad individs avhuggna kroppsdelar bestående av leder, senor, muskler, fett, blod och blodkärl med mera som är stadda i en förruttnelseprocess. Är det korv det handlar om så är det väl slakteriavfall som klövar, brosk, inälvor, mular och liknande också). Inte så aptitligt när man tänker på det.
Nu över till länkarna: Vegania är en svensk kokbok på nätet med massor av olika kategorier fyllda med recept. Veganvrak har ett fylligt receptregister. Vegokoll är Djurens Rätts vegoblogg. Länkar direkt till deras utmärkta receptsamling.
Länkar direkt till Kotte Gröns inlägg om vad man kan ha på smörgåsen, men kolla in receptregistret också. Vegankockens blogg är också bra.
Blandade recept och tips finns på bloggen V(eg)anlig mat.
Underbara inspirerande bilder och recept hittar ni hos Flickan & kakorna. Vegan Yum Yum är på engelska, men är fylld med smarriga recept.
Och sedan finns det massor av kokböcker. Gå in på Bokus eller Adlibris och gör en sökning så hittar ni hur mycket som helst. Och glöm inte att kolla vad som finns på ert bibliotek. Trots att jag bor i en liten stad så hade mitt bibliotek tre renodlade vegankokböcker och massor av vegetariska. Bara att låna och låta sig inspireras! Djurens rätt har gett ut en receptsamling som är jättebra och som man kan köpa i deras shop. Veganomicon brukar beskrivas som den bästa vegankokboken, självaste Bibeln. Jag har köpt den, men har inte hunnit prova några av recepten än. Men det ska det nog bli ändring på. Pillans vegankokbok är på svenska och är skriven av Pernilla Karlsson, numera Berg, som äger Veganlife. Den boken finns på min önskelista.
Avslutar med ett lasagnerecept som jag testkört på köttätare med gott resultat (till och med barnen åt med god aptit):
Färssåsen görs av en påse av Blå Bands vegetariska Bolognese (finns i vanliga mataffärer) som man tillagar enligt instruktionerna på paketet. Tillsätt en burk krossade tomater och 1-2 pressade vitlöksklyftor.
Bechamelsåsen gör du så här: smält 50g (eller mer) mjölkfritt margarin och rör ner ett rågat decilitermått med vetemjöl. Rör ned 1 L sojamjölk. Koka upp under omrörning tills den tjocknar. Jag brukar tillsätta 1-2 msk bjäst (finns i hälsokostaffärer) som ger en ostig smak. Krydda med muskot, salt och vitpeppar.
Smörj en ugnsfast form. Häll i lite bechamelsås på botten innan du lägger det första lagret lasagneplattor (äggfria, naturligtvis). Häll i lite av färssåsen, lite av bechamelsåsen och lägg sedan ett nytt lager lasagneplattor. Upprepa. Avsluta med ett lager lasagneplattor och den sista bechamelsåsen. Jag tycker att det är gott att lägga skivad tomat överst, men det är valfritt.
Grädda mitt i 225ºC varm ugn i 30 minuter. Servera gärna med en vitkålssallad.
Det är inte någon ovanlighet att folk tror att man blir mager och trött av att vara vegan (vilket kanske förklarar varför så få, det vill säga inga, reagerade när jag var vegan i tonåren och hade anorektiska perioder). Men detta är bara en fördom som jag tänkte sticka hål på nu. Och det gör jag genom att inte orda så mycket om saken utan hänvisa till följande länkar där ni kan se bilder på och läsa om veganer som idrottar på hög nivå.
Vi börjar med dessa: En lång lista över veganer som är professionella idrottare. Gå gärna vidare på denna sida och kolla in de olika forumen för recept, tips och olika sporter.
Här är en lista över kända personer som är veganer - varav flera av dem är idrottare.
“So many people tell me they could never be vegan. I just wish people would understand and realize that it’s really not that difficult, and it’s a choice that we make—I think that it is in everybody’s grasp to be able to make a decision like switching to a vegan lifestyle. One of my proudest accomplishments has been going vegan.” -- Meagan Duhamel, konståkare
Eller titta in här på den svenska löparklubben för veganer - Vegan Runner IK.
Läs Veganlifes grundares, Pernilla Bergs, kost- och träningstips. Hon har själv tränat löpning på elitnivå.
Den här sidan erbjuder en mängd kosttips för de som vill idrotta på hög nivå och vara vegan.
Vore kul att höra lite från er som läser om hur ni upplever er träning som veganer. Själv har jag aldrig, vare sig nu eller ens när jag var underviktig i tonåren, märkt någon skillnad i styrka och uthållighet.
Jag har planerat att skriva olika inlägg som har sin utgångspunkt i vanliga fördomar kring det här med veganism. En vanlig föreställning om veganmat är att man får näringsbrist. För hur skulle man kunna överleva utan det nyttiga, livsnödvändiga köttet och mjölken (obs! Sarkasm)?
Jag har bara hunnit vara vegan i några månader, men har redan fått höra några olika varianter av den här fördomen. Bland annat att min migrän ska bero på "den där" maten som jag äter (jag trodde stress och sömnbrist orsakade den. Det här med att jobba 80%, studera 50% och ha familj att ta hand om, men vad vet jag. Det är nog linserna som är boven i dramat) och att jag blir förkyld ofta beror tydligen på proteinbrist (jag trodde att de berodde på mina två små dagisknattar som tar hem lite smått och gott mest hela tiden. Bör tillägga att jag var precis lika förkyld förra vintern då jag åt kött).
Protein
Nej, man får inte proteinbrist som vegan. Däremot får man för mycket protein som köttätare, vilket sliter på levern och ökar risken för en cancerutveckling i nämnda organ (intressant med dessa högproteindieter som är på modet nu är att de, av någon anledning, inte alls poängterar detta, men det skulle väl inte vara så bra för försäljningen av kokböcker och dylikt). Man behöver ungefär 2,5-10% av kaloriintaget från protein och alla grönsaker innehåller mer än det. Ja, du läste rätt: alla grönsaker. En annan grej med protein är att man förr trodde att man var tvungen att kombinera olika proteinkällor med kolhydrater för att få fullvärdigt protein, men numera vet man att det inte stämmer. Grönsaker innehåller fullvärdigt protein.
"Every nutrient known to be essential for human health is available, in proper concentration, in plant foods. This is not so with animal-based foods, as there are many essential nutrients totally absent in them." -- Dr. Doug Graham
Detta vitamin får vi i oss genom solljus och produceras i våra kroppar. Vi behöver ungefär 7,5 ug/dag vilket kan vara svårt att få i sig som vegan. Man bör dagligen äta mat som är berikad med vitamin D (som sojamjölk och margariner) samt se till att man är ute i solen i 10-15 minuter under sommarhalvåret.
Kalcium
En vuxen behöver ungefär 1000 mg-1200 mg kalcium per dag (kvinnor behöver den högre dosen). Kalciumkällor är tofu, gröna bladgrönsaker (grönkål, savoykål, romansallad, spenat, mangold, ruccola, brysselkål, huvudsallat), berikad sojamjölk, torkade fikon, mandel, nypon, gröna bönor, oskalade sesamfrön, vitkål och svarta vinbär. För att vara på den säkra sidan så kan man äta ett vitamintillskott. Apoteket säljer Mitt Val Vegetarian som är veganskt.
Järn
Dagsbehovet av järn är ca 10 mg för män och kvinnor som inte menstruerar, medan tonåringar och menstruerande kvinnor behöver ca 15 mg järn/dag. Veganska järnkällor är gröna bladgrönsaker, nötter och frön, baljväxter, sesampasta samt fullkornsprodukter. Dessutom tar kroppen lättare upp järn om man tillför c-vitamin när man äter, ett vitamin som det finns mycket av i vegankost. Studier visar att veganer har normala järnvärden.
Kan inte låta bli att påpeka att mjölk faktiskt hämmar järnupptaget, vilket kan vara bra att veta om man har lätt för att bli anemisk.
B12
Detta vitamin kan man inte få i sig via vegankost utan man måste komplettera med ett vitamintillskott för att inte få bristsymtom (Mitt Val Vegetarian innehåller B12). Spirulina är en alg som använvds som näringstillskott och den innehåller höga värden av B12, men det är en inaktiv form av vitaminet som kan hämma upptaget av den aktiva sorten och är därför inte lämpligt för veganer.
Omega 3 & 6
Dessa ämnen finns inte bara i fisk utan även i nötter, frön, oljor (linfrö-, raps och sojaolja) och oliver. Det är ovanligt att veganer har brist på omega 6, men man kan få i sig för lite av omega 3. Genom att äta 1/2 tsk linfröolja eller 1 tsk rapsolja var dag så får man i sig nära minimundosen av omega 3. Jag tar en msk linfröolja var morgon och hoppas att det räcker.
Det finns även veganska kapslar att köpa på Veganlife.
Det finns alltså inget som säger att man som vegan per automatik får näringsbrist. Men om man äter för lite eller om kosten inte är varierad så är det naturligtvis risk för det. Precis som vid en köttbaserad kost.
En av mina arbetsuppgifter är att dela läkemedel. Först delar jag varje patients dos i en dispenser och senare delar jag ut den till patienten. Det blir ett stort antal tabletter som man delar under varje arbetspass!
Ibland när jag står där i läkemedelsrummet och läser medicinlistor så slås jag av hur oerhört mycket läkemedel som våra äldre har. Det är inte ovanligt att en person har mellan 10-20 tabletter per dygn (eller ännu mer). Och ibland känns det dessutom som att jag delar samma läkemedel till alla.
Här kommer en liten och högst subjektiv sammanfattning:
Simvastatin är ett vanligt läkemedel. Det ges vid höga kolesterolvärden.
Trombyl ges för att förebygga komplikationer efter eller för att minska risken för att få en ny hjärtinfarkt samt vid kärlkramp. Det har nog varenda en av våra patienter.
Precis som olika diabetesläkemedek, både tabletter och insulin.
Många äter dessutom kalcipos eller calcichew som alltså, vilket man kan förstå av namnet, är kalcium (hur är det ens möjligt att ha kalciumbrist i ett land där folk konsumerar mängder med mjölkprodukter, vilket beskrivs som förutsättningen för starka ben och är detsamma som hälsokost för många? Här kommer en snabbförklaring: när man äter kött eller dricker kaffe ökar blodets pH-värde och kroppen frisätter då fosfor från benen för att få rätt balans igen. Fosforet följer sedan med urinet ut ur kroppen och resultatet blir urkalkade ben. Många hävdar att det är svårt för kroppen att tillgodogöra sig kalcium från mjölkprodukter så det hjälper alltså inte att konsumera det).
För att inte tala om alla olika sorters blodtrycksmediciner som patienterna äter.
Och det känns som var och varannan karl dessutom medicinerar för prostataproblem (prostatacancer har ett samband med mjölkkonsumtion).
Och då har jag inte nämnt alla de läkemedel som många äter för att behandla biverkningarna från sina mediciner.
Ibland kan jag undra hur många av dessa sjukdomstillstånd som kunnat förebyggas med rätt kost och motion. Det känns som om det är där som man bör lägga kraften: på att fånga upp de som är i riskzonen och förebygga sjukdomsutveckling. För det här känns verkligen helt sjukt!
Veganer äter inte honung och undviker produkter som innehåller honung och bivax. Jag ska villigt erkänna att jag inte varit så noggrann med detta under den korta tid som jag varit vegan, dels av bekvämlighet, dels av okunskap. Jag tänkte att små bin kan väl inte fara så illa. Det är ju ändå deras instinkt att göra honung och om man vill ha en bra produktion så innebär väl det att man måste ta hand om bikuporna (jag vet, det var naivt av mig. Så fort man blir lite insatt i djurrättsfrågan så inser man att det argumentet bara är lögnaktig propaganda: djur kan behandlas oerhört illa och ändå vara lönsamma). Och dessutom innehöll mitt favoritgodis, salta lakritssillar, bivax så jag ville gärna behålla skygglapparna på.
Men hur har bina det egentligen och vad upplever de? Förtjänar inte dessa små varelser vår omsorg också? Eller finns de bara här för vår vinning och njutning?
Jag bestämde mig för att kolla upp hanteringen av bin efter att det stått i min lokaltidningen om hur några kupor hittats misskötta. Några av dem saknade till och med tak, vilket förmodligen medfört att bisamhällena frusit ihjäl. Det som berörde mig mest illa var att artikelns fokus var helt på de eventuella ekonomiska följderna av det hela. Bina var ointressanta brickor i spelet. De kvalificerade sig inte till någon som helst omsorg som individer. Faktum var att den som skrev artikeln var osäker om det hela ens gick att anmäla till länsstyrelsens djurskyddsinspektörer. Bin räknades nog inte till de djur som skyddas av Djurskyddslagen. Om de inte är djur - vad är de då? Små honungsmaskiner?
Bin samlar nektar från blommor och när den bearbetas i deras magar så bildas honung (honung är alltså bispya, lovely). De sparar honungen i sin kupa så att de ska kunna äta av den på vintern. När människor tar deras honung får bina istället leva på sockerlösning eller kommersiellt bifoder. En del hävdar att fler bin överlever vintern när de äter sockerlösning än om de lever på honung. Jag vet inte om det stämmer, men jag tänker att en lösning på vitt socker borde innehålla mindre näringsämnen än honung. Men det är bara mina spekulationer.
Människan tar även bivaxet för att använda som ytbehandlingsmedel till godis eller i hygienprodukter eller kosmetika. Bidrottninggelé (royal jelly) är den extra näringsrika lösningen som den blivande drottningen matas med av bina och även den skördas av människan.
Biodlaren klipper ofta av drottningens vingar för att förhindra att kolonin lämnar kupan. Detta kan hända om kupan blir överbefolkad eller om drottningen börjar bli för gammal (för att förhindra en svärmning så dödas drottningen och byts ut med en yngre). Om bina svärmar trots allt så kan de fångas in eller så avlivas de. När man ska göra något ingrepp i kupan så bedövas bina med rök. Frågan är hur de upplever detta. Känns det som att kvävas (vilket grisarna upplever när de bedövas med koldioxid innan slakten)?
Bin och jordhumlor flyttas runt för att pollinera inom lantbruket. Detta på grund av att de vilda bina minskar. Transporterna är stressande och förvirrande för djuren. De har mycket god navigeringsförmåga och flyger ofta tillbaka till den plats där kupan stått förut. Ofta dör de inom sex veckor efter flytten.
Det finns mycket forskning om bin och den har visat att de har en avancerad kommunikation och är mycket läraktiga. De reagerar på skador och den reaktionen blir mindre om de får smärtstillande, vilket är ett tydligt tecken på att de upplever smärta (precis som fiskar, måste jag passa på att skjuta in).
All min information kommer ifrån Djurens Rätts faktadatabas som jag har som länk till höger. Läs gärna mer där om hur djurens behandlas.
Nu i dagarna släppte den brittiska organisationen Animal Equality en film som de filmat under två månader på grisfarmen Harling Farm. Det bör tilläggas att farmen är Quality Assured, vilket innebär att farmaren inspekteras var sjätte månad för att se om den uppfyller krav på gott handhavande och kvalité av köttet (inte djuren även om säkert många konsumenter förleds att tro det). Så här ser det alltså ut på en alldeles vanlig grisfarm:
Det är så lätt att döma andra, att se klart vad de har för fel och brister och att anse att det vore en lätt sak att sluta med dem. När jag tänker så brukar jag tänka på mina egna ovanor. Varför slutar inte jag bara med dem? Då påminns man om, från sina personliga erfarenheter, att det inte är så lätt. Man har tusen ursäkter, bortförklaringar och undanflykter till varför man gör som man gör. Ibland undrar jag om det inte är just dessa rättfärdigande tankar och inte själva ovanan som är problemet. Utan detta massiva försvarstal som rullas upp inombords så skulle kanske beteendet lösas upp som rök.
Det är lika lätt att döma andra för deras misstag. Att tänka svart och vitt och låta bli att påminna sig själv om alla de felstag man själv har gjort. Visst är det många av oss, som likt Sokrates, tror att om man vet vad som är rätt så gör man det som är rätt. Men sedan står man plötsligt där själv och alla ens känslor och tankar blir en enda ihoptrasslad härva av motstridiga impulser. När man är uppfylld av längtan eller ilska eller vad det nu kan vara för känsla som dominerar så är det inte så självklart.
Det viktigaste kanske inte är att ha en massa åsikter utan att odla medkänsla och förståelse för varandra. Och det första steget är att se sig själv klart och att ge sig själv kärlek. Speciellt när man gör misstag.
Först tyckte jag att den här bokens titel var helt fruktansvärd! Det lät som en dålig thriller, inte som en biografi om Simone de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres liv och förhållande. Men efter att ha kommit en bit in i boken så insåg jag att titeln var passande trots allt. Deras förhållande, både till varandra och alla andra, var inte bara ovanligt utan även av ett sådant slag att många blev sårade, inklusive de själva.
Den här boken, skriven av Carole Seymoure-Jones, var oerhört intressant, både vad gäller deras personliga liv, men även deras yrkesliv som författare och filosofer. Man fick verkligen en inblick i deras mest privata sidor som doldes bakom väl tillrättalagda självbiografier och deras kultstatus. Och jag kan utan minsta överdrift säga att jag aldrig kommer att se på dem på samma sätt igen.
Finns att köpa här och här. Själv hittade jag den på biblioteket.
Igår gjorde jag en långt yogapass och det var underbart, både att varva ner men också att verkligen få jobba med kroppen. Det har varit alldeles för mycket deppighet, förkylningar och magsjukor och för lite yoga de senaste månaderna. Jag tände några ljus och lyssnade på musik medan jag gjorde mina asanas. Här är några låtar som jag gillar att yoga till:
+ Here comes the sun - The Beatles
+ The power of love - Frankie goes to Hollywood
+ Occasionally - Sara Isaksson
+ This too shall pass - Maria Mena
+ I shall believe - Sheryl Crow
Jag har läst ut Kraften av Rhonda Byrne (finns att köpa här och här) och jag har lite dubbla känslor för den. Ibland kan jag känna att attraktionslagen (vilken innebär att du drar till dig, det vill säga attraherar, det du fokuserar på. Om du tänker på det du inte vill ha så får du mer av det och om du tänker på avsaknad av något så får du mer avsaknad. Och tvärtom.) är fantastisk. Att den är logisk och ett bra verktyg för att få förändringar till stånd genom att "bara" tänka annorlunda. Men samtidigt kan jag känna att boken får en "halleluja-ton" och att den lovar så mycket att det känns helt orealistiskt. Det låter helt enkelt lite för bra för att vara sant.
Med detta sagt måste jag säga att jag verkligen gillar den här boken, speciellt de så kallade kraftnycklarna vilka är tacksamhet, kärlek och lekfullhet. Boken ger flera bra tips om hur man ska använda sig av attraktionslagen på ett konkret sätt.
Och medan jag har läst den här boken så har jag börjat använda mig lite av det här sättet att tänka och det har verkligen gjort skillnad för mig. För två veckor sedan var jag övertygad om att jag var på väg att bli deprimerad igen, men nu känns det mycket bättre. Bara genom att tänka på vad jag vill ha (läs Jennys fina förklaring på sin blogg Healthy Wealthy Wellness) och vad jag är tacksam för. Så om man kan vända en sådan negativ spiral så kanske resten inte är så orealistiskt trots allt?
Varför inte göra en lista över allt, både stort som litet, i ditt liv som du kan vara tacksam över? Det är den bästa medicinen mot att ta livets gåvor för givna.
Enligt Rhonda Byrne (jag läser hennes bok Kraften just nu) så är tacksamhet ett sätt att ge kärlek och kan användas för att förbättra ens liv på alla plan.
Jag har personlig erfarenhet av denna positiva kraft. När jag var deprimerad och sjukskriven för några år sedan så använde räknade jag upp saker i mitt liv som jag var tacksam över varje kväll innan jag somnade och det gjorde stor skillnad. Det hjälpte mig att ändra fokus till det som var bra och gav mig ny kraft att orka med det som var tufft. Det gav mig hopp och en känsla av trygghet.
Man kan känna tacksamhet över det förflutna, oavsett om det varit bra eller dåligt. Allt som har hänt har lärt dig något, gett dig större erfarenhet även om det varit smärtsamt. Den erfarenheten är värdefull och något att vara tacksam över.
Man kan vara tacksam över sånt man har nu; familj, jobb, boende, hälsa. Man kan känna tacksamhet över det man upplever i nuet: doften av nybakt bröd, synen av en blomma, ljudet av ett barns skratt, smaken av älsklingsrätten eller känslan av en varm kram. Även framtiden och ens ouppfyllda drömmar kan vara en källa till tacksamhet.
Jag brukar tänka att vi i Sverige har extra mycket att vara tacksamma över. Det är fred, demokrati, vi får gå i skola (även flickor), det finns sjukvård, mat, infrastruktur, bibliotek, radio/tv/internet, rent vatten (som kommer rinnande bara vi sätter på kranen) med mera. När man väl börjar leta efter saker att känna tacksamhet över så brukar man hitta en hel del.
"Var tacksam! Tacksamhet kostar ingenting, men den är värd mer än alla rikedomar i världen. Tacksamhet berikar dig med alla slags rikedomar i livet, eftersom allt det som du är tacksam för mångfaldigas!" - Rhonda Byrne
Ps: En artikel i Aftonbladet idag redovisar en studie som kommit fram till att mejl, Facebook och Twitter är svårare att motstå än alkohol och cigaretter, trots att vi hellre vill göra annat. Intressant.
Det sägs ofta att de flesta religioner har samma kärna av kärlek och respekt för människor trots alla andra olikheter i tro, filosofi och tradition. Detta gjorde mig nyfiken och fick mig att undersöka saken. Detta var vad jag hittade:
Kristendomen:
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matteus 7:12)
"Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig." (Matteus 25:40)
Judendomen:
”Du skall älska din nästa som dig själv.” (3 Moseboken 19:18)
"Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torahn. Det övriga är förklaringar. Gå och läs!" (Hillel, berömd judisk lärare)
Islam:
"Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv." (Haditherna)
Buddhismen:
"Plåga inte andra med det som pinar dig själv." (Udanavarga 5:18)
"Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Det är inte konstigare än så." (Tenzin Gyatso, den 14:e Dalai Lama)
Hinduismen:
"Detta är summan av plikterna: Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig." (Mahabharata 5:17)
Jainismen:
"I lycka och lidande, i glädje och sorg bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och bör därför avstå från att tillfoga andra sådana skador som vi inte önskar tillfoga oss själva." (Cogashastra 2:20)
Konfucianismen:
"Finns det någon grundsats som bör tillämpas under hela livet? Säkert är regeln om kärleksfull godhet en sådan. Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig." (Analekterna 15:23)
Sikhismen:
"Döm andra så som du dömer dig själv."
Taoismen:
"Anse din grannes vinst som din egen vinst, och anse din grannes förlust som din egen förlust." (Tai Shang Kan Ying P'ien)
Zoroastrianismen:
"Endast den karaktär är god som inte mot andra gör något som inte är bra för honom själv." (Dadistanidinik 94:5)
Asatron:
"Åt ont glad aldrig var, men gläds åt det goda!" (Havamal 128)
Bahá'í-tron:
"Var alltid vänlig mot dina medmänniskor, var deras tjänare och älska dem med ren ande även om de är din fiende." ('Abdu'l-Bahá)
Wicca:
"Gör vad du vill, men skada ingen."
Och vad kan man dra för slutsats av detta? För mig är det är uppenbart att det är mer som förenar än som skiljer de olika religionerna åt. Och trots att en del religiösa säger att de har patent på Sanningen och svartmålar andra religioner så känns det som om det är de som hatar som har missat poängen. För oavsett vad man tror på så är det nog kärleken som är den största kraften trots allt. Eller som Martin Luther King uttryckte det:
”Kärleken är den enda kraft som förmår att förvandla en fiende till en vän.”
Jag brukade logga in på Facebook flera gånger varje dag, men nu har jag inte varit inne och läst något på en vecka. Jag har tagit en facebookfasta (om någon skickat meddelanden till mig och undrar varför jag inte svarar så är detta förklaringen).
Nu undrar ni säkert varför och jag ska försöka förklara alla de anledningar som jag funnit under den här veckan.
Anledningen till att jag tog det här initiativet var att jag upplevde att facebook började ta för mycket tid. Jag loggade in så fort jag hade tråkigt istället för att göra något som jag egentligen har glädje av. Jag kom på mig själv med att prioritera fb framför att göra något utvecklande och blev tvungen att fråga mig själv om detta verkligen var vad jag ville. Samtidigt upplever jag, som så många andra, att jag har ont om tid och då kändes det här dagliga kollandet på vad som hänt inte rimligt. Jag blev tvungen att fråga mig själv om detta verkligen är vad jag vill göra med mitt liv.
Och kunde det vara så att frånvaron av fb, som kan ses som ytterligare en källa av påträngande intryck, faktiskt kunde främja kreativiteten?
Under veckan som gått har jag börjat fråga mig själv vad fb egentligen ger mig. Missförstå mig inte nu, för jag tycker att det finns många fördelar med fb. Det är ett lätt sätt att hålla kontakten och att få ny kontakt med gamla vänner. Fb ger oss också en chans att glädjas med och stötta varandra. Men när jag skulle lista nackdelarna så var de betydligt fler än fördelarna och många av dem var av sådan art att de kräver en hel del eftertanke för att man ska kunna analysera dem. Och resultatet av den analysen är i högsta grad något individuellt.
Jag har funderat en hel del över vilka personlighetsdrag som får facebook att frodas och om den förstärker dem. Det är vår nyfikenhet, vår längtan efter tillhörighet, bekräftelse och att synas som får oss fast. Hur det yttrar sig är olika från person till person, men det kan utan tvekan framkalla ett beroende. Det kan leda till en ökad impulsivitet och att integriteten därmed minskar. Med det menar jag att man kanske tanklöst delar saker som egentligen är privata (till detta kommer risken för att sekretessen bryts och fel personer ser ens uppdateringar och foton och på något sätt missbrukar detta). Dessutom kan man vara rädd för att lägga ner fb för att det kanske kan leda till att man blir utanför eller tappar kontakten med sina vänner.
Många har noterat att de börjar tänka runt det som händer i deras liv i form av statusuppdateringar (hur ska jag uttrycka mig för att dela den här upplevelsen?). Det kan innebära att man inte är fullt närvarande i nuet och det som händer utan betraktar allt utifrån. Istället för att uppleva livet så förevisar man det.
En av facebooks negativa sidor är att den får det sociala livet att likna en tävling där man bevisar sitt värde genom att samla poäng (med andra ord vänner). Att ha många vänner och att synas på många kort är detsamma som att vara lyckad. Det är så vi mäter vårt värde nu för tiden, inte genom kunskap eller god karaktär utan genom kontakter. Och vi har väl alla hört uttryck som "om man inte är med på fb så finns man inte". Det är en inställning som försvårar äkta närvaro och genuina möten.
Facebook visar tyvärr upp en ganska ytlig bild av våra liv. Vi delar det som är roligt och när vi är duktiga, men inte det som är svårt vilket leder till en försköning av vardagen. Man kan få uppfattningen av att andra lever perfekta liv, fyllda av glädje och spänning. De är aldrig irriterade eller olyckliga utan allt är rosenrött och klämkäckt. Jag ska villigt erkänna att jag mår dåligt och blir stressad av hur perfekta alla andra framstår på fb.
Det finns studier som visar att folk som ofta loggar in på fb mår sämre än andra just av den anledningen (läs här om det). Fb förstärker alltså ofta våra osäkerheter och lika ofta som den förenar så separerar den oss från varandra.
Man skulle ju kunna förvänta sig att ett forum som facebook skulle leda till diskussioner om djupare ämnen, men alla sådana försök brukar snart avklinga. Varför vet jag inte. Kanske beror det på ett allmänt ointresse för sådana saker eller på grund av att det ständigt kommer nya intryck som måste "gillas" eller kommenteras.
Efter den här veckan leker jag med tanken att stänga ner mitt konto, men än har jag inte bestämt mig. Jag känner mig befriad nu när jag inte varit inloggad även om jag fortfarande ser att det finns många glädjeämnen med sidan. Kanske borde längtan efter att se folks statusuppdateringar få mig att kontakta dem i verkliga livet istället. Att mötas istället för att betrakta. Och kreativiteten har faktiskt fått sig ett uppsving i form av både ett ökat läsande och skrivande. Så jag fortsätter min fasta, mina iakttagelser och funderingar.
Detta är mina tankar om facebook. Jag skulle tycka att det vore intressant om ni vill dela era erfarenheter och tankar om det här ämnet.
"Go confidently in the direction of your dreams! Live the life you´ve imagined. As you simplify your life, the laws of the universe will be simpler." - Henry David Thoreau
Det hävdas ofta att vi människor är köttätare av naturen. Jag tycker att argument om tänder och tarmar är ganska fjantiga, vi har ju trots allt och uppenbarligen en fri vilja när det gäller våra matvanor (och även annat). Men när jag iakttog min tvåårings medkänsla med vår katt (resonemanget var: "kissen får snö på tårna", "kissen ledsen" och "kissen få min snuttis") så kom jag att tänka på sådana argument.
Om det vore vår okontrollerbara instinkt att äta kött så borde väl mitt barn, som ohämmat lever ut sina känslor och drifter i alla andra frågor, inte känt medkänsla utan en längtan efter att äta upp katten när han visade minsta svaghet? Istället var omtanke och en vilja att trösta Lilla Vännens reaktion. Det är bara en tanke...
Läser dessutom i en krönika på Aftonbladet om sambandet mellan vår livsstil och insjuknandet i olika sorters cancer. De faktorer som nämns är rökning, fetma, solande och alkohol. Kopplingen mellan kött- och mjölkkonsumtion och den ökade risken för cancer nämns inte (för att inte tala om hur den även går hand i hand med hjärtsjukdomarna), något som bevisas igen och igen i studier.
Men detta är en blind fläck i vårt samhälles hälsointresse som få vågar belysa. Vi uppmanas istället att äta dyra läkemedel med en mängd biverkningar än att förebygga ohälsa genom att skippa köttet och mjölken. Det känns sorgligt att de företag som agerar utifrån ett vinstintresse tillåts påverka vår uppfattning om vad som är hälsosamt med sin propaganda/reklam, som de ofta riktar till barn.
Nu har det snart passerat tio år sedan min älskade morfar dog. Det är helt obegripligt att det har gått så lång tid. Det är så mycket som hänt under de här åren som jag hade velat dela med honom och som hade glatt honom.
Han fick aldrig se mig bli färdig med min utbildning eller gifta mig. Han fick aldrig träffa alla sina barnbarnsbarn vilket jag vet hade glatt honom.
Min morfar var otroligt snäll. Han förmedlade alltid en villkorslös kärlek och att man var bra som man var. Det gjorde honom till en trygg punkt under min barndom. Tyvärr var han rejält hörselskadad vilket gjorde det svårt, men inte omöjligt, att prata med honom. Men han fanns alltid där och ställde alltid upp för en. När jag skaffade min första tatuering var han den ende som tyckte att den var fin.
Igår letade jag fram ett kort på honom från mitten på nittiotalet. Det visar honom i trädgården på kolonilotten som han hade. Han sitter i en trädgårdsstol och småler mot mig som stod bakom kameran. Leendet finns mest i hans ögon. Han har på sig sina slitna och färgfläckade arbetskläder och ett par träskor. På huvudet har han en keps för att skydda flinten mot solskenet. Vinden har fångat lite av hans kvarvarande hår så att det står rätt ut. I handen har han en ciggarett. En livslång ovana som till slut skulle ta hans liv i form av cancer i de flesta stora inre organ. Han hade ont under sin sista tid. Men på bilden har han fortfarande flera fina år kvar.
När morfar var döende och hade accepterat att slutet närmade sig så summerade han sitt liv. Han kände att han kunde dö i frid och att hans liv hade varit bra. Det var hans ord som gav mig modet att söka hjälp för mina ätstörningar och min sociala fobi för flrsta gången. Jag ville också kunna känna så i slutet av mitt liv.
Man slutar aldrig sakna de som man har förlorat. Men om man har tur så slutar de heller aldrig att inspirera en.
Se det här föredraget från Georgia Tech 2010 där djurrättsaktivisten Gary Yourofskys talar om djurs rättigheter och veganism. Ett smart och tankeväckande anförande som dessutom är textat på svenska! Det är ungefär en timme långt, men ta dig den tiden och få dina skygglappar bortryckta! Få inspiration till att leva ditt liv med fred, mot alla varelser, som fokus.
Idag har allting känts väldigt tungt och motigt, vilket förmodligen har sin upprinnelse i gårdagens hets- och tröstätningsattacker (japp, jag hann med båda delarna). Det är väl detta som blir resultatet av att känna sig så maktlös och misslyckad samt av att fylla kroppen med en massa kalorier utan någon näring. Dessutom fasade jag inför kvällen för jag kände suget efter att äta och jag var rädd för att trilla dit igen.
Så det var så skönt att få jobba och fokusera på något annat än alla känslor och tankar. Att göra en massa praktiska saker och att vara där för att hjälpa andra. Och när jag kom hem var det underbart att få krama om alla i familjen. Det kändes som om det mörka molnet som jag vandrat runt i hela dagen försvann. Det blev ingen hetsätning utan jag gjorde istället lite yoga (men tyvärr har Yoga Journals 21-day challenge visat sig vara en besvikelse. Det var ju samma videor som förra gången!).
Ett stort tack till Jenny på Healthy Wealthy Wellness för ditt väldigt konkreta svar på min fråga. Nu tror jag att jag förstår och vet hur jag ska göra. Stor kram till dig :-)
